Äventyret är slut för den här gången.
Jag är hemma igen och idag har jag min sista semesterdag!
Jag lever fortfarande i fjällmarathonbubblan!
Ska skriva en lång rapport om loppet under dagen men ni kan få njuta av årets film från AXA Fjällmaraton 2013 än så länge!
Vill du sugen för att springa nästa år?
Se och njut!
Axa fjälmmaraton 2012
Två nyheter i form av Öppet Fjäll och Halvmaraton första lördagen i augusti. Dvs den 3 augusti.
Även veckan mellan arrangemangen kommer att framöver fyllas med aktiviteter kopplade till Fjällöpning.
Öppet Fjäll 43 km
Det riktar sig till alla som vill testa på Sveriges tuffaste bergslopp. Här ges möjlighet att starta lite tidigare på morgonen. Du bestämmer själv vilken tid du vill starta mellan klockan 07.00 -09.00 på tävlingsdagen utan den startrusning som ett större startfält innebär. Självklart kan detta ses som ett alternativ för alla de som inte hann med att anmäla sig till AXA Fjällmaraton. Öppet Fjäll innebär samma bana, full service med dricka och matstationer precis som på Axa Fjällmaraton. Full resultatservice i form av mellantider och sluttid, fri massage och badtunnor efter målgång samt det sedvanliga matutbudet i obegränsade mängder i målfållan. Även banketten med prisutlottning och film/bildspel från arrangemanget kommer att äga rum på kvällen efter Öppet Fjäll och Halvmaraton som båda äger rum samma lördag.
Halvmaraton 21.5 km
Det riktar sig till alla de som tvekat inför utmaningen att springa den fulla maratondistansen i den krävande terräng som fjället innebär. Samtidigt blir halvmaratonbanan så pass tuff att den fungerar som en fullvärdig utmaning till de som inte hann med att anmäla sig till AXA Fjällmaraton. Med sina 21.5 km och 1050 höjdmeter vågar vi påstå att det definitivt är Sveriges tuffaste halvmaraton. Bansträckningen tar löparna från Nordbottnens fäbodvall över Ottfjällets topp, med sagolika vyer, ner till målet i Vålådalen.
Vad kul med så mycket som kommer att hända i fjällen i augusti!
Du vill inte missa det eller hur?
Anmälan öppnades idag kl 10:00 för att springa Axa Fjällmarathon 2013.
Antalet startplatser har utökats till 800.
Efter dryg en timme efter anmälan öppnade fanns bara 37 platser kvar.
Kl 12:00 var det fulltecknat. Helt galet!!
Det visar ju ännu en gång att det behövs fler lopp av alla slag. Folk vill uppleva!!
Fjällmaraton är verkligen värt att uppleva!
Vad gjorde jag då?
Min team-mate hälsade att hon inte vill springa igen och helt plötsligt visste jag inte om jag vågade anmäla mig själv.
Kommer jag att palla springa så många timmar ensam i fjällen? Vågar jag springa igen loppet helt själv?
Hur som helst. Jag fick stöd från olika vänner och jag anmälde mig i sista minuten.
Jag är anmäld!
Ska fundera vidare. Just nu vet jag inte om det är just AXA jag vill springa igen nästa år.
Det kan vara skönt och försöka putsa min tid, ja. Men det är svårt att veta vad jag känner för att springa om ett år.
Ja ja, nu har jag en startplats och kan alltid ångra mig innan januari. Jag har några månader kvar för att fundera.
Varför måste man anmäla sig med så mycket tid i förväg? Herre Gud….
Vad tycker ni? Ska jag köra igen?
… til Axa 2013 du måste kolla det här:
Mitt roligaste lopp någonsin, men även ett av de absolut jobbigaste!
Törs du?
Bild: Från min Garmin
Visst ser det häftigt ut?
Verkligheten är svårt att meddela i en video men tillräckligt nära!
Det tuffaste jag har gjort hittills. Det vackraste också. Helt fantastiskt!
Hur kan jag börja att beskriva en sådan upplevelse?
Jag hittar inte de rätta orden. Det var helt enkelt lite för mycket av allt. Men jag ska försöka ändå.
Vi tävlade som ett lag. Det betyder att båda två måste komma i mål samtidigt.
Vi kom i mål efter 10 timmar. Jag beundrar de som kom först och undrar samtidigt hur kan det vara möjligt att komma i mål på 3.39 i ett sådant lopp?
Grattis till Andreas Svanebo som vann loppet!
Det finns många som tycker säkert om vilken dålig tid vi gjorde!
Men jag tycker att det är minst lika imponerande av vi alla som kom i mål! Att har kämpat i så många timmar är det inte en liten sak. Vi gjorde det!
Jag var rätt nervös inför utmaningen. Jag hade verkligen ingen aning om jag skulle klara loppet. Jag hade läst och hört så mycket men verkligheten är helt en annan sak.
Man måste springa det för att förstå konceptet av fjällmaraton. Det är bara så.
Magda och jag startade näst sist av alla. Vi hade sagt vi skulle köra och försöka njuta men framför allt ville vi inte skada oss. Det var en otroligt bra stämning vid starten.
Alla glada löpare men jag kände direkt att det inte var en lek. Alla såg så proffsiga ut! Skulle jag verkligen göra det? Jag med noll erfarenhet i fjällen?
Jag insåg snart hur jobbigt det skulle bli. Det var blött och själva terrängen var svårt för mig. Vi började snart att springa uppför den första toppen och vi sprang på den smala branta stigen som var ca 600-700 m hela vägen upp .
När vi kom upp däruppe blev jag rädd.
Det var brant och jag tackar Magda som varnade mig och sa: titta inte ner!!! (Jag är ganska höjdrädd!)
En funktionär guidade oss vilken väg skulle vi ta neråt, det fanns snö där och vi skulle inte springa på snön. Jag var rädd för det var halt, blött och superbrant. Men lyckades man komma ner en bit så det var lite enklare att fortsätta ner.
Bild: På den första toppen: Skalknippen (939 m)
Vi kom till första vätskekontrollen vid Ottsjö. Här kunde vi se hur stor Ottfjällen var!
Där träffade vi våra killar som var lite oroliga. Det tog mycket längre tid än vad vi hade räknat med så de trodde vi hade skadat oss. Jag åt en kanelbulle och drack vatten.
Fick en puss och det var dags att fortsätta. Vi behövde skynda oss om vi skulle hinna till nästa stopp vid Nordbotten. Där behövde vi komma kl 14:20 annars får man inte fortsätta.
Det var det mest tekniska partiet av loppet. Jag som inte har tränat tillräckligt mycket terräng tyckte det var ännu jobbigare.
Jag var verkligen fokuserad och se vart man sätter sina fötter för att inte trampa snett. Det var otroligt lerigt och geggigt.
Skogen här hade mer lera och svårsprungna partier.
Vi bestämde att Magda skulle springa fortare för att se om hon kunde hinna i tid för att vi ville förstås få fortsätta och springa hela loppet. Vi lyckades.
Där serverades pasta, kanelbullar, kakor, godis, buljong, kaffe, saltgurka och vatten. Jag var inte hungrig men åt lite pasta och tog lite buljong och några saltgurkor, jag drack kaffe också. Sedan passade jag på och fyllde mer vatten i min ryggsäck.
Här träffade vi ett annat lag, två systrar och vi bestämde oss för att fortsätta tillsammans och peppa varandra. Det är alltid lättare om vi är fler.
En trevlig funktionär sa: det är nu som loppet börjar!! ha ha.… och han skojade inte!
Vi började nu mot den branta stigningen Ottfjället. Det var brant och bara brant. Jag kände som det aldrig tog slut!
Här började jag att bli riktigt trött, mådde illa, hade inte så mycket kraft. Mina ben var tunga och det var tufft. Jag var tyst och ville bara komma till toppen.
Att ha låg energi i kroppen var inte bra och jag började att frysa. Jag hade ätit och druckit dålig så det blev ännu svårare.
Det blev inte heller bättre av att det var så hög höjd. Åt en Snickers jag hade med mig och petade i mig några tabletter perpetuem solids.
En supertrevlig funktionär kom och möte oss 200 m innan toppen. Vi kom äntligen upp till Vindskyddet. Här var vi i 35 km och i ca 1100 m höjd, högsta punkten i loppet.
Herre Gud! Det var så vackert, annorlunda miljö, kallt, så jag kände som vi var i en annan planet!
Här blåste enormt mycket. Det var kallt och dimmigt.
Bild: Ottfjället högsta punkten
Vi fick expresso, cola och massa chips.
De hade en liten stuga (Ottfjällets vindskydd) och vi fick komma in för att skydda oss lite från vinden och värma oss lite.
Efter det var jag fit to fight igen. Kraften kom sakta men säkert tillbaka och det var bara köra de sista 8 km till målet.
Vi hittade ett bra tempo Magda och jag och kunde samtidigt njuta. Det var någon av mina twitterkompisar som sa att vi borde inte glömma att titta då och då på omgivningen.
Det är när fjällöpning är som bäst!
Jag har aldrig upplevt så mycket och så vackert i mitt liv. Där var jag ensam med allt bara för mig! Det var magiskt!
Nu hade vi börjat resan neråt till målet.
Det var fortfarande blött ja, vi sprang utför och vi sprang/gick ännu mer i gyttja, i lera, över myrar och vattenhål.
Det spelade ingen roll längre. Vi sprang rakt genom allt. Det fanns där, de långa hala spångarna, så vi tog det lite försiktigt där med.
Jag sprang hela loppet utan musik. Det enda melodin var den klafs, klafs som följde oss hela vägen! Nice!
Då kom vi till en grusväg och vi visste att nu var vi nästan i mål. Det var typ ca 3 km kvar och då kunde vi trycka på lite. 200 m innan målet var två funktionärer som hejade på oss! Vi ökade och nu kom vi i mål! Några hejade och jublade på oss, de kom från några stugor och de som var i mål! och vi gav det sista vi hade på upploppet! Ja!
Bild: snart i mål!
Underbara Annie väntade på oss! Hon hade lovat en kram i målet!
Systrarna Lena och Mia var också där. Det var med dem vi spenderade många timmar i fjällen! De kom några minuter före oss! Tack för draghjälpen!
Bild: Systrarna Lena och Mia (bild från bloggen Att springa)
Det var helt underbart att har gjort det! Det var inte ett vanligt lopp utan det var mest en upplevelse där vi vandrade, joggade och sprang när det passade.
Bild: i mål!
Bild: Team El MaCo
Mina åsikter vad det gäller terränglöpning har ändrat. Jag har levt så okunnigt!
Jag älskade att springa i fjällen och terräng!
Men nu vet jag vad jag behöver träna mer för framtiden!
Jag vet också nu hur bra pannben jag har som aldrig gav upp!
Som Andreas sa: det var ett bra ultrapass!! 🙂
Tack min älskade vän Magda! Utan dig hade jag inte lyckats! Vad bra vi är!
Tack Andreas för din coaching!
Tack älskling för att du är alltid där! Jag älskar dig!
Och ni alla andra, ni måste veta hur mycket det hjälpte alla peppande ord på sms, facebook och twitter! Ni är bäst!
Nu återhämtar jag mig för att snart börja träna till nästa äventyr!
Igår åkte vi till Ottsjö för att träffa bästa Annie och Ebba. Vi fikade vid Ottsjö Hotellet som har världens bästa vyn.
Vi pratade om loppet. Annie tror hon hjälper mig när hon berättar att det finns getter!! Aj! Vad gör man om ser dem mitt i bergen?
Annie visade mig en del av banan vi kommer att springa när man passerar Ottsjö. Där kommer att finnas en vätskekontroll och det är ett bra ställe för att träffa familjen. Det kommer att finnas mycket publik där.
Idag ska vi en sväng till Åre och sedan hem igen för att lagga middag. Vi ska ladda med sushi innan vi åker till Vålådalen för att hämta våra nummerlappar.
aaa
Efter middagen kom Magda och familjen till stugan också. Vi bor i Edsåsdalen och starten ligger precis där, bara 1 km från vår stuga.
Från och med 2012 starten är vid skidskyttevallen nedanför Köja i Edsåsdalen, på ett stort gräsfalt.
Vi sprang de första kilometern längs en bred och lite stening led.
Det var blött men ahhh så fint det var!
Vi sprang också längs en bred och jämn grusväg. Vi passerade många av de nylagda spången och det var också bra för att testa Icebugs där.
Vi bestämde oss att springa tillbaka efter ca 3.5 km.
Det räckte för idag! Det blev totalt 7 km.
Snart kommer vi att springa många många km så det var bra att spara kraften 🙂
Vi hittade många hjortron längs vägen. Mums!
Vädret var också bra 8-9 grader även om klockan var 20:30. Inget regn. Skönt!
Det är snart dags att sova och ladda!! God natt!!
Jag packar för att vi åker imorgon till fjällen.
Först har jag packat den obligatoriska utrustningen.
Jag har testat allt och hoppas jag inte glömde något. Jag ska ev. har ett par handskar, extra strumpor och en Buff i merino-ull i ryggsäcken också.
Packningen fortsätter….
Coynthas blogg 