Österlen Maraton

Publicerad den 07 november 2016 av coyntha

… som blev en halvmaraton!

Vi tar det från början. Kom till Simrishamn i god tid för att checka in på Bed & Breakfast Aurora, hämta nummerlappen och äta något. Det blev en god skaldjurssoppa som smakade bra och passade bra i min kolhydrat- och sockerfria kost.
Regnet lugnade sig lite och våra förhoppningar ökade med att inte ha så mycket regn under loppet.
Tillbaka till rummet, förbereda alla kläder och lite energi för att ha med sig. När vi kom tillbaka till torget gick vi in till Café Kagan för att inte frysa för mycket.

Innan starten (Varför ler jag alltid?)

Starten gick kl 18.00 utan stora ceremonier. Inget information eller något. Några ljus, lite live musik och PAM! Vi startade och sprang iväg på gågatorna. Regnet hade börjat öka. Det var när vi vek av längs med havet då det började på riktigt!

Foto: http://www.ystadsallehanda.se/sport/lopare-sattes-pa-prov/

Vad var detta? Jag visste det skulle vara tufft men hade verkligen inte förväntat mig att det skulle blåsa så här mycket. Regnet piskade i ansiktet som knivar! Jag kände till och med som jag skulle flyga bort!
Det var bara att kämpa och försöka fokusera på att hitta markeringarna som var vita plastpåsar. Jag lovar att det inte var lätt att hitta! Jag kunde bara se precis framför fötterna med pannlampan. Vad mörkt det var!

Redan från början kändes det lätt. Jag hade så lätta steg och det kändes inte svårt. När jag såg på klockan såg jag att jag sprang alldeles för fort, fortare än mitt planerade tempo.

Som ni vet har jag bara kört lågpulsträning för att försöka använda fett som energi. Jag vill inte förstöra mina muskler om jag springer för fort. Så planen var att springa lågintensivt under loppet och det var inte meningen att springa så fort som jag gjorde.

Efter att ha passerat två matkontroller (5 km och 12 km) konstaterade jag att de bara hade saft, bananer och bullar men inget vatten. Andra kontrollen hade däremot vatten. Jag åt ingenting där och fyllde min lilla 3dl flaska med vatten.

Vädret var katastrofalt! Jag kan säga jag har sprungit många gånger i extrema och svåra situationer men igår var det verkligen jobbigt!
Jag tittade då och då mot havet och kunde se de stora vågorna! Nästan lite läskigt var det!

Någon gång efter Skillinge missade vi markeringarna och vi hamnade på en bilväg. En lång bilväg som aldrig tog slut. Som tur var var vi fyra tjejer där, helt ensamma bland massa bilar som inte stannade eller ville sänka farten. Vi kollade på våra telefoner med risken att de skulle bli blöta, för att försöka hitta banan igen. Vi insåg att om vi fortsatte på den vägen skulle vi komma till Borrby ändå. Fast vi visste inte hur långt det var dit.

Just när vi passerade 18 km möte vi banan igen och en del andra löpare. Pooh! Nu var vi på rätt väg igen och snart skulle vi komma till Borrby. Men tills nu hade jag inte ätit någonting och hade bara druckit min lilla 3 dl. flaska. Jag orkade inte ta fram mina nötter från väskan. Allt var blött. Jag var blöt och började att frysa om rumpan, benen och fötterna. Överkroppen klarade sig ganska bra tack vore min perfekta regnjacka (UTMB-jackan).

Märta och jag i målet

Plötsligt efter 19 km tog bensinen slut. Det var som om någon hade dragit ur kontakten på mig. Från att jag hade sprungit så lätt och bra tills att inte kunna springa alls. Det var tungt och jag orkade inte mer. Jag fortsatte långsammare till målet och jag hade nu sprungit en halvmara enligt arrangören. Precis efter mållinjen frågade en funktionär mig om jag skulle fortsätta?
Jag svarade: NEJ. Jag kunde inte tänka mig att vända tillbaka till Simrishamn för att göra en hel maraton.

Det regnade, det blåste, det var motvind längs havet och felspringningarna gjorde inte saken bättre. Pannbenet gav upp. Jag hade inte lust att springa mer. Jag hade behövt äta ordentligt där för att orka fortsätta!
Men varför skulle jag göra det? Jag ville inte pressa mig mer. Det gav inte så mycket mer än att slita ut mig.
Jag var nöjd med dryg 23 km.

I mål!

Ett fint lopp som är säkert finare med bättre väder. Vi får se om jag återkommer någon gång och kan uppleva mer av Österlen.
Det blev ändå ett bra tillfälle att träna upplägget inför mitt nästa lopp om två veckor. Jag vet att jag behöver äta och dricka mer, från början.

Snart börjar jag att ladda!

Höstlöpning

Publicerad den 30 oktober 2016 av coyntha

Helgen har varit perfekt för att springa. Vad jag har längtat att få sol och klara dagar! Ja, det är lite kyligt men det gör inget! Så vacker natur det finns där ute!

LÖRDAG

Igår fick Susanne och jag skjuts till Bjärka-Säby för att springa hem via Östgötaleden. Närmaste mål är Bislett i November så det var ett bra tillfälle att öva på: energi, tempo och benen!

Vi tog det lugnt. Mitt mål var att behålla låg puls. När pulsen är låg jag kan låta min kropp använda fett som energi när jag springer. Jag har tränat så i några veckor nu och det börjar att funka. Jag springer alla mina pass utan socker, utan kolhydrater och med bara vatten.

Dagen var fantastisk och vi fick sällskap av massa hjortar och rådjur. Solen var också med oss. Passet gick bra och snart var vi hemma igen. Jag brukar nästan alltid springa själv men när jag får sällskap försvinner bara tiden.

SÖNDAG

Idag var det en till fantastisk höstdag och jag kunde inte låta bli att bara vara hemma. Jag fick skjuts igen av min älskling som alltid ställer upp. Den här gången startade jag i Grebo.
Planen var minst två mil, lågpuls och njuta av naturen.

Älskar att springa i mitt tempo inne i min lilla bubbla! Jag sprang förresten för första gången 12 km i barfotaskor och det kändes bra. Hade ett par skor till i ryggan för att kunna byta.

Jag är nöjd med helgen och mitt Back-to-Back. Jag är också nöjd med den extra timmen vi fick idag idag! Det känns som jag gjorde mycket!

Det finns alltid en lösning om man följer ljuset. At the end of the road!

Hoppas i morgon blir det lättare att gå till jobbet. Man kan till och med hinna att springa på morgonen med dagsljus?

Har du haft en bra helg?

Ett långpass på Östgötaleden

Publicerad den 03 oktober 2015 av coyntha

Det stod på schemat: långpass. Ett längre långpass än mina vanliga 25-30 km.

Det är lite roligt hur huvudet fungerar. Redan sedan igår visste jag att jag skulle springa långt och det kändes lite pirrigt i magen. Det var ett tag sedan jag sprang ett längre långpass. Mina långpass brukar ligga på 25-30 km men inte idag.
Jag gick upp kl 6:15 för att förbereda ryggsäcken med vatten och Tailwind plus lite energi. Jag åt en lite större frukost: yoghurt med frukt och en macka med ost. Kaffe också.

Min plan var att springa på Östgötaleden. Sträckan från Falerum – Åtvidaberg – Grebo.
Det blev en fin runda som jag verkligen njöt av. Lite blandning med terräng, grus, skog och lite asfalt. När jag kom hem klockan stannade på 42.550 m. Inte dålig att springa drygt en mara på en lördag! Viktigaste av allt var känslan!
Känslan av att bara kunna fortsätta! Underbart! Känslan som jag hade tappat bort!

När jag kom hem en fantastisk middag väntade på mig på bordet! Älsklingen lagade hemmagjord hamburgare med hembakad bröd! Vilken tur jag har! Sååå got och så mysigt!

Vädret var perfekt!
Hösten är en obeskrivligt vacker årstid med alla dess färger och skönhet!
Älskar att det när det är helg och att kunna spendera några timmar i löparskorna!
Eller vad säger ni? Kolla på bilderna!

Söndags utflykt

Publicerad den 14 juli 2015 av coyntha

Jag var sugen på att testa en trailbana som finns i Kolmården. Banan går över Kvarsebo Klint och runt vackra Nävsjön. Förra veckan var det ett lopp där och Göran och några kompisar sprang där, det var Kolmårdsrundan. Så igår var det dags att åka dit och testa! Jag skulle springa ett långpass så vi kunde lika gärna åka dit!

Det var en fin dag med bra löparväder. Vi hade lite mat i ryggsäcken för tanken var att njuta och äta något mitt i passet. Smart att ha tändvätska på kolen redan hemma och sen stoppade vi dem i en plastpåse i ryggsäcken.

Jag blev inte besviken utan tvärtom jag blev glatt överraskad! Vilken fin bana!

De första 3 km var ganska tekniska och lite utmanande.

Man sprang till en härlig gran- och tallskog för att ansluta till ”lilla” TrailRundans norra del med ganska jobbig och sugande men skonsam löpning!

Därefter var det några km grusväg för att komma till den vackraste delen då man springer hela Nävsjön runt.
En sak som var lite rolig var att man springer en del på Östgötaleden och en del på Sörmlandsleden!

Det fanns många grillställen runt Nävsjön. Vi stannade och grillade korv som smakade så gott!

Det var också ett blåbärsparadis där. Synd att vi inte hade något med oss så vi kunde plocka och ta med hem!

Det kändes som hela rundan var mest nerför och det kändes bara kul att springa!
Kan ni tänka er, det kändes inte jobbigt efter den tuffa bana i High Coast Ultra

En jättefin dags utflykt! Där vill jag komma tillbaka!

Jämtlandstriangeln

Publicerad den 15 september 2014 av coyntha

För några veckor sen åkte vi till Jämtland. En sista minuts besluts resa bara för att jag orkade inte vänta ett helt år för att kunna åka dit nu när sommaren var nästan slut.

Dag 1 – Edsåsdalen
Vi flög till Östersund och där hyrde vi en bil.
Första stopp var i Edsåsdalen. Jag älskar det området och jag ville gärna känna atmosfären där. Jag hade bestämt mig för att springa en sväng i fjällen där. Det regnade jättemycket men det skulle inte stoppa mig. Kollade på kartan och vi tog en sväng på en runda som jag trodde skulle vara 6-7 km.
Vi tog en sväng i Grofjällen som blev 12 km! En underbar runda som gick på första delen av Axa fjällmaraton. Det var svårt att springa på grund av så mycket regn och det var brant! Det rann mycket vatten och tillsammans med alla rötter och stenar blev det inte lättare!
Sista delen var mest nerför, det var sumpigt och lerigt men lättare att springa! Såå kul!

Dag 2 Storulvån – Sylarna 16.5 km

Dag efter åkte vi tidigt för att starta vårt äventyr.
Vi startade i Storulvåns fjällstation. Första sträckan blev 16.5 km och det gick mest uppåt. Första km var ganska steniga men sen blev det lättare och roligare att springa. Området är helt magiskt och vi sprang mellan alla renar som var där! Vi tog förstås första fika i ett vindskydd i Spåjme. Så mysigt! Kaffet och mackorna smakade extra gott där!
Sista km till Sylarna var lite branta men jag tyckte det var bara kul!
Väl framme bastade vi, duschade och vi lagade mat med en matpåse vi hade beställt. Det smakade gott! Det var renkött med kantarellsås och lingonsylt. Vi åt tillsammans med andra gäster i en gemensamt matsal! Efter det blev det mys i sofforna innan vi alla gick och la oss. Vi hade bokat en sovplats i ett stort sovrum med många andra!

Halvvägs till Sylarna!

Fikatime!

Vackert!

Framme!

Sovplatser

Sylarna

Dag 2 Sylarna-Blåhammaren 19.5 km

Åh hej!!

Efter en stor frukost var vi redo för dag nummer två. Vi köpte matsäck som vi kunde plocka själva från frukostbordet. Jag tog två ostmackor, ett ägg, en kexchoklad och russin. Vi fick kaffe i den lilla termosen vi hade med oss.
Idag skulle bli den längsta sträckan och vi hade hört att det var lite tuffare.
Jag mådde inte så bra i början. Hade huvudvärk ett par timmar men när den försvann gick det bättre att springa. Här var dels uppåt och dels ganska platt. Eller rättare sagt, det kändes plattare fast vi var hela tiden på väg uppåt. Kanske för att landskapet är så öppet! Det var vackert! Många gånger var vi tvungna att stanna och bara titta!
Halvvägs blev det också en fika i vindskyddet. Vi delade det med många andra som vandrade. Några på väg till Sylarna, några på samma väg som oss. Alla glada, alla var där med samma mål! Så trevligt!
Jag bara älskade att vara där och var tacksam att vi hade så lite packning att bära! Alla som vandrade var jätteöverraskade hur vi lyckats med så lite packning!
De sista 4 km blev lite jobbiga för Göran men jag hejade och peppade och det gick bra. Vi kom fram efter nästan 20 km!
Det blev bastu och dusch också! Men här hade vi bokat den berömda middagen som man bara inte kunde missa: 3-rätters middag i en en speciell miljö!
Vi satt tillsammans med de andra gäster i ett rum och vi kunde njuta av gourmet mat och trevligt sällskap. Alla satt med vandring/träningskläder där!

Frukost

Att vara social mitt i fjällen! ”Va? Springer ni?”

Mot Blåhammaren!

Det fanns renar överallt!

Blåhammarens fjällstationen

Dag 3 Blåhammaren – Storulvån 13.5 km

I gång igen!

Vi hade inte så bråttom idag heller med att vara de första ute i fjällen. Vi åt en god frukost igen med nybakat bröd. Jag fick veta att de använde havregrynsgröten som var kvar efter frukosten till att baka brödet. Gott!
Sista delen är den kortaste av alla. Jag själv tyckte den var lätt också. Mest var det nerför men det var mycket stenigt! Vi fikade efter halva sträckan och delade vinskydd med ett gäng underbara personer. Bland annat en man som vägde 150 kg och hade tagit sig dit! Han vandrade med tält och all utrustning hela 6 km och det tog 12 timmar för honom! Han var så stolt!
Det regnade ganska mycket men jag njöt av att springa där! Det var verkligen magiskt och ja, jag rullade ner, som Annie hade sagt 🙂
Sträckan blev det 13.5 km.

Vi delade vinskyddet med några till!

Mission completed! Tillbaka till Storulvån!

Vi var lyckliga! Vilken fin helg!
Totalt för oss blev 61 km på fyra dagar! Så roligt!
Jag rekommenderar stark att testa det! Jag kommer säkert tillbaka några gånger till!

Ett outforskat Omberg

Publicerad den 23 juni 2014 av coyntha

En fantastisk omgivning!
En underbar dag!
Det var en härlig mix av sol och regnskurar i skogen

Idag var det dags för långpass i terräng igen. Det är inte många långpass kvar innan GAX100.
Jag hade hört mycket om ett underbart ställe här i Östergötland som ligger i Ödeshög. Området för att springa heter Omberg och det finns många stigar och man kan även följa Klosterleden.
Vi packade lite matsäck och vatten och vi åkte dit. Vädret var inte så bra. Men vi kan säga det var ett perfekt löparväder.
Växlande molnighet och regn. Men som ni brukar säga: det finns inget dåligt väder!

Väl framme hittade vi först Klosterleden och följde den. Många backar, härlig terräng och underbar miljö. Olika träd och olika underlag. Vi även sprang i Bokskogen, vi hittade många sevärda ställen som ruiner och fornminnen från medeltiden, ett gammalt kloster, etc.

Så smart att har lagt hönsnät på spångarna så det inte blir halt.

Det små regnade ofta, sen kom alltid solen fram igen, det blåste en del framför allt när vi sprang längs Vättern i den gröna skogen! Så vackert!

Vi stannade många gånger för att njuta och ta några bilder.
Vid de värsta skurarna fick vi gömma oss under en gran. Imponerande hur bra granar skyddar mot regnet. Man kunde se att det var helt torrt på marken fast regnet vräkte ner.

När vi började bli hungriga stannade vi i en koja. Det var tur för att då började att regna massor. Problemet var att jag började att frysa.
Note to my self: ha alltid tändstickor i ryggsäcken! Det hade varit så skönt att kunna tända lite eld och värma oss. Jag passade på att äta lite, tog ett ägg och kesella jag hade med mig. Mums!

Konstig nog, precis efter det kom solen fram igen. Såå vackert!
Det var ett bra terrängpass. Det kändes inte långt alls, det var mest backar, många rötter och många stenar. Det vill säga: perfekt!

Kolla på terrängen och backarna!

Jättenöjda åkte vi hem igen. Det är lite långt att köra med det var helt värt!
Där måste jag komma tillbaka och springa ännu längre!
Rekommenderas!

Min dagliga väg

Publicerad den 24 mars 2014 av coyntha

Varför ska man ta bussen hem om man kan springa?
Linköping-Åtvidaberg

Igår gick jag upp kl. 5:00 för att äta frukost och förbereda min ryggsäck och hinna att ta bussen till Linköping. Älsklingen körde mig till stationen. Efter jag var framme tog jag en buss till till Ekholmenscentrum. Därifrån började jag att springa hem.
Jag brukar pendla varje dag fram och tillbaka till Linköping som är ca 3.6 mil. Jag jobbar i Linköping.

Det var lite molnigt och småregnade men jag hade kollat på SMHI och de hade lovat bra väder lite senare. Jag började springa och hade som sällskap några av Petras podcast som jag tycker är underbara! Rekommenderas!
Jag hade framför mig ett 4h-pass och det skulle vara ett bra sista långpass inför TEC. Men det hände något i mitt huvud. Det kändes bara jobbigt och lite långtråkigt! Jag behövde tänka smart för att kunna lyckas.

Jag delade som vanligt passet i små sträckor. Mitt mål var att springa i MAF-tempo och jag vet att jag springer ca. 9km per timme om jag springer med lågpuls. Började med de första 9 km. Det gick ganska fort faktiskt!
När jag hade sprungit nästa tre timmar kom min support och möte mig för att ge mig vatten och lite energi. Jag ville inte bära så tungt i ryggan och hade fyllt i vatten för tre timmar bara. Fick en kram och lite pepp för att fortsätta.
IMG_2749-edited
Nu var det bara en timme till.
Satte på musiken och började känna hur lätt var det att springa!
Nu var det kul igen.
v12-långpass2
Jag hade redan sprungit många timmar och kroppen svarade fortfarande bra. Mycket bättre än de tre första timmarna. Va? Är det så man vet att man är en ultralöpare?
Sista timman gick med mycket bättre tid per km med samma lågpuls! Men framför allt var det roligt att springa!
Nu hade jag hittat känslan och löparglädjen igen!
Vilken tur!
v12-långpass3
I början av passet, när jag inte hittade mina steg blev jag orolig om hur skulle jag kunna orka hela passet!
Det var en bra erfarenhet. Att behöva kämpa mot en dålig känsla och ändå lyckas vända det till en bra känsla!
Jag är supernöjd med passet.
Lyckades springa 4h utan att det kändes som 4h 🙂 Jag lyckades också med att springa lite mer än 9 km per timme i MAF-tempo! Så jämna mellantider fick jag ihop!
Det var det sista riktiga långpasset innan TEC.
Resten av dagen mådde jag bra och var pigg. Mina knän känns lite slitna men Andreas säger att det så det ska vara!
Snart är det TEC!
Jag har den här veckan kvar med tuff träning.
Sen är det nedtrappning! Yei!

19 dagar kvar…

Back to back

Publicerad den 14 mars 2014 av coyntha

Svara

I veckans schema hade jag ett Back to Back i helgen men jag insåg att jag inte skulle hinna göra dem som jag brukar.
Jag pratade med coachen och han fixade så jag skulle inte missa det. Det är ett viktigt pass inför ett ultralopp.

Sagt och gjort. Jag skulle köra onsdag och torsdag. Men hur lyckas man klämma in två 3h-pass i vardagen?
Jo, men mycket hjälp hemma och med mycket disciplin och vilja.

Pass nr.1

I onsdags hade jag med mig löparkläderna i en väska till jobbet. Efter jobbet bytte jag om och tog bussen hem. Men jag gick av en busshållplats som ligger ca 21 km hemifrån. Jag sprang hela vägen till Åtvidaberg. När jag började att springa var det fortfarande ljust men ju mer tiden gick desto mörkare blev det. Jag tog fram pannlampan och körde på.

Det var en märklig känsla att springa helt ensam. Jag fokuserade på ljuset som pannlampan visade och musiken. Blev lite rädd i mörkret men det gick bra ändå.
När jag kom till Åtvidaberg hade jag fortfarande ca en timme till att springa.
Hela passet hade gått bra men den sista halvtimmen blev en kamp.
Jag hade inte så mycket energi kvar i kroppen men jag gav inte upp.
Det blev ett pass på tre timmar.
När jag kom hem var jag sååå trött men glad. Som tur var hade älsklingen lagat middag för mig.
För första gången smakade jag blodkorv med bacon och lingon. Jag tyckte det var jättegott och enligt Rune Larsson är det bra löparmat!
Efter duschen gick jag direkt till sängen. Det tog inte så många minuter innan jag somnade.

Pass nr.2

I går, torsdag ställde väckarklockan 3:15 på morgonen! Herre Gud! Är man dum i huvudet eller vadå?
Jag sov från klockan 22:15 till klockan 03:15. Inte så många timmar men jag var taggad för att köra andra passet. Jag gick upp, åt lite frukost och fyllde vatten i min rygga.
Ut igen i mörkret!
Men nu vågade jag inte springa på ensliga vägar mot någon annan by. Utan jag sprang lite var som helst runt Åtvidaberg.
Jag fick sällskap på gatorna 🙂

Benen var mycket fräschare idag än igår. Det var lättare att springa och tiden gick ganska fort.
När man börjar springa så tidigt tappar man lite koll på hur mycket klockan är.
Det var, igen, underbart att se hur dagen vaknade och jag var en del av det.
Sprang runt Bysjön och vyn jag hade framför mig var magisk!

Jag behövde inte längre pannlampan. När klockan var 5:30 det var redan ljust! Jag kunde passa på och springa den korta sträckan i skogen som jag älskar så mycket!

Tyvärr räckte inte tiden exakt till tre timmar men nästan!
På passet testade jag att äta bara lite vit bröd. En skiva per timme! Det kändes som det funkade!
Jag ville testa att äta något. Jag brukar bara dricka på mina långpass.
Jag kom hem precis i tid för att duscha och åka till jobbet.

Det var inte lätt att klämma två 3h-pass mitt i veckan. Men det går om man verkligen vill.
Jag ville det. Jag kommer att bli upptagen hela helgen!
Jag är säker på att de här två passen var viktiga för min träning inför TEC. Bra pannbensträning men också bra mängd med timmar!
Sen att träna med pannlampa är också bra men framför allt att träna när benen är trötta och kroppen vill vila eller sova. Att gå upp kl. 3:15 är det inte den optimala tiden för att gå ut och springa. Men det är lite så det känns när man springer hela natten på en tävling!
Ganska bra med nästan 6 mil på två dagar i MAF-tempo!

Nu är jag i Stockholm och ska träffa ett trevligt gäng löpare!

Skövde 6-timmars

Publicerad den 13 mars 2014 av coyntha

Ett bra kvittot när träningen börja att ge resultat.

I lördags sprang jag tillsammans med lite mer än 200 löpare i Skövde. Det var fint väder, ca 10 grader och soligt. Men lite blåsigt. Det var inte så svårt att välja kläder, för min del blev långa tights, långärmad tröja och väst.
Det blev verkligen en superkul dag med bra stämning!
En stort kramkalas med alla kända ansikten och en del nya också!

En del av mitt underbart TEC-team: Pia och Susanne och finaste Cecilia innan starten!

Med Sonny!

Med snabba Staffan Blixt!

Min uppgift för dagen var att hålla ett jämt tempo under alla sex timmar och inte stanna. Jag skulle försöka behålla en lågpuls under hela loppet (MAF).
Jag hade som vanligt, mitt energi- och vätskeschema. Jag hade med mig mina lådor med tre små flaskor per timme. Jag tar gel en timme och Vitargo nästa timme, osv.
Det är så enkelt att ha koll på hur mycket jag tar per timme. Det här systemet har jag testat några lopp och än så länge har det funkat.

Lördags godis!

De två första timmarna gick snabbare än planerat men det kändes så lätt och bra! Jag gick in i min bubbla från början med min musik. Men ofta pausade jag musiken för att peppa någon, för att höra vad andra löpare peppade eller för att helt enkelt prata med någon.
På tredje timmen sprang jag som planerat, alltså lite långsammare än de två första. Det kändes som jag hade hittat mitt tempo. Jag kan springa hur långt som helst när jag springer i MAF-tempo.
Stämningen på banan var underbar!

Var det så roligt att springa? 🙂

När fjärde timmen började behövde jag ta en toapaus, där tappade jag några minuter! Toan var inte så nära banan.
Men det var också efter toabesöket som jag började må illa. Jag vet inte exakt varför det blev så. Men illamående kan bero på många saker, bland annat för mycket eller för lite vätska. För mycket eller för lite energi. För lite salt/för mycket elektrolyter…
Jag slutade dricka och äta och ville bara kräkas. Bestämde mig för att gå några meter och funderade hur kunde jag fixa problemet. Det var första gången jag mådde så.
Ellen kom förbi mig och erbjöd en saltgrogg i cocosvatten. Efter 15 minuter började jag att må lite bättre.
Jag tänkte aldrig bryta eller gå. Jag visste att det bara var att fortsätta. Det är så det är med ultra.

Jag passerade maradistansen 45 sekunder bättre än min bästa maratontid! Va? Hur kunde det vara möjligt?
Sista två timmarna blev ganska jämna också. Benen var glada av att springa och dagen kunde inte varit bättre!
Det var kul när folk började att samlas vid varvningen och klappade och hejade!
Efter slutskottet stannade vi. Det var slut och jag var supernöjd med mitt lopp.

Efter slutskottet. Nöjd!

Aj aj! Mina tår!

Det var ett bra långpass. Jag lyckades springa alla sex timmar i ett jämt och fint lågpulstempo med lite energi på grund av mitt illamående.

Ett bra kvitto efter mycket träning. Jag sprang nästan 56 km i en snittfart på 6.25/km.
Det ni! För ett år sen trodde jag inte det var möjligt att springa i mindre än 7.30 tempo!

Jag är inne i de sista tuffa veckorna så det är bara köra på!
Jag är taggad!

Underbara vänner Kent (@Kenandvik) och Kristian (@42km.se) på stationen efter loppet!

Löpningens dag

Publicerad den 01 februari 2014 av coyntha

Svara

Hur firar men en sådan dag? Med att springa?

Löpningens dag

Jag tycker inte man behöver ha en speciell dag för att springa och fira dagen.
Jag firade inte 🙂 Vadå fira?
Jag sprang som vanligt. Som jag brukar springa på helgerna.
Älskar att springa när det är ljust och njuta av att kunna springa även i skogen.
Idag var en fin dag men med mycket ny snö som hade kommit igår. Lite svårare att springa i de spåren som var upptrampade. Det blev ett riktigt snöpulsning pass!
Jag fick dessutom sällskap några kilometer av min man och en kompis. De var ute och sprang också. Sen träffade jag Sara och Jenny som också var ute och sprang. Har löpningen blivit en social aktivitet? 🙂

Sara, jag och Jenny

Idag har jag äntligen sprungit ett lagom långpass med lågpuls. Det har varit svårt att springa i mitt MAF-tempo igen. Men det verkar som att nu kan jag köra igen.

Jag kommer att köra några veckor till. Det är en perfekt träning för mig inför TEC.
Andreas har inte ökat mängden så mycket än. Han vet vad han gör… (som alltid) och snart är vi där igen.

Dags att titta på Melodifestivalen och sen till sängen.
Månadens mål är att försöka sova minst 7 timmar per natt!
Hänger ni med? Idag är det första februari!
Nu kör vi!