Veckan går fort

Publicerad den 13 juni 2013 av coyntha

Redan torsdag. Tiden går verkligen fort.

Jag känner mig taggad och ganska motiverad med för att träna just nu.
Det är roligt!
Även om för Andreas den här vecka är min ”kom i gång vecka” efter maran har jag tränat ganska okej.
Här kommer en lite sammanfattning:
MÅNDAG
Sprang 10 km i skogen. Jag ville testa i skogen på samma ställe som jag ramlade i lördags. Det gick bra att springa den här gången.
TISDAG
Orkade inte rehaba hemma. Fick en spark i ändan från coachen och tränade. Tränade i gräset!
Så skönt efteråt men att det kan vara så svårt ibland att sätta i gång!
ONSDAG
Tufft, backigt och underbart distanspass med mina grannar. Jag visste inte vi hade en liten skidbacke så nära! Där kommer att springas mycket nu innan fjällmarathon. Vi kom hem efter 10 svettiga km!
TORSDAG
Vaknade med ännu mer träningsvärk efter mitt rehab/styrka pass i tisdags. Så efter jobbet tog jag ett Yogapass. Såååå skönt! Det känns lite bättre nu.

Klockan är nästan kl 22 och jag är helt slut. Det har varit fullt upp på jobbet. Så jag tror jag lägger mig snart!
God natt!

Varför ska löpningen stressa mig?

Publicerad den 02 maj 2012 av coyntha

Jag har funderat mycket efter Lindingö Ultra och hur det gick för mig. Det är inte tiden som gjorde mig ledsen.
Nej, det var omständigheterna. När jag inte har kontroll på min kropp, när det inte går som jag vill och framför allt när jag inte njuter när jag springer. Då är det inte kul.
Jag springer inte för att stressa mig och bli ledsen. Jag springer inte heller för att lida och önskar jag inte var där.
Jag springer för att stressa av mig. Jag springer för att hålla mig vältränad och i bra form. Jag springer för att jag älskar vad löpningen ger mig.

I lördags var det många faktorer som gjorde att loppet inte var roligt:

Nästan två veckor förkyld.
Tio dagar utan träning.
Ca. två månader där jag har legat på underskott för att gå ner i vikt.
Stress på jobbet.
Lite sömn.

I lördags kände jag direkt att det inte var min dag. Det är självklart att det är tufft för kroppen att vara sjuk och det tar lite på krafterna.

Jag har varit ledsen. Ledsen för att jag inte hade kul i lördags.
Varför springer jag?
För vem?
Jag vill inte känna mig så. Jag vill hitta den där härliga känslan…

Klart jag blir besviken om jag har tränat ganska bra hela vinter och sedan kommer jag för att springa ett lopp och inte orka alls!!
Men igår, hade jag ett långpass att springa och jag bestämde mig för att springa för att hitta känslan.
Det var därför jag inte valde någon asfaltsbana utan jag sprang bara i Elljusspåret och inne i skogen. Det är terränglöpning som ger mig känslan.
Jag struntade i klockan. Jag bara sprang och sprang. Tänkte mycket på tekniken som Andreas hade visat oss, om hur man springer i terrängen. Jag gillar det mjuka underlaget. Tempot varierade hela tiden. Det spelade ingen roll. Jag levde och dagen var helt underbar.
Jag sprang de sista två kilometerna hemåt på asfalten och då ökade jag bara för att känna att jag kan!
Det funkade det också! Det är aldrig fel att lägga in lite tempo, det ger en bra effekt i kroppen.
Totalt blev en halvmara och jag var glad.
Jag hade känslan.
Det var magiskt!

Dagens tips som jag hittade hos underbara Jessica.
Varför springer vi?
Här är en ”short film about trail running”. Njut!

Älskar att hata backar!

Publicerad den 09 april 2012 av coyntha

Ja nu finns det ingen återvändo. Det är dags för mig att konfrontera mitt problem: jag är livrädd för backar. Jag vet för länge sedan hur mycket jag h-a-t-a-r att springa backar.
Jag tror det var därför jag anmälde mig för att springa Fjällmarathon i augusti. Hur ska det gå kan man undra?
Jag har ingen aning. Men det är en morot för att börja träna ordentligt backarna.
Så jag pratade med coachen och han skulle hjälpa mig att backträna.
Tiden är här nu. Från och med idag kommer jag att ha lite mer fokus på backar.
Idag sprang jag första Distansbackepass.
Hur gick det?
Det gick okej. Kanske? Jag bara vet att det var jobbigt. Men jobbigt ska det vara.
Jag måste jobba mentalt och bli bättre. Jag vet jag är starkare. Så det är bara öva på det.
Jag sprang en slinga som tog 10 min och slingan hade en jättebacke. Jag sprang om och om det 6 gånger. Fy….vad jobbigt det var! Hjärtat jobbade 100%!
Men jag tänkte hela tiden om tekniken och andningen. Jag tror det kommer att bli bra.
När jag kom hem hade jag sprungit 12 km. Jag är nöjd.
Man blir bra på det man tränar eller hur?
Nu kör vi… mot backarna!