My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Coynthas stuga

Coynthas stuga

IMG_1833

Förväntansfull!


Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

IMG_1831

Innan starten!

IMG_4738

Oh yes!

IMG_1830

Arctic Ultra elden!

IMG_4735

Andreas Falk och jag!

IMG_4739

Den magiska starten! Arvikas stolthet!


IMG_1798

IMG_1832

IMG_4744

Starten

IMG_4745


VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

IMG_1822

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!
IMG_1829
IMG_4748

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

IMG_4722

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det!  Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:
IMG_4658  IMG_4670 IMG_4683 IMG_4684 IMG_4695 IMG_4719

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

IMG_4667

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

  • Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
  • Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
  • Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
  • Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
  • Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

Om en vecka…

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!
IMG_1744

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!
2015/01/img_1746.png
Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

chamonix-ultra-trail-du-mont-blanc-logo-1
Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit,  bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa  max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov  och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

Förberdelser inför Black River Run 100-miles

Det är bara tre dagar kvar.

Dags för mitt tredje 100-miles lopp nu i Västerås som ingår i The Swedish 100-miles Challenge.
Att springa ett sådant lopp krävs, för min del, att noga gå genom alla detaljer i ett lopp.
Det händer mycket på ett sådant lopp under så många timmar. Man lär sig mycket från varje lopp och man vill gärna göra bättre nästa gång.
Det är verkligen ett underbart sätt att träffa sig själv. Det är då jag vet varför jag gör det!
Det är möte med mig själv och mina tankar.

Träningen har inte gått som jag har velat. Efter GAX vilade jag hela 10 dagar och efter det har det varit svårt på grund av olika orsaker. Det gör att jag inte kan känna mig helt nöjd.
Men jag litar på min grundträning. Jag har tränat bra hela året och jag känner mig stark.

De senaste veckorna har jag inte mått 100%. Jag tror att stressen hemma och för lite vila inte gjorde saken lättare. Men nu har jag vilat ganska mycket och sovit och ätit bra.
Kroppen börjar att bli redo. Jag är såååå sugen att springa!

Vad gör jag?

  • Jag har laddat ordentligt mentalt och längtar efter att springa på lördag
  • Alla förberedelser pågår hemma som det krävs för ett ultralopp!
  • Jag beställde gels, bars, en ny vattenblåsa och en handhållare
  • Jag har börjat att ta fram allt som behövs. Tänka kring tävlingsoutfit, strumpor, skor, etc.
  • Jag kommer att behöva en påse med nattoutfit och en påse med ”det kan behövas kläder”
  • Jag har en Excel fil där ett energischema håller på att ta form
  • Jag får inte glömma att ta med två pannlampor med nya batterier! (lärde mig från GAX!)
  • Min support och jag går genom alla detaljer. Det är viktigt att gå genom loppet med papper och penna. Jag gillar att ha riktig koll
  • Har också pratat med min pacer 🙂
  • Har en inköpslista som ska inhandlas ikväll med bland annat: läsk, kex choklad, papperstallrikar, plastskedar, salta kex
  • Har också gjort en att ta-med-lista med alla små saker som jag kan tänka mig behövas. Från vaselin, nålar, tejp till batterier och en poncho
  • Jag ska baka några scones för att ta med till loppet
  • Har börjat att kolla på vädret varje dag!! Ha ha första tecken på att det är ett lopp på gång! Så typisk ultra-symptom!

Som ni ser! Det är mycket!

En sak är jag säker: Det finns bara BRR i mina tankar just nu! Jag är laddad!

IMG_0322

IMG_0311

IMG_0326

IMG_0327