Tjejmarathon goes to sea!

Jag har bett min vän Cecilia att skriva ett inlägg om vårt äventyr på Birka!
Cecilia vann loppet!
Jag tyckte att hon kunde bättre förmedla upplevelsen av löpningen än mig på grund att jag inte sprang! Hoppas ni gillar hennes berättelse och kan uppleva hur magiskt det var!
Jag har komplettera med massa med bilder!
En sak är säker: vi kommer att göra om det här!

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Birka 12-timmar

Regnet fullständigt öser ner, på mobilerna läser vi att Malmö är översvämmat, att det råder fullständig kaos i Skåne. Vi står i en busskur på väg till Kullaberg för att genomföra etapp två i vårt löpäventyr längs Helsingborgs stränder.
Det är då vi frågar oss exakt hur galna vi egentligen är, vilka andra tjejer gör så här när det är tjejträff? Borde vi inte vara som andra och träffas på en Finlandsbåt och ragga killar och dricka vin? Ja men kan man inte springa på en Finlandsbåt då frågar någon? -Jo visst kan man det, säger en annan. –Birka har ett joggingdäck! Där och då föddes idén till ett helt nytt lopp, ett varvslopp ombord på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åland och i lördags, den 15 november var det äntligen dags!

Cecilia, Coyntha och Gisela i Birkaterminalen

Klockan 16.30 träffades tio förväntansfulla tjejer + några medföljande makar och mina två barn i Birkaterminalen för att gemensamt gå på båten. Birka mötte upp och överlämnade en blombukett och Ultradistans var på plats för att ta lite bilder och göra en kort intervju. Dessutom följde en radiojournalist med för att spela in en podd under äventyret.

Förväntningarna var på topp och alla var glada över att Coyntha som egentligen var skadad ändå valt att följa med och agera tävlingsledare. En mer erfaren tävlingsledare får man leta efter.

Information före starten

Första etappen på äventyret var ett dignande julbord och jag passade på att fylla på med massa energi i for av julmust, sill, lax potatis och knäck men det blev ingen lång sittning eftersom starten var planerad till 20.00.

Innan starten kl 19:58

På Jogingdäcket hade Birka bullat upp med en härlig buffé med allt en löpare kan önska sig; choklad, lakrits, ägg, keso, filmjölk, blåbärsoppa, riskakor, jordnötsmör, chips och ostbågar mm. Dessutom hade vi fått sportdryck av Tailwind och kokoschips av Holistic, så ingen riskerade att gå hungrig.
Tailwind hade också skickat med ett antal Kokopeli-tatueringar som vi klistrade på oss för att få extra mycket spring i benen.

60 ägg 🙂

När starten gick var humöret på topp, alla tog det ganska lugnt och joggade på i samlad klunga men det dröjde inte länge förrän jag, Gisela, Frida och Caroline började dra. Efter några varv fick Caroline ytterligare fart och drog ifrån oss. Caroline var den enda som jag inte sprungit med förut så jag tänkte att håller hon den här takten blir hon svårslagen.

9,8,7,6,5,4,3,2,1…Nu kör vi!

Den första timmen gick fort, jag sprang och pratade med Frida och Gisela och märkte knappt hur tiden gick, mina barn var uppe på däck och sprang med några varv, det kändes toppen med så fint löpsällskap.

Eftersom båten var i ständig rörelse under loppet kunde vi inte använda GPS för att mäta distans så för att hålla reda på antal varv och därmed kunna räkna ut distans använde vi klickräknare. Detta gick över förväntan bra och för att inte trycka bort våra resultat rapporterade vi in antal varv till Coyntha varje timme.

Första timmen rapporterade jag in runt 45 varv, därefter sjönk antalet något för att stabilisera sig runt 40. Efter 6 timmar låg jag runt 35 varv i timmen men sista timmen fick jag magiska krafter och sprang in på 40 varv igen, men mer om det senare

Vädret var ganska milt för att vara Ålands hav i mitten av November men beroende på hur båten rörde sig blåste det på rätt rejält. Ett tag låg det som en vindvägg vid ena kurvan som man fick kämpa sig igenom för att kunna springa vidare och ett tag var ena långsidan som en vindtunnel som man kastades fram genom medans det var tvärstopp i motsatt riktning. Magda kastades in i ett skåp vid ett tillfälle och jag bidrog till ett och annat muntert skratt när jag vinglade om mina medlöpare i sicksack.

Jag förstod ganska tidigt i loppet att det var Caroline jag behövde hålla koll på om jag vill säkra en seger. Hon höll bitvis ett otroligt högt tempo för att sedan pausa, så ett tag kändes det som att hon varvade mig varannan gång för att sedan bli varvad av mig nästa gång. Dessutom hade hon oerhört bra support av sin snälle man så jag förstod att det skulle bli en kamp som skulle pågå hela natten. Han hämtade matlådor och såg till att hon åt och han sprang/gick varv efter varv i den mörka, blåsiga och kalla natten tillsammans med henne. Utan tvekan tog han herr-rekordet på Birkabanan och det är ju en bedrift i sig!

Caroline

Birka spärrade hela däcket för oss

När klockan närmade sig två på natten och vi hade sprungit i sex timmar började jag fråga mig vem som egentligen insisterat på ett tolvtimmars lopp, när ett sextimmars hade räckt mer än väl. Sedan kom jag på att det ju visst varit jag, så då förstod jag att jag inte hade mandat att klaga.

Timmarna som följde var ensamma, hårda och kalla. Min man kom upp en sista gång runt två och lämnade min täckjacka som var en förutsättning för att klara den alltmer bitande kylan. Efter klockan tre började jag gå vart tionde varv för att inte benen skulle ta slut helt, efter klockan fyra började jag gå två varv och springa åtta.

En liten paus mitt i natten

Trött tävlingsledare 🙂

Klockan sex började jag gråta av utmattning och det enda som höll mig igång var målbilden av min man och mina barn som lovat att komma upp för att se min målgång. Nu började mörkret lätta och man kunde se rosa moln i framträda på himlen. Efter den mörka natten kändes morgongryningen som balsam för själen och jag kände att krafterna började återvända.

När klockan blev sju slutade jag att gå vart åttonde varv för nu tänkte jag att när min familj kommer upp skulle de inte se mig gå, de skulle se mig springa. Jag sprang och sprang, vid ett tillfälle försökte Nina påkalla min uppmärksamhet men jag kunde inte samla tillräckligt med krafter för att svara henne. Jag sprang förbi Coyntha som skickade i väg ett varmt leende som värmde ända in i själen. När klockan var tjugo i förstod jag att min familj nog inte skulle komma men just då när jag bara vill ge upp dyker Coyntha upp vid min sida igen, -nu ska jag pacea dig, säger hon och därefter är allt bara ren lycka.

Cissi och jag

Nina och Gise

Frida, Pia och Magda

På något magiskt sätt får jag upp farten och när det är 7 minuter kvar har vi sprungit 35 varv,- vi kommer klara 40 viskar jag och därefter bara kör vi. När klockan står på 7.58 har jag ett varv kvar, efter halva varvet börjar jag spurta och springer ifrån både Coyntha och radioreportern som försöker få en sista kommentar innan målgång, klockan 7.59 stannar jag vid målet och vill inte ta ett steg till, de andra tjejerna kommer in och tårarna fullständigt sprutar.
Det blev ett stort kramkalas!

Vilken glädje, vi har klarat det och vi har gjort det tillsammans! Där och då spelar resultaten ingen roll, men en timme senare när vi träffas vid frukosten är jag ändå löjligt lycklig över min första plats. Samtidigt är jag grymt imponerad av de andra tjejerna: Caroline som är relativt ny i ultrasvängen och ändå presterade så fantastiskt, hon höll mig på tå hela natten! Gisela som kämpade på trots illamående, hon ger Sisu ett ansikte. Frida som ser lika glad ut klockan åtta på morgonen som klockan åtta på kvällen. Magda som ångar på som ett tåg, utan att känna någon smärta. Pia och Susanne som kämpade utan att klaga. Nina och Linn som vågade sig på detta äventyr trots att de inte hade lika mycket möjlighet att träna som alla andra. Och sist men inte minst Coyntha som pysslade om oss som en kärleksfull mor helt outtröttlig hela natten. Utan hennes kunskap, erfarenhet och fina vänskap hade loppet aldrig fungerat som det gjorde.

Det här blev en upplevelse jag sent ska glömma och förhoppningsvis gör vi om det nästa år!

/Cissi