Att vara någons support

Publicerad den 26 september 2016 av coyntha

Svara

Jag fick gästblogga på ultradistans.se om vad det är att vara någons support. Här kommer samma inlägget även på min blogg.

Förra helgen var det dags för Black River Run i Västerås.
Jag sprang inte själv men jag var med som en del av ”Det spontana 100-miles teamet” som Johnny Hällneby från Pace on Earth satt ihop i sista minuten.  Han skulle springa och han behövde support. Jag fick äran att vara boss i depån och ansvarig för att han skulle få i sig sin energi under hela loppet.  Teamet var jag och fyra pacers som skulle se till att Johnny kunde genomföra sitt lopp på det sätt han hade planerat.   Jag har själv inte varit support särskilt många gånger, men jag tycker det är viktigt att vara på andra sidan också. Som ultralöpare trodde jag att jag skulle kunna hjälpa Johnny om det skulle visa sig att planerna inte fungerade bra. Jag vet hur det känns på sådana extrema långa lopp. Allt kan hända under så många timmar!   En sak som var ganska fundamentalt var att mötas och prata om upplägget för att kunna ta reda på vad Johnnys ambitioner var. På lördag morgon hämtade han mig i Stockholm och vi hade tid att snacka i bilen. Han berättade för mig hur han ville springa sitt lopp. Vi hade en plan.

Jag gillar när man har ett grundschema att följa och att ha tydliga mål. Han hade tre planer: A, B och C. Där C var att ta sig i mål.   Mina arbetsuppgifter var att se till allt skulle fungera smidigt varje gång han kom förbi varvningen. Vi hade en detaljerad plan så det var lätt att förbereda allt i god tid. Det tog bara några sekunder att göra allt och jag skickade snabbt ut honom igen efter varvning.
Efter några varv fick Johnny problem med att få i sig energi och kraften försvann. Då var det dags att agera och hitta en lösning. Jag fick lösa problemen när de uppstod.  Jag frågade inte honom något. Jag bestämde. Han bara följde. Johnny hade tillräcklig mycket med sig själv, med att kämpa mot sina egna demoner. Kampen hade börjat på riktigt.   Vad Johnny inte visste var att vi, vi i teamet bestämde oss för att ta honom ur det djupa svarta hållet. När han hälsade att han inte skulle behöva pacers på grund av att han ”bara” skulle ta sig i mål så lyssnade jag inte på det. Plan C fanns inte för oss!   Pacers kom som planerat och vi följde planen. Mitt tips till dem var att inte köra så fort i början av varvet och testa hur Johnny reagerade. Hängde han med var det bara att köra. Pacers körde de fyra sista varven. Vid varje varv tog Johnny placering efter placering. Det hade vänt och på de sista två varven körde Johnny som en maskin!

Det blev aldrig långtråkigt i depån. Det var mycket att förbereda och många löpare att heja på. När jag började bli trött gick jag en stund till omklädningsrummet och lade mig på golvet. Jag hade med mig en sovsäck och det var skönt. Det gick inte att sova men det var skönt att vila lite.

Det blev mer och mer spännande på sista varvet när Johhny jagade Jonas som ledde. Jag fick ett sms av Kerstin Rosenqvist som pace:ade honom sista varvet som sa att de nyss passerat ledaren. De hade bara 3.5 m kvar till målet och de sprang! De sprang riktig fort nu!   Vi väntade vid målet och det blev en otrolig upplevelse att vara där på plats när det hände! Johnny vann! Han gjorde en ”Johnny” och gjorde det som han trodde det var omöjligt.

Jag glömde aldrig min uppgift under loppet: – Jag ska springa för att vinna! – sade Johnny till mig i bilen på väg till Västerås.
Sagt och gjort.

Foto: Tony Oldenburg

Läs även Jonnys egen racerapport på hans blogg.

1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Publicerad den 25 april 2015 av coyntha

Svara

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

C) Klara skiten
B) Klara skiten närmare 24h
A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

Ha tålamod
Ett varv i taget
Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

Sjukligt stolt 100 mile löpare…

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Publicerad den 06 februari 2015 av coyntha

Coynthas stuga

Förväntansfull!

Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

Innan starten!

Oh yes!

Arctic Ultra elden!

Andreas Falk och jag!

Den magiska starten! Arvikas stolthet!

Starten

VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det! Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

The day!

Publicerad den 30 januari 2015 av coyntha

≈
Idag är det D-dagen!

Jag är så redo som man kan vara!! Jag har gjort allt jag har kunnat!
Det har varit en lugn da g här i Arvika. I natt sov vi på Scandic hotell men idag har vi checkat in på Ingestrand Camping!
Vi har fått en stuga och ska vila lite till och äta! Det är så jag ville ha timmarna innan loppet!
Vädret verkar lagom kallt med några minus men det verkar dock bli oavbrutet snöväder under loppet! Inga extrema minus grader, än så länge! Det kan bli kallare natten lördag till söndag men då hoppas jag att jag är nästan i mål!
Ikväll klockan 20:00 är starten. De närmaste max 30 timmar kommer jag att spendera där ute i kylan och jag kommer att ha det så kul tillsammans med ca 40 löpare till!

Som alltid, jag skulle vara jätteglad om ni skriver något på Facebook, bloggen eller Twitter! Det kommer att göra en STOR skillnad under mitt lopp!
Mitt team kommer att läsa allt för mig!

Vill ni följa loppet live?
För er som inte följer och vill följa Arctic Ultra 2015, enkelt gilla facebook sidan där kommer det bli uppdateringar under loppet. Även på deras twitterkonto @ArcticUltra100 för den som har det. Har ni vägarna förbi är ni välkomna!
Även Göran kommer att uppdatera ofta på Facebook!

Det kommer att bli så kul!

Om en vecka…

Publicerad den 23 januari 2015 av coyntha

Svara

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!
2015/01/img_1746.png
Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

Publicerad den 18 januari 2015 av coyntha

Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit, bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

Att hitta balansen!

Publicerad den 03 september 2014 av coyntha

Svara

Det är mindre än tre veckor kvar för mitt tredje 100-miles lopp i Västerås.
Jag har tränat bra hela året och efter The Gax 100 vilade jag hela 10 dagar.

Förra veckan fick fick jag ihop 94 km i mina ben och lite styrka hann jag också med. I början av veckan spenderade jag några dagar i fjällen för att springa Jämtlandstriangeln och i helgen åkte jag till Skåne för en tjej-löpar-träff.

Men i helgen märkte jag att min kropp inte svarade som den brukar. Varning!
Nu måste jag ta det lugnare för att komma i bästa formen till mitt lopp.

Snack med coachen, snack med en god löparvän som kan mycket om detta… vad kan jag göra?
Ja, nu är det helt fokus på att komma i bra form till den 20 september.

Vad gör jag?

Vi har dragit ner på träningen och vilar helt några dagar.
Om några dagar ska jag testa att springa igen men jag kommer inte att springa mycket nu. Jag får kolla med coachen hur vi lägger upp de sista dagarna. Jobbet och träningen är redan gjort!
Jag har varit på Vårdcentralen och tagit blodprov bara för att dubbelkolla att jag inte saknar något.
Går och lägger mig tidigare och försöker sova minst 8 timmar per natt ända fram till BRR.
Äter bara bra mat. Allt som min kropp behöver som ger mig något. Allt med mycket Omega 3 som chiafrön, linfröölja, valnötter, etc. Massa grönt och jag dricker mycket vatten.
Har minskat kaffe och har tagit bort socker.
Jag försöker att inte stressa på jobbet och försöker att inte bli ledsen när det känns jobbigt. Det har hänt mycket hemma och det gör det inte enklare situationen just nu.
Jag laddar mentalt. Det är så viktigt! Jag ser mig stark, jag ser mig hur jag hittar en bra balans och jag ser mig springa mitt lopp! Men jag ser framför allt hur jag ler när jag springer. För att jag gör detta bara för att jag älskar att springa!

Nu?

Fokus fokus!
Snart är det dags igen..