känsla | Coynthas blogg

Jag har funderat mycket efter Lindingö Ultra och hur det gick för mig. Det är inte tiden som gjorde mig ledsen.
Nej, det var omständigheterna. När jag inte har kontroll på min kropp, när det inte går som jag vill och framför allt när jag inte njuter när jag springer. Då är det inte kul.
Jag springer inte för att stressa mig och bli ledsen. Jag springer inte heller för att lida och önskar jag inte var där.
Jag springer för att stressa av mig. Jag springer för att hålla mig vältränad och i bra form. Jag springer för att jag älskar vad löpningen ger mig.

I lördags var det många faktorer som gjorde att loppet inte var roligt:

Nästan två veckor förkyld.
Tio dagar utan träning.
Ca. två månader där jag har legat på underskott för att gå ner i vikt.
Stress på jobbet.
Lite sömn.

I lördags kände jag direkt att det inte var min dag. Det är självklart att det är tufft för kroppen att vara sjuk och det tar lite på krafterna.

Jag har varit ledsen. Ledsen för att jag inte hade kul i lördags.
Varför springer jag?
För vem?
Jag vill inte känna mig så. Jag vill hitta den där härliga känslan…

Klart jag blir besviken om jag har tränat ganska bra hela vinter och sedan kommer jag för att springa ett lopp och inte orka alls!!
Men igår, hade jag ett långpass att springa och jag bestämde mig för att springa för att hitta känslan.
Det var därför jag inte valde någon asfaltsbana utan jag sprang bara i Elljusspåret och inne i skogen. Det är terränglöpning som ger mig känslan.
Jag struntade i klockan. Jag bara sprang och sprang. Tänkte mycket på tekniken som Andreas hade visat oss, om hur man springer i terrängen. Jag gillar det mjuka underlaget. Tempot varierade hela tiden. Det spelade ingen roll. Jag levde och dagen var helt underbar.
Jag sprang de sista två kilometerna hemåt på asfalten och då ökade jag bara för att känna att jag kan!
Det funkade det också! Det är aldrig fel att lägga in lite tempo, det ger en bra effekt i kroppen.
Totalt blev en halvmara och jag var glad.
Jag hade känslan.
Det var magiskt!