Att förflytta sig 16 mil – TEC 100 miles

Fick äran att gästblogga hos Coyntha om mitt lopp, så här kommer ytterligare en TEC-rapport.

Det är möjligt att ta sig fram till fots i 16 mil. Löpande, gående, utan att sova eller pausa. Men det är också fullt möjligt att förflytta sig minst lika mycket till… i alla fall har vi tre levande 200-milesbevis från förra helgens tävling i trollskogarna i Täby. Antagligen finns det lika många skäl som det finns deltagare till varför man utsätter sig för ultralöpning, men jag är verkligen övertygad om att det, oavsett skäl, på olika sätt gör oss till bättre människor. Bättre på så sätt att vi, om vi bara vill, blir mer ödmjuka för det vi ställs inför, mer uppmärksamma på det som finns omkring oss, mer anpassningsbara till olika omständigheter och oförutsedda situationer, men också mindre känsliga för plötsliga motgångar. Allt detta får bäring inte bara under det faktiska loppet, utan också i det dagliga livet, på arbetsplatsen, i relationer med familj, vänner mm.

För egen del lyckades jag denna gång med det jag bestämt mig för: Att fullfölja ett 100-mileslopp!

Ultralöpträning? Nja… Uppladdningen inför TEC bestod främst av extremt mycket, för mig, ultra-relaterade aktiviteter. Mycket arbete och många nätter helt utan sömn (”ultrajobba”). Ett antal andra omständigheter gjorde att den fokuserade löpträningen fick läggas åt sidan. Den 26 januari gick min underbara väns son en fruktansvärd död till mötes och min väns sorg har på många sätt tyngt mitt hjärta. I februari kunde vi konstatera att det går att tömma och flytta från ett stort hus, köpa en liten lägenhet, se till att få den lilla lägenheten renoverad och flytta in med alldeles för mycket bohag (”ultraflytta”). Mitt under ultraflytten, som genomfördes under typ 1,5 vecka, hann vi också med en snabbvisit till Arvika där jag efter 14 mil fick se mig besegrad av den fuktiga kylan och trötthet på Arctic Ultra-banan. Som ett litet tillägg inkluderade även dessa knappa två veckor jobbsökande då existerande projekt skulle ta slut någon dag innan TEC.

Våren var bitvis skittung och jag var trött, men valde att se på allt som händer, som en fet ultrautmaning. Ett långt, långt, långt ultralopp omfattande både extrem trötthet men också lättnad när den ena uppgiften efter den andra gick att lösa. Glädjetårarna var inte långt ifrån när jag lyckades med en omöjlig uppgift på jobbet, när jag virrade runt i TEC-skogen och samlade energi, när barnens prov gick bra… men jag var väldigt konkret inne i en ”ultradimma”. I och med att sömnen inte fick så mycket plats, blev maten desto viktigare. Tänkte på att äta näringsrikt på dagarna och på nätterna när resten av familjen sov och jag behövde jobba. När jag var som tröttast och det fanns någon timme över, uppstod svåra överväganden då jag ju hade ett tufft lopp framför mig: Ska jag sova eller springa? Mestadels blev det kompromissen att ”ultragå”. Skogen gav varenda gång lite extra energi – hur trött jag än var – och dagarna fortsatte.

I mitten av mars med en dryg månad kvar till start blev uppladdningen mycket lättare. Fortfarande mycket jobb, men ingen flytt! Flexibla arbetstider gav äntligen tid till mer anpassad träning. Det blev i snitt ca 1,6 mil om dagen, antingen löpning, gång (då kroppen och/eller skallen var för trött för att springa) eller både och. Några gånger transportlöpning till jobbet, ibland promenad halva vägen, men oftast rörde jag mig i den förtrollade TEC-skogen som varenda gång lyckades förvandla stress eller frustration till ren energi… Lyckligtvis kapitulerade gps-klockan redan i januari, så tidsmålet för TEC var så lagom luddigt att det aldrig blev ett problem.

Bild: Vårens TEC-skogsuppladdning

Mina förberedelser var på intet sätt optimala och ibland faller, kan tyckas, alltför många saker samman… För mig har dock endast två alternativ existerat: Antingen ger jag upp inför omständigheterna och kapitulerar, går in i väggen, tar en time-out, lämnar återbud till loppet… eller så kavlar jag upp ärmarna och kör! Jag säger inte att det ena alternativet på något sätt är bättre än det andra, utan endast att vi ständigt ställs inför val och möjligheter att hantera vår omgivning och att det GÅR att använda och utnyttja de omständigheter vi har framför näsan till något bra. Det första alternativet dansade bara runt i huvudet ibland för att ge mig ett perspektiv åt det jag faktiskt höll på med, men var för mig aldrig ett alternativ.

Så kom fredagen den 17/4. Det haglade. Drog ner till 200-milesstarten. Medan löparna gjorde sig i ordning fanns plats för lite roligt babbel med de härliga människorna på plats. Önskade gode rallyvännen Grebäck och övriga löpare lycka till.

200 miles starten, regn och 12 tappra krigarna…

Väntade in Grebäcks första varvning i regnet, blandade till lite ultravälling enligt något osammanhängande och snabba order och drog hem för att fixa det sista med packning och käk inför loppet. Hade givetvis tänkt att jag skulle ha en lugn dag, men det har jag hittills aldrig lyckats med, så det var lika kört nu som tidigare. Försökte samtidigt hålla lite koll på Grebäck via sms och FB eftersom han inte skulle ha någon support förrän framåt lördag förmiddag.

Fick på kvällen besök av min ”superpacer” Coyntha med make samt med utlovad kokopelli-tatuering. Dotter India hade bestämt att hon skulle baka kladdkaka så vi fick något att bjuda på, annars hade jag bara märgbuljong och potatismos på spisen.

Vid 22-tiden drog jag ner med sonen Tristan till depån för att leverera lite varm buljong till Grebäck som hade lyckats springa utan pannlampa och utlovad mat varvet innan. Ett mycket underhållande möte blev det!


Bilder: Fredagkvällsunderhållning i depån; pannlampor, käk och dans…

På morgonen sken solen, Tobias och barnen följde med till start. Många möten med glada och förväntansfulla människor. Önskade min superpacer från Arvika, tillika super-ultra-debutanten ”Tingeling” lycka till då han hade planer på att spinga skiten ur både sig själv och TEC-skogen, vilket han så klart gjorde då han avslutade sin ultradebut med en 5:e placering!!!

Bilder: Lördag morgon innan start med Tristan och Theodore samt pepp-snack med (något nervös?) Andreas Tengelin (”Tingeling”)

Så gick starten. De första varven något för snabbt, men så svårt att inte följa med i de roliga konversationerna med vänner man inte träffat på ett tag, eller nya vänner man nyss träffat.

Hakade på super-Sussi, Mikkel som redan överlevt över ett dygns superlöpning, tog mig lite tid i skogen att liva upp en något-zombie-goggande Grebäck med Ronja Rövardotter-vår-vrål och robotdans (han vrålade och vaknade!!!). Grebäck lovade dyrt och heligt att se till att få med sig en pacer till nästa varv. Uppslutning några gånger med fantastiska Borén gav såväl Havrevägens dundervåfflor som skogslöpningen en härlig touch. Noterade till min förvåning redan på varv 4 att mina händer var jättesvullna. Blev något orolig att detta inte var ett bra tecken, men förutom det återkom bara tanken: framåt, framåt, framåt…

Bild: Makalös skogsunderhållning

Min käre Tobias som var marksupport nästan hela dygnet (med kortare utflykter till barnens fotbollsmatcher) fixade med salttabletter och levererade på beställning mina ultrafavoriter – egna spenatbollar med massa kikkoman, varm potatismos med japansk currygryta, varvat med potatismos, spenatbollar och lax. Vartannat varv bara dryck, vartannat varv lite varmt käk! (Har lättare att svälja varm mat och dryck efter längre tid på fötterna även om tuggande i sig är jobbigt efter 20-24 timmar. Övergår då mer till varm vätska, egen buljongsoppa, blåbärssoppa och lite kaffe).

Lite extra salt, fingerexercise i högläge, mindre tryck från tröjan vid armvecken och svullnaden i händerna lade sig efter några varv.

De första 50 miles flöt på i ganska jämn fart och är jättenöjd med tidsresultatet. Blev mycket löpning men en hel del snabb gång också. De små skogsstigarna utgjorde flygturer. Fick till den absolut bästa löpningen där. Mötte Tingeling (som ju skulle springa skiten ur tec-skogen) vid några tillfällen, inte minst ett tillfälle var särskilt underhållande då han förgyllde halva sitt ansikte med brunt chokladgel… dock antydde han att han inte mådde så värst bra… å andra sidan skulle han inom inte alltför lång tid vara i mål, så jag höll tummarna att det skulle hålla hela vägen.

Varv 8 följde Tobias med på. Äntligen ett varv där han själv också fick springa lite eftersom tidigare pacerinsatser endast resulterat i långsamt promenadtempo. (På mitt första ultralopp muckade han att han kunde gå i cirklar runt mig)! Underbart att få sällskap och distraktion från tröttheten som börjat tränga sig på.

Varv 9-10 gick vännen/tillika thaiboxningstränaren Behdad på och stod, även han för fantastisk underhållning. Trots att han ”bara” hade racercyklat 16 mil på förmiddagen, lyckades han endast supervurpa en gång på ridspåret! Behdad kan snacka, så de två varven, trots att de var fysiskt tunga, kändes överkomliga och ultra-roliga. Dessutom lyckades han med konststycket att övertyga mig att jag inte behövde springa 16 varv på banan utan bara 14… Inte illa pinkat (även om distansen ju var densamma)!

Gristimmarna tog vännen Gisela. Jag var trött och hade lite svårt att andas… Jag visste att det var tröttheten som slog ut kroppens övriga system. Jag bad Gisse ”distrahera mig”. Så jag fick lära mig finska. Vi gick, sjöng men på skogsstigarna sprang vi. Varv 11 låste sig höften så jag bad om att göra ett kort kiropraktikstopp vid Gullsjön. ”Knä i röven” hette det (i just detta specifika fall var röven = svanskotan och musklerna nedanför SI-lederna). Har tidigare haft problem med ryggen länge, så det är det enda som snabbt kan hjälpa! Fick upp låsningen lagom till soluppgången och vi traskade på. Gisse gjorde ett fint snedtramp varpå hennes fot strulade ännu mer än tidigare. Hon kämpade på och låtsades inte om det… men det gjorde ont i mig att veta att hon skulle traggla sig igenom ytterligare ett och ett halvt varv med mig. Vi garvade dock vidare i dippar och kortare toppar eller om det var tvärtom, men framåt kom vi… på finska… Vaga minnen av att vi talade om stigar, dårar och schnitzlar i taket…

Bild: Varv 11-12 med Gisse, finskaundervisninig, koma, kiropraktik och soluppgång…

Varv 13 tog vännen Coyntha vid. Hon var trött efter ett helt dygns supportande med flera pacerinslag, men taggad. Åh, vad benen och hjärnan inte hängde ihop… Försökte få i mig potatismos, men gick inte att svälja. Lite varm blåbärssoppa gick bättre. Blandade också ut Tailwind med varmt vatten som då också gick ner lättare. Coyntha envisades med att få i mig en gel, men ingenting i min kropp hade förmåga att hjälpa mig att få i mig det, så det blev ytterligare salttabletter med koffein. Fick till lite löpning i skogen men hjälp vad sakta det gick… Minns att det var tungt att andas även detta varv, men kunde bitvis inte hålla mig från garv över dårskapet vi alla faktiskt höll på med. Coyntha peppade och fick mig t o m att koma-springa i skogen…

Bild: Tröttmos på näst sista varvet med bästa Coyntha.

Sista varvet hade jag sällskap av Tobias. Vi skrattade, träffade familjen Wallenstein (som tagit hand om alla barnen under helgen) som alla skulle komma till Ensta vid målgång. Jag började äntligen förstå att jag kommer att ta mig i mål, men jag visste att det kommer att göra förjäkla ont i nästan två timmar till, så jag försökte möta både trötthet och smärta med lite ödmjukhet (genom att försöka att inte hoppa runt och snacka för mycket). Efter Gullsjön var det riktigt tungt och trots att jag försökte mig på att gå snabbt, gjorde blykänslan i kroppen det svårt. Nu var det inte långt kvar…

Bild: Sista varvet härligt sällskap av dotter, fam. Wallenstein och lite halvtrötta medtävlande…

Innan sista tunneln och skogspartiet såg vi en löpare bakom oss. Tobias sade: ”Nu är det tävling! Nu köööör vi! Spriiing!” Av någon outgrundlig anledning kickade denna chock igång hela systemet och jag började springa. Uppförsbacken var näst intill outhärdlig men sedan var det bara skog och i skogen kan jag ”flyga”… Trots att jag visste att vi sprungit ifrån personen som var bakom, hade jag inget emot att spela med i Tobias hyss: ”Hon kommer, hon kommer, hon är precis bakom, kör nu, kom igen…” så jag sprang för allt jag hade. Bad om att få lyssna på musik den sista biten, så Eminem ekade i telefonen ända ner för långa backen innan depån… Där mötte barnen upp mig och sprang med hela vägen in i mål…

Bilder:Sista varvet och kortpaus i sista skogsspurten med Tobias, Eminem och min Kokopelli.

Vilket lopp, vilken fest, vilken helg! Oförglömlig upplevelse, dessutom på ”hemmaplan”! Så otroligt tacksam för alla möten, all support, alla samtal, allt pepp! TAAAACK!

Sammanfattningsvis: DET GÅR ATT GENOMFÖRA ETT 100-MILESLOPP utan nämnvärd löpträning! Frågan till mig själv återstår: Hur väl kan jag genomföra ett 100-mileslopp om jag lägger ner lite tid och därtill anpassad fysisk träning? Det där med ”ultra” börjar jag i alla fall få lite koll på…

/Caroline