Följ oss live på Bislett 2016

Publicerad den 18 november 2016 av coyntha

Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

BAKOM MEDALJEN

Publicerad den 13 december 2013 av coyntha

Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
Alla utnötta skor
Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
Alla timmar med planering och strategier
Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
Allt småpussel för att allt ska gå ihop
Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

Bislett 24 Hour Challenge 2013 … fortsättningen ( Del 2/2)

Publicerad den 10 december 2013 av coyntha

12-18 timmar
kl. 22:00 – kl. 04:00

Dags för andra varvbytet. Nu var banan som vanligt igen.
Skönt för benen att ha en liten förändring i stegen.

Undrar vad jag tänker här? Vilken blick!

Jag gick några gå varv till och jag märkte jag kunde gå snabbare.
Medan jag gick kom Göran med en hamburgare han hade köpt till mig. Den luktade gott och jag var lite sugen på något annat än mina bars och gels. Men jag kunde inte äta den. Jag tog bara en liten tugga och det var allt. Synd! När allt kostar såå mycket i Norge!

Nu var det dags för min supporter att gå och lägga sig några timmar. Vi skulle åka hem efter loppet och han skulle köra bil så han behövde vila ordentligt.

Han fixade min mat för 6 timmar. Allt var perfekt!

Han lade upp tre flaskor med Vitargo för varje timme, tre paket gel för varje timme med en vattenflaska per gel. Han lade dem i ordning så det var lätt att se vilka tre flaskor som hörde till vilken timme. För säkerhets skull hade han satt tejp i olika färger ifall man skulle blanda ihop dem.
Han sa att han inte ville så några flaskor kvar på bordet när han kom tillbaka.

Julbord på Bislett!

Men innan Göran gick till hotellet fick jag massage med kaveln igen. Den här gången på ryggen och axlarna också.
Jag var nu redo för att köra själv i sex timmar. Han skulle komma tillbaka kl 6:00.

När klockan var lite efter 00:00 kom Rune Larsson med en liten mugg i handen. Han sa att det nu var söndag och det var första advent så jag borde dricka lite glögg.
Jag frågade om han tyckte det skulle passa mig bra och han sa ja!
Glöggen var varm och det kändes skönt. Det var alkoholfri glögg förstås.
Rune sa att det kan hända att när ens supporter går för att vila kan löparen bli lite påverkad och han ville inte att jag skulle känna mig ledsen.
Jag tyckte han var så snäll! En varm och söt drink är aldrig fel.

Rune och jag innan starten!

Efter det började jag att springa.

Det började kännas bättre men inte 100%. Jag jobbade mentalt och inbillade mig att det skulle gå över snart.
I nästa varv möte jag Johnny-ultrakungen och jag sa att jag behövde lite hjälp! Jag hade fortfarande en dipp. Det räckte att säga det.
Han pratade med mig med ganska stark röst och jättebestämd!
Han sa: att jag var Ultra och jag visste dippen skulle komma. Att jag visste hur det kändes och jag visste snart skulle kännas bättre.
Kämpa och fortsätt! Du är Ultra! Bla bla bla…
Tack Johnny! Det var de orden jag behövde.

Det var bara att ”Follow Johan…”

Jag hade ont i fötterna. Satt mig en stund och masserade dem.
Sen började jag springa varv efter varv.
Nu var det roligt igen. Jag ville inte gå mer som jag gjorde de första timmarna!
När Andreas sprang om mig sa han bara: Du springer ju!
Och jag berättade jag inte ville gå mer. Jag ville bara springa så länge jag orkade!
Han sa det var bara att köra!

Satt på musiken och sprang. Jag trodde inte jag skulle orka att springa så mycket som jag gjorde men jag tänkte jag kunde lika gärna passa på och köra så länge jag orkade.
Det var kul att springa!
Det kändes inte mentalt jobbigt!

En sak jag älskar från alla ultra är att man tävlar mot sig själv. På banan är alla så vänliga och varje gång någon sprang om mig fick jag lite pepp, ett ord, en tumme upp eller något. Jag gjorde samma sak när jag sprang om någon också.
Det är verkligen en härlig stämning och man känner sig aldrig ensam.
Det finns även tid för att prata med andra om man vill det.
Men ibland är det bara skönt att springa i sin egen lilla värld.
Just då, sprang jag själv och njöt!
Njöt av känslan att känna mig stark!
Jag kom ikapp alla km som jag hade tappat när jag hade dippen!

Under hela loppet hörde jag när speakern läste hälsningar till mig från er! Alla mina vänner som också tittade och var med mig under tiden. Tack för alla låtar ni också skickade!

Jag hade i huvudet Görans ord innan han gick till hotellet:
”Jag vill inte komma tillbaka och hitta all energi kvar på bordet! Du måste äta och dricka enligt planen!”
Så jag gjorde det!
Jag åt och drack allt timme efter timme. Jag är säker på att det var vapnet för att kunna orka som jag gjorde!
Min fettförbränningsmotor var i gång!

När klockan var kl 04:00 var tredje blocket slut.
Jag hade nu sprungit 122 km efter 18 timmar.
Mitt första mål var att springa 130 km. Om man springer över 130 km skulle man få medalj och jag ville ha en medalj!
Jag hade 6h kvar och det var självklart att jag skulle nå målet!

18-24 timmar
kl. 4:00- kl. 10:00

Vi byte varv igen. Nu var det bara ett block kvar. Bara sex timmar kvar!
Ja, man kan ändra sina åsikter om vad som är kort eller långt. Hjärnan är hur stark som helst!
Att tänka att det bara var sex timmar kvar och att det kändes kort är inte de vanliga tankarna man brukar ha!

Trött? Mitt i natten. Toabild.

Jag fick motivation och jag ville nu nå 130 km och det gjorde jag!
Nu skulle jag få medalj men jag hade några timmar kvar.
Jag flyttade målet att komma till 140 km. Det skulle jag fixa.
Varje gång jag möte Johnny och Ellen fick jag hejarop! De var alltid där för att pusha mig lite till!
Samma sak med underbara Rune Larsson. Han frågade ofta om jag behövde något.

Någon gång efter kl. 4:15 frågade jag honom om jag kunde få en sådan saltgrogg han brukar göra och hade hört brukar funka så bra.
Nästa varv fick jag det, han varnade mig att den var stark!
Jodå! Den var superstark! Jag kunde inte dricka hela muggen. Jag började må lite illa och nästan kräktes. Men det gick över.
Efter det började saltgroggen att göra effekt. Jag blev piggare!
Jag tror att även om jag tog en salttablett per timme behövde jag lite mer salt.
Jag hade svettas såå mycket!

När klockan var 06:00 hade jag ätit och druckit allt jag hade på bordet som älsklingen hade förberett för mig.
Jag längtade efter honom för att jag hade ett stort behöv av en massage, en kram och mer energi.
Jag sms:ade honom och han var på väg till mig. Skönt!
Då och då stannade jag ett par minuter och masserade mina fötter själv, det vill säga jag tog av skorna, masserade och tillbaka till banan.
När Göran kom fick jag massage med kaveln. Det gjorde ännu mer ont nu och jag bad honom att inte pressa så hårt. Jag måste erkänna att det var så skönt att ligga några minuter medan han masserade mig.

Kärlek som gör ont?!

Vi småpratade om att jag hade redan passerat 140 km och hade ca två timmar kvar.
Vi bestämde att nu skulle jag klara 150 km. I mitt huvud fanns bara: 150 km!

Tog en gel och vatten och ut igen.
Jag kände mig så glad. Det var bara två timmar kvar och jag hade klarat mitt mål men nu kunde jag klara mitt hemliga mål. Jag hade alltid önskat mig att kunna springa 150 km och det var nära nu.
Jag sprang några varv med Andreas. Han tyckte jag såg stark och pigg ut.
Det var kul att kunna springa några varv med coachen på en tävling!
Vi var inte många som sprang nu. De flesta gick eller hade lagt sig en stund. Några kunde knappt gå. Men jag kunde springa!
Jag kände mig glad att kunna ta varv efter varv. Jag tänkte nu igen att det här inte skulle hålla. Men det gjorde det!

Jag höll fast vid min energiplan trots att magen var ganska trött på det jag åt och drack. Fick lite ont och jag ville verkligen inte äta mer. Men jag vet hur viktigt det är. Jag fortsatte nu med bara gel och vatten. Det var mindre än två timmar kvar.

Jag hade sprungit 22.54 timmar när jag nådde 150,15 km Tjoho!
Men jag insåg att jag hade en timme kvar. Då så!
Det var bara att köra lite till.

SISTA TIMMEN

Några minuter innan sista timma började fick jag för sista gången massage i fötterna.
Det var en liten förberedelse inför de sista 60 minuterna.

Vad kan man säga om den sista timman?
Sista timmen var magisk!
Jag har svårt att förstå hur kan man springa som man gör efter har sprungit 23 timmar?
Det är något speciellt som hände då.
Jag kände bara en sådan magisk flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Eller jo, det var jag men var starkare än någonsin!

Alla supporter och publiken samlades vid varvningen. Musiken spelade högt och speakern läste hälsningar och spelade peppande låtar.
Jag kände mig hur stark som helst.
Jag hade inte ipoden med mig längre och bestämde mig att köra allt jag hade.
Det var inte svårt. Jag ville det! Jag vågade ta allt jag hade kvar!
Jag fick så mycket pepp och stöd men framför allt energi från både publiken och löparna.

Jag springer!

Vi peppade varandra på banan!
Vi visste det var några minuter kvar!
Jag flög!
Jag kunde bestämma över mina ben, över min kropp och över min hjärna!
Jag var stark och kände hur allt träning jag hade lagt bakom mig under hela året gav mig styrka för att fortsätta!
Gud, vad roligt det var att göra vad jag älskar: Jag sprang!

Leilah, Mikael, Clare, Göran, Johnny, Ellen och många många mer applåderade, hejade, peppade! Vilken lycka!
Jag fick höra från Johnny att jag låg topp-tio! Oppsan! Det hade jag ingen aning om!

Nu var det bara 3 minuter kvar när jag passerade mattan vid varvnigen och tänkte att jag inte skulle hinna ett varv till.
Sprang det fortast jag kunde. Jag kände hur jag hade lätta steg som transporterade mig snabbt.
Passerade det stora bordet med alla funktionären som peppade!
Passerade vårt supportbord och Mia och några till peppade också!
Nu var jag nära… en liten kurva och då var jag framme igen.
Jag hann med ett varv till, passerade mattan, chipet lät för sista gången och kunde springa några meter till innan signalen kom.

Bara sex sekunder kvar!

5,4,3,2…..

Yei!!!

Det var slut!
Jag hade sprungit 24-timmars och kände mig euforisk! Glad! Lycklig!
Så mycket kärlek runt omkring mig!
Allt var perfekt!
Jag slutade loppet med rekorddistans för mig. Ett personbästa på 31 km.
Min distans blev 157.2 km!
Kom på 9:e plats i damklassen och 51:e plats generellt.

Jag klarade mina mål.
Jag hade, som sagt, ett hemligt mål om att komma till 150 km och jag fixade det.
Mitt lopp var perfekt!
Allt funkade som vi hade planerat!

En välförtjänt grattiskram efter ett nytt personbästa på 24-timmars!
Foto: Rune Larsson

Jag är så tacksam och kan inte låta bli skriva om det!
Först av allt vill jag tacka min kropp som fungerade som den skulle och idag en vecka efter loppet mår jag i toppform.
Just nu tar jag min säsongsvila. Jag hade inte vilat i hela året!
Så fort jag är frisk från förkylningen tänker jag börja springa lugnt.
Att komma igång i lugn takt för att sen i januari köra i gång den nya säsongen 2014.

Tack älskling.
Utan dig hade jag inte klarat mitt mål. Vi är ett team och vi gjorde det här tillsammans. Tack för att det alltid fanns god mat serverad på bordet efter mina pass. Tack för att du körde mig överallt för att sen springa hem. Tack för ditt stöd. Tack för att mitt intresse också har blivit ditt intresse!
Tack för alla timmar vi har spenderat tillsammans för att planera alla detaljerna! Älskar dig.

Tack mina barn!
För att ni förstod ni har en galen mamma som tar galna utmaningar. Tack för att ni förstod jag skulle vara borta många timmar för att kunna träna. Tack för er kärlek!

Tack Andreas Falk.
Tack för att du trodde på mig. Det har varit underbart att träna med dig. Tack för att du alltid har tid för mina frågor och funderingar. Tack för allt stöd och din kunskap. Tack för att även om du också tävlade på Bislett tog du tiden för att coacha mig när jag behövde det! Tack vännen!
Jag är glad att kunna se att även du är en vanlig person med känslorna på banan!
Och ja, du hade rätt!! Som vanligt! Det gick ju bra!

Tack alla er!
Tack mina vänner som följer mig på min galna resa och stödde mig hela året och nu under loppet.
Tack för alla era hälsningar, meddelanden, sms, twitter och Facebook peppande ord!
Ni hjälpte mig att nå mitt mål!

Bästa hejarklacken: Johnny och Ellen

Jag tänker avrunda med en analys om loppet i nästa inlägget.
Jag vill skriva ner mina lärdomar som jag tänker ta med mig till kommande säsong och kommande utmaningar.
Så det blir ett inlägg till!
Hänger ni med?

Bislett 24 Hour Challenge 2013 ( Del 1/2)

Publicerad den 09 december 2013 av coyntha

Efter helgens äventyr börjar jag tro mer på mig själv.
Det var en helg med massa lärorika händelser som gör mig säker på hur mycket jag älskar att springa, om jag inte visste det innan.
Jag börjar tro jag har en ultralöparsjäl.
Jag börjar tro jag har blivit en ultralöpare!

Vi bodde på ett hotell bara 11 minuter från Bislett stadion. På lördag morgon gick jag upp kl 5:30 för att duscha och även tvätta håret. Jag visste det skulle ta många timmar innan jag kunde duscha igen. Frukost på hotellet var ok, men jag åt inte mycket. Jag gillar inte att äta mig proppmätt innan ett lopp.
När vi kom till Bislett var klockan bara 8:30 så jag hade gott om tid för att fixa de sista detaljerna.
Kvällen innan hade vi en pepp-snack-middag tillsammans med Sonny och Leilah, Marathon-Mia och Silvio, Johan Steene och Mimmi och Göran och jag. Efter middagen åkte Sonny och Mia till Bislett och fixade ett svenskt bord för oss. Min plats var bredvid Andreas Falk och Frida Södermark. Inte dåligt va? 😉
Jag fick ställa min energi mellan alla snabba ultrastjärnor!

Frida. Vinnare i damklassen 2012

Björn Tore vinnare i herrklassen 2012

Förberedelser!

Jag smörjde mig med vaselin på alla ställen som man brukar få skavsår. Använde min nya roll-on mot blåsor på fötterna. Fixade nummerlappen och hann krama och hälsa alla jag kände som var där.
Vilken fest det skulle bli!
Ett stort gäng ultralöpare fanns på plats.
Coach Andreas skulle också springa! Vad kul att dela banan med honom!

Sista råden från coachen!

Det var snart dags att starta. Vi gick till startlinjen.
Vi var 117 löpare som skulle springa tillsammans de kommande 24 timmarna i den lilla banan som är 546 m lång. Banan är som en tunnel och det finns ett par glasdörrar. Där kunde man se om det var dag eller natt. Man tappar koll på vad det händer där ute. Vi var instängda där nere 🙂

1-6 timmar
kl. 10:00- kl. 16:00

Jag är redo!! Bring it on!

Nu kör vi!

Starten gick kl 10:00. Jag kände mig redo.
Som vanligt, det är många som började springa fort. Det gjorde inte jag. Jag hade min plan och de första 6 timmarna skulle jag köra precis som jag hade gjort på Borås 6-timmars.
Vi hade en plan för vilket tempo jag skulle springa. Jag skulle springa två varv och gå ett halvt varv från början.
Det var för att spara benen. Jag valde att gå i den lilla backen som fanns på banan. Jag måste erkänna att det kändes jättekonstigt att börja gå när alla sprang och sprang och sprang så fort! Men jag vet att det funkar för mig. Det visade sig att det skulle betala sig senare under natten.
Mitt tempo var självklart i MAF-tempo och jag hade pulsklockan för att ha koll på pulsen också.
Målet var att hålla igång hela 24 timmar!

Löparglädje!

Jag hade små mål att se fram emot per timme och per varv. Vi hade ett energischema att följa.
Jag sprang två varv och jag åt eller drack något i det halva varv jag gick. Så det var kul att längta efter mina Vitargoflaskor eller gel eller bars! Mums!
Första fyra timmarna funkade perfekt. Jag kände bara glädje att springa.

Redan under fyra första timmarna kände jag som att strumporna var lite för tighta!
Eller jag hade något i strumpan, att strumporna hade veck. Jag ropade på Göran och sa att nästa varv ville jag fixa mina strumpor.
När jag kom till supportplatsen satte jag mig och tog av strumporna. Då blev jag jätteöverraskad över vad jag såg! Jättestora blåsor i tårna och den vänstra stornageln ganska lös! Aj aj.
Inte så mycket mer att göra än punktera dem, desinfektera och tejpa dem.

Göran gjorde ett kanon- och snabbt jobb. Jag byte till korta vanliga (GoCoco) strumpor. Jag ville inte ha tighta strumpor mer.
Medan Göran fixade mina blåsor, kom självaste Mike (UltraMikael Andersson) som var där som Andreas Falk supporter frågade om jag hade ett par extra skor för att klippa!
Vad?? (frågade jag)
Som tur hade jag med mig ett par gamla Nike skor och Mike klippte av tårna på dem!
Så fula! Men nu var jag redo för att springa igen.
Tårna skulle inte vara instängda och jag skulle kunna springa bättre.

Mikael klipper mina skor!

Sprang en stund och jag märkte att mina gamla Nike-skor som jag använt till gymmet var inget vidare för att springa 20 timmar till!
Jag hade som alternativ att bita ihop eller offra mina HOKA skor!
Jag hade med mig ett par ”gamla” Hoka Bondi B som jag hade sprungit med hela sommaren och hösten.
Jag ropade till Göran att han kunde klippa mina Hoka (med ont i hela mitt hjärta!)
Nästa varv byte jag skor.
Jaha, tänkte jag! Jag skulle köpa ett par nya Bondi B ändå.
De var redan så trasiga i tyget att Göran behövde tejpa dem för att tyget skulle hålla ihop!

Det kändes skönt att springa med mina klippta skor.
Jag passerade maraton under fem timmar.
Efter första blocket hade jag hunnit lite mer än 50 km. Perfekt.
Allt var enligt plan.

6-12 timmar
Kl. 16:00 – kl. 20:00

Här gjorde vi den första varvbytet. Även om det är samma bana kändes det annorlunda. Åt det här hållet var det nerförsbacke! Ja, det fanns en pytte lite backe och nu var det bara neråt.
Skönt.

Det kändes fortfarande bra trots att fötterna var lite trötta. Vi hade med oss en massagekavel från Casall. Efter ca åtta timmar ropade jag till älsklingen att jag behövde lite massage. Nästa gång vid supportplatsen hade han sovsäcken klar. Jag la mig på magen och fick min första massage på baksidan av låren och vaderna. Lite i höften också.

Min supporter!

För att min plan skulle funka hade jag planerat att stanna så lite som möjligt varje gång jag kom till supportplatsen.
Jag behövde verkligen inte stanna, mina flaskor med vätska, gels och bars var alltid klara för mig. Samt en salttablett per timme. Man sparar mycket tid om man inte stannar där. Min supporter blandade allt i god tid! Vilken service jag hade!

När vi närmade oss nio timmar kom det!
Min första (och enda) svacka kom nu!
Nu var jag supertrött. Benen var tunga och jag kände som jag var helt slut.
Kom till Göran och bad honom att krama mig. Tårarna började rinna!
Hur skulle jag orka 14 timmar till om jag var så slut redan då?
Nej, jag orkar inte mer, sade jag!

Men, vi hade planerat i förväg vad Göran skulle säga till mig om det skulle komma en dipp.
Han sa precis de orden jag behövde!
Vi kom överens att gå ett eller två varv.

Medan jag gick sprang Andreas förbi mig men såg att jag hade problem. Han gick bredvid mig och jag berättade att jag var supertrött. Han föreslog jag kunde vila några minuter och se om det skulle kännas bättre.
Nästa varv hade Göran fixat min säng. En luftmadrass och en sovsäck. Jag la mig och bad honom att väcka mig om fem minuter.
Jag somnade inte men jag vilade. Det var otroligt skönt att ligga de fem långa minutrarna!
När det var dags igen kom Göran och hjälpte mig att resa mig upp.
Vi hade också sagt att om jag vilar skulle jag bara gå upp och börja springa direkt så kroppen inte skulle känna att jag var stel.
Lufsade två varv.
Det kändes lite bättre.
Men jag var fortfarande trött!
Trött? Jo, men det var mest mentalt trött!
I mitt huvud fanns inte längre möjlighet att fortsätta springa. Jag gick.
Vi hade inte ens kommit till halva loppet ju!

Bästa UltraAndreas och UltraJohan!

Coachen kom förbi mig igen och sa att det var 20 minuter till nästa timme var slut. Jag fick i läxa att hitta en lösning för att inte känna mig trött.
Efter 20 min frågade Andreas igen om jag hade hittat en lösning. Jag svarade nej och han sa: ok vi kör en timme till och ser om vi hittar en lösning!
Det började kännas bättre faktiskt men jag ville inte erkänna det!
Vi körde en timme till.

Jag hade nu passerat 90 km.
Andra blocket var slut och jag var nöjd trots svackan.
Vi hade sprungit i tolv timmar.
Nu började den tuffaste delen.

Somewhere at Oslo!

Mer om de sista två block i nästa inlägg.
Det är ett långt lopp så det är en lång rapport!
Stay tuned!

Ett smakprov på Bislett

Publicerad den 02 december 2013 av coyntha

I helgen var den norska tv NRK och gjorde ett litet inslag från Bislett där de följde norrmannen Helge
(jag syns snabb vid 3.23 min)
Ni får smaka lite vad det är att springa i en källare under 24 timmars.
Njut! (Klick på bilden för att se inslaget)

Min racerapport kommer snart. Jag lovar!
Det är så många tankar och känslor i huvudet så jag måste sortera dem först!
Idag har jag spenderat dagen med att sova och äta. Har varit ledig och försöker att mina blåsor gör mindre ont!
Obs! Bilden är inte så fin…men det är en del av min verklighet just nu.

Häng med! Live på Bislett

Publicerad den 29 november 2013 av coyntha

Imorgon är det dags!
1 dag kvar.

Imorgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.
Jag är redo. Så redo.

Kroppen har tränat bara lite och har fått två vilodagar. Jag har laddat mentalt också.
Jag har abstinens!! Längtar!!

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter var under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Skicka mail till speakern, här kan du skicka musik önskningar och hälsningar till deltagarna (och mig såklart!)
Epost: bislettindoorchallenge@outlook.com
(De ska försöka läsa era hälsningar/pepp i högtalaren)
Live webbkamera:
http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-timers http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange
Live rapportering:
http://topptid.no/results/resapp/race/1005
Skicka twitter: hashtag: #Bislett24
Allt info och alla länkar om loppet finns på hemsidan. Kolla gärna om de funkar!http://www.kondis.no/fire-dager-til-bislett-24-timers.5354315-127676.html

Ni kan kolla på min och älsklingens Facebook. Han ska försöka rapportera så mycket han hinner!
Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad också om du gör det.
Jag kommer att behöva din pepp!
Jag kommer att ha min mobil med mig:
Min Iphone: 073-974 5285

Som ni ser, det är nästan omöjligt att inte springa med mig!!
Hänger du med?
Snart kör vi!

Packa packa

Publicerad den 28 november 2013 av coyntha

Svara

Sista dagen innan vi åker till Oslo.

I natt hade jag värsta mardrömmen. Den handlade om att inte komma i tid till mitt eget bröllop. Jag ville först kolla att allt var klart och på sin plats och då hann jag inte i tid! Vilken ångest jag fick! Kan det betyda något inför loppet?

Idag handlar det om att packa och packa. Jag använder några plastbackar med lock så det är enklare att hitta sakerna.
En stor att-ta-med-lista har jag framför mig.
Jag hoppas att jag har köpt allt jag behöver… är det något du tycker jag inte borde glömma?

Jag laddar klockan, ipod och iphone. Ipod har jag laddat med massa musik och i Iphone kan jag lyssna på Spotify och några podcaster i fall jag behöver lite variation.
Jag behöver en lite påse med kläder och tillbehör för att duscha efter loppet också.
Vi tänker åka tidigt på morgonen och vi tar med oss lite mat för att äta i bilen.
Planen är att äta middag på kvällen för att ladda och ha lite peppsnack med några andra löpare!
Det kommer att bli så roligt!

Planeringsfreak

Publicerad den 27 november 2013 av coyntha

Bara tre dagar kvar…

Nu är det verkligen nära.
Imorgon är det sista arbetsdagen och sen på fredag åker vi till Oslo.
Det märks att det börjar närma sig.
I natt försökte jag sova mina sju timmar men lyckades inte så bra. Jag vaknade ofta och det första som jag hade i huvudet var Bislett tunnel!

Jag känner mig stark som aldrig förut, både fysiskt och mentalt.

MIN STATUS:
• Det är första gången jag har tränat så här bra.
• Jag har haft den kontinuitet som krävs och har inte varit sjuk eller skadad.
• Har nästan alltid hittat motivationen för att träna med glädje.
• Jag tror att MAF-träningen har gett mig mycket mer än vad jag trodde.
• Jag har byggt en ännu starkare och bra aerobic grund för att bli uthålligare.
• Jag har sprungit snitt 7-8 mil per vecka under många veckor.
• Jag har ätit bra mat som bygger en starkare kropp.
• Jag lyckades gå ner några kilo i vikt. Alltid bra att inte behöva bära 3-4 kilo mer under 24h.

FÖRBEREDELSER:
Jag kolhydratladdar inte utan jag äter som vanligt. Vill absolut inte komma till starten och känna mig tung och svullen.
Jag kommer att äta mycket ändå under loppet! 🙂
Världens största julbord ju!
Jag är en planeringsfreak och därför tycker jag att planera och ha struktur gör mig säker och trygg.
Jag håller på att finslipa alla detaljer. Vill inte missa något.
Mitt energischema är också klart med instruktioner till min älskling som är min support. Vi har pratat om vad och hur han kommer att hjälpa mig.
Jag är så glad att få ha honom vid sidan och veta att han är där för att stödja och pusha mig om jag behöver det.
Så viktigt att ha en support! Jag tycker att alla ultralöpare borde ha en 🙂
Ikväll springer jag sista passet.
Det blir ett kort distanspass på 45 minuter i MAF-tempo. Sedan är det vila torsdag och fredag.
Jag har lite abstinens av att inte springa mycket. Jag är inte van att vila!
Imorgon ska jag få massage. Bra med lite professionell hjälp med detta.
Det ska packas klart också. Nästan allt är framme på bordet. Jag har gjort högar av vad som skall med!
Man vill inte glömma något! Tur att vi åker bil till Oslo 🙂

Fokus fokus!
Jag börjar att bli redo.
Bring it on!

Lördagsgodis! (energi)

Bisletts naglar fixat!
(Med bara en liten sten)

Energiplan fixat!

Min höft

Publicerad den 23 november 2013 av coyntha

Rapport

Jag har varit hos sjukgymnasten idag.
Som jag berättade förut har jag haft ont i höftkammen sen jag sprang i Borås.
Jag ville kolla det innan jag ger mig i på en sån stor påfrestning som Bislett om en vecka.
Han sa att jag har en överbelastning av musculus tensor fasciae latae, dvs en längsgående muskel i låret.
Det är samma som löparknä fast i andra ändan av muskeln, i höften.
Det brukar bero på att marken man springer på lutar åt sidan. Det är så klart oftare på löpare som springer mycket på landsväg och asfalt. Landsvägen lutar ju utåt för att regnvattnet skall rinna av vägen. De senaste månaderna har jag tränat mest på asfalt, tyvärr.
Jag fick några rehab övningar, stretch övningar och voltaren-kur på 5 dagar.
Om jag springer ska jag få ismassage direkt när jag kommer hem.
Han tejpade höften och vi kommer att fortsätta göra det hemma. Att använda kinesisk tejp är för att förebygga eller rehabilitera skador. Att tejpa en skada är ett bra alternativ till ett skydd vid rehabilitering och återgång till träning.
Kinesiologytaping påverkar aktiveringen av det neurologiska systemet, kroppens informationsprocessor och cirkulationssystemet.

Jag fick springa. Jag ska stretcha och rehaba alla dagar innan vi åker till Oslo.

Det kommer att bli bra eller hur?

Stretch övning hos sjukgymnasten

Jag ger inte upp

Publicerad den 04 oktober 2013 av coyntha

Kampen fortsätter 🙂

Jag har sprungit nästan i sex veckor nu enligt MAF-träning.
Det har gått som tåget. Ibland bra och ibland inte så bra. Men i stort sätt bättre för varje dag som går.
Pulsen har en stor betydelse här!
Jag skulle har gjort ett test den här veckan men vi struntade i det. Det är svårt att avgöra om det går bra eller inte när pulsen är så varierande beroende på dagsformen.
Jag har haft mycket som kan påverka negativt med att få ett bra resultat.
Coachen och jag bestämde oss för att så länge det känns bra i kroppen så är det det bästa betyget.
Jag mår bra. Har redan tränat snitt 6.5 mil per vecka under 5 veckor utan att känna mig sliten, utan att bli sjuk och med känslan av att vara stark.
Jag känner också som att mina steg har blivit lättare! Det känns inte som elefantstegen jag brukade ha.

Andreas och jag har planerat lite till de kommande veckorna inför mitt 24-timmars lopp Bislett den 30 november.
Jag tänker köra två bra ultralångpass: SUM den 12 oktober och 6h i Borås den 9 november.