Min analys

Publicerad den 19 juli 2016 av coyntha

Jag är tacksam. Tack kroppen för att jag fick uppleva ett sådant lopp. En av mina drömmar var att kunna fullfölja ett bergslopp i Alperna.
Jag blev ödmjuk framför uppgiften. När jag stod framför den där bergskedjan kände jag mig sååå liten. Jag blev nästan osynlig och jag fick istället en stor respekt!
Om man ska springa där, ska man ha respekt! Det är ingen lek alltså!
De där bergen är mäktiga och jag blev kär i dem!

Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Det fanns inte så mycket jag kunde gjort bättre. Faktiskt! Inte för att jag hade ett perfekt lopp men jag gav allt jag hade. Några små saker som är värda att nämna:

Stannat mindre tid i kontrollerna. Fast i Bourg St-Pierre behövde jag verkligen sätta ner mig ner och äta varm mat. I sådana långa lopp är det viktig att ha bra energi!
Springa snabbare i de partierna som gick att springa
Bättre skor nästa gång. Skor med bättre grepp, grövre sulor.

Höjden

En intressant aspekt är hur höjden kan påverka en. Den här gången kunde jag hantera höjden lite bättre men det var inte alls kul. Jag märkte att varje gång jag närmade mig 2000 höjdmeter fick jag samma symptom: press överbröstkorgen så jag inte kunde andas, halsen stängde av och det gjorde ont, blev yr, svettades mer och kände mig jättetrött. Jag tappade balans och jag kräktes. Den enda som funkade var att sätta ner mig, ta det lugnt, försöka andas och jag tog lite salt. Jag tror inte salt hjälpte ett dugg men jag gjorde det ändå. Efter det kunde jag börja gå igen. Långsamt tills jag kunde jogga igen.

Samma sak hände fyra gånger, dvs varje gång jag kom till någon topp. Det som var bra var att jag kunde fortsätta. Jag undrar om det finns något mer man kan göra i sådana situationer?

Energi

Min plan funkade bra. I sådan här typ av lopp är det inte alltid läge att stanna för att äta och dricka längs banan. Ibland behöver man till 100% koncentrera sig på att ta sig framåt på stigen på ett säkert sätt.
Jag hade egentligen inget specifikt schema mer än:

Alltid se till att den energi jag tänkt ta mellan kontrollerna är lättillgänglig i ryggan så att jag kunde slippa stanna och leta efter den. Jag hade med mig några gels, 1 CLIF-bar, 1 Snicker, 2 nöttcreme.
Äta något i varje kontroll. Det som jag vet min mage gillar. I Alperna brukar de har ett stort utbud att välja på. Det jag gillade mest var: apelsinklyftor, goda ostar och korv osv.
Tog salt ofta. Det var varmt och jag svettades mycket.

Vätska

Jag behövde dricka massor, på grund av höjden och solskenet. Det var bara att komma ihåg att dricka. Höjden är uttorkande!
Jag hade med mig två 6dl flaskor.
En flaska med koncentrerad Tailwind och en flaska med vatten. Jag såg till att alltid ha vätska med mig.
När det behövdes eller när jag orkade tog jag också vatten från bäckarna.

Det som funkade bra:

Val av kläder: Långärmad tröja under dagen och långärmad ulltröja under natten. Löparkjol, ull-strumpor, calvs.
Keps under dagen. Bytte i sista minuten från buff/pannband till keps
Solglasögon. Mina X-kross var perfekta. Jag märkte inte ens jag hade dem på mig!
Att ha två pannlampor och extra batterier.
Min älskade S-lab Salomon väst. Så bra testad och det kändes som skinn på kroppen.
Stavar. De var en stor hjälp i de riktigt branta backarna.
Handskar utan fingrar. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövdes.
Mina två svettband från Gococo för handleden som absorberade svetten snabbt och de snabbtorkade när jag torkade mig i ansiktet.

Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

En fundering om hur sociala medier påverkar mig

Publicerad den 10 november 2014 av coyntha

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

Det är dags igen!

Publicerad den 30 maj 2014 av coyntha

I morgon är det dags att springa min femte Stockholm Maraton.
Det var efter min första maraton 2010 som jag blev förälskad i löpning. Jag tyckte det var en underbar upplevelse och jag visste att jag ville göra om det.

Mycket har hänt sedan dess. Många många km har jag sprungit och jag kände att ju mer jag sprang desto mer gillade jag att springa långt.

Nu njuter jag mer när jag springer många timmar, många km. Då är jag lycklig. Men jag är också lyckligare om det inte är på asfalt.

Varför ska jag springa bara på gatorna när landet jag bor i har den vackraste naturen som finns?
Jag har hittat till skogen, till stigar och även till fjällen. Jag älskar att uppleva naturen i löparskor ensam och ibland med sällskap.

Jag har frågat mig själv många gånger om jag verkligen vill springa Stockholm maraton igen?
Svaret har alltid varit: ja. Loppet ligger i mitt hjärta som min första riktiga utmaning. Det var det här loppet som öppnade mina ögon mot något som jag inte visste fanns i mig: älska att springa!

Men idag, en kväll innan den stora dagen känner jag mig ganska tveksam om jag vill verkligen springa i morgon?

Maj månad är den värsta månaden på jobbet. Jag har varit bortrest mycket, ätit dålig, inte tränat som jag skulle, har inte haft fokus på min träning, har inte prioriterat det heller, har varit stressad och jättetrött.

Den endast jag vill göra är gå tillbaka till mina rutiner och njuta av att springa, helst i skogen.

Imorgon startar jag kl 12:10 i grupp G. Jag tänker göra som coachen sade: hitta löparglädjen igen. Ingen press, bara njuta! För att vem vet? Det kanske blir min sista Stockholm Maraton?

Ser du mig, peppa mig!

Att springa 161 km

Publicerad den 11 april 2014 av coyntha

Jag har funderat på det här med att springa 161 km. Varför är det lite skrämmande?

Jag har sprungit distansen eller nästan, en gång. Det var när jag sprang 24-timmars i Bislett. Jag vet hur det känns och jag vet hur jobbigt kan det vara men jag tror ändå det inte är samma sak.
Den här gången springer jag ute och inte på en 400-metersbana inomhus.
Den här gången springer jag i en lång 10-kilometersbana med blandat underlag: cykelväg, grus och skog. Jag måste bära med mig min energi och vätska själv för att klara en mil utan support. Men det som skrämmer mig mest är natten. Även om jag har sprungit på natten själv blir jag rädd för att vara i skogen när man är såå trött!
Å andra sidan, det var på natten när jag var som starkast på Bislett!

Jag har mitt team med mig. De har lovat att göra allt de kan så jag kan ha det bra under loppet. De kommer även varva med att pace:a mig efter 100 km. Det betyder att (om jag vill) kommer jag inte att springa ensam efter det. De ska se till att jag rör på mig framåt!

Jag tror att den här gången kommer jag att springa ensam mycket under dagen. Det kommer att bli en enda kamp för att komma i mål. Det kommer att bli bara jag och banan och miljön på ett helt annat sätt än när jag sprang inomhus. Men jag tror jag kommer att trivas också!
När man springer ute använder man andra muskler, det är mer varierande och jag kanske kommer att kunna springa med mindre smärta?

Som min ultrakompis Johnny sade till mig: Vi behöver bara jobba med att älska TEC-banan!
Vi behöver trivas på banan, njuta av att vara där ute och röra på oss framåt hela tiden!
Vi måste känna oss trygga med våra starka ben och underbara kroppar!
Vi måste känna vi gör precis det vi skall göra!

Nu kör vi!