Half Marathon Des Sables – Del 1

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.
BILD1.JPG

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.
BILD2.jpg

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

img_3252

Bivouac (campingen)


De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

img_3272

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

img_3275

Marias dubbelt kök!

img_3276

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.
img_3212

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

img_3428

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.
img_3264

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!
img_3257img_3258img_3260

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!
img_3281.jpg

img_3222

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!
img_3425

img_3284

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag! 

 

 

Nästa utmaning: Half MDS

Om exakt fem dagar är jag ute någonstans i Fuerteventura och springer årets stora mål. Det här är inte en spontan anmälan. Tvärtom det har varit inplanerat sedan många månader. Det har varit mycket att tänka på: Jag har läst och frågat runt, jag har valt noggrant all utrustning mm.

LOPPET GÅR DEN 24-27 SEPTEMBER

img_3139

Half Marathon Des Sables är ca 120 km lång tävling i 4 etapper varav en av dagarna är en vilodag. Vi kommer att springa i en för mig helt annorlunda miljö. Något som jag  aldrig har gjort förut. Det verkar vara fantastiskt spännande: öken, berg och strand. Kan man ha det bättre?

Det som har lockat mig mest är att få testa något helt nytt för mig: loppet är 100% självförsöjande. Det innebär att varje löpare måste bära med sig allt som kan behövas för att vara ute på äventyr under fyra dagar.
Det enda vi kommer att få är vatten. Organisationen kräver minst 2000 kcal per dag som energi och en del utrustning som är obligatorisk. Mer om allt detta kommer i ett separat inlägg.
Skärmavbild 2018-09-19 kl. 21.16.44.png

SVÅRIGHET

Det är några saker som kan oroa mig men som gör det ännu mer spännande att våga ta utmaningen. Framför allt när det handlar om saker som är (just nu) utanför min kontroll.

  • Jag är inte så van att springa i 30 grader
  • Inte heller att springa med mycket vikt i ryggsäcken
  • Hur kommer det att bli att springa i öken, i sanden?
  • Kommer jag att kunna vila så många nätter i ett tält?
  • Har jag tillräcklig mat med mig? Kommer jag att bli hungrig?
  • Har jag allt jag behöver? Kläder och mina personliga saker?
  • Vad gör jag om jag får stora blåsor som kan komma om jag har mycket sand i strumporna
    …. you name it!

TEAM

Den här gången springer jag inte ensam. Jag springer med min vän Carina Lindbäck. Vi är anmälda som team och som team måste vi båda komma i mål. Vi träffades förra året när vi båda sprang Göta Kanal Run 2017.  Efter det fick jag en vän för livet och nu ville vi dela en sådan upplevelse tillsammans.

Vi är stolta att heta ”Team Göta Kanal Run”. Vi kommer att stödja varandra och framför allt tycker vi att man blir dubbelt så lyckliga när vi är två och gör det tillsammans.


PROGRAM

Vi åker på söndag från Arlanda och flyger till Fuerteventura. Där ska Apolloresor hämta oss för att transportera alla som flyger i samma flygplan som oss till Playitas.

Samma dag ska vi gå genom utrustningskontroll och registrera oss. Bl. a presentera läkarintyget mm.

Starten går på måndag morgon och vi hoppas komma i mål på torsdag eftermiddag. Alla dagar kommer vi att bo på en camping som heter Bivouac. På dagarna springer vi med alla våra saker. Det blir lättare för var dag eftersom vi kommer att äta en del av sakerna vi har i våra ryggsäckar.

MER OM LOPPET

Här kan ni läsa mer om loppet. 
På söndag när vi är på plats kommer ni att få en länk för att kunna följa oss om ni vill.

Just nu har jag bara loppet i huvudet. Försöker ladda på bästa sättet genom att sova så mycket jag kan och äta bra mat.
Sista detaljerna börjar att falla på plats!!

Packningen pågår…..
Så spännande!

Mina tankar innan loppet

Nu är det nära.
Jag är på plats och har gjort allt jag kan inför loppet. Som Andreas Falk brukade säga till mig: jobbet är gjort!
Men hur tänker jag egentligen?


Som ni alla vet, jag är höjdrädd och har verkligen jobbat mycket för att bli av den eller åtminstone för att bli lite bättre. Nu tänker ni:-  Hur kan hon vara höjdrädd och hålla på att springa i bergen?
Sant! Mycket sant!
Kan det vara för att jag alltid vill utmana mig till det yttersta?
Kan det vara för att jag alltid vill visa för mig själv att allt kan gå om man bara vill?
Kan det vara för att jag vet att man blir bra på det man tränar?

Jag frågade Camilla, som har sprungit det här loppet några gånger om det fanns ”farliga” ställen på loppet. Hon svarade att – det finns ställen på banan som känns ”farliga” och där du INTE vill ramla.
Frågade även om det fanns några stup. Hon sa kanske inte direkt, men många ställen som är väldigt branta. Oppsan!
Å andra sidan, jag vet att jag normalt sett är ganska rädd av mig, men på lopp kan jag tåla mycket mera. Framåt framåt! Tänk inte mycket!

Det borde gå bra, jag har ju liksom inget annat val än att fortsätta framåt. Alla andra gör ju det 😉 Så jag får inte fundera för mycket!

En annan sak som oroar mig är natten. Även om jag har sprungit och  tränat en del i mörkret och ensam. Efter min nattupplevelse på LTBCN vill jag vara säker att jag kan se hela natten. Jag tänker på hur mycket vikt i västen jag kan bära och om jag orkar ha en extra lampa, det vore katastrof om jag blev utan ljus.

Annars har vi rekat runt omkring här och allt otroligt vackert! Vi bor i en liten by som heter Bourg Saint-Pierre och just här passerar vi på loppet. Här är en av de matkontrollerna.

Jag laddar med den fina energin som finns här. Sover och äter bra.
Det är verkligen magiskt här. Svårt att beskriva.

 

LTBCN 2016 racerapport

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

img_6663

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

img_6807

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!


 

 

Första testet avklarat

I lördags var vi i Stockholm för att göra samma sak som alla andra 42000 skulle göra: försöka springa i en tunnel.
IMG_1215

Den här gången var det inte i tunneln på Bislett stadion i Oslo som jag gjorde förra året. Många av mina ultravänner var där och sprang 24-timmars.
I år var det i Stockholm. Det var nämligen Tunnelrun som var 10 km långt.
Min plan var att jogga/gå och testa om hälsenorna gillade det.
Det var första gången jag joggade och det gick bra.
Det var skönt att inte ha tidpress eller prestationsångest. Jag bara körde på känsla. Man kunde inte ha klockan där så jag hade ingen aning om vilken fart jag hade. Men det var ointressant för mig. Målet var att klara hela milen utan smärta.
Passade på att kolla omgivningen. Stannade på både vätskekontrollerna, den ena serverade vatten och sportdryck. Den andra serverade glögg och pepparkakor 🙂

Glögg på ett lopp! :)

Glögg på ett lopp! 🙂

I mål kom jag med en skön känsla!

Testet var avklarat och idag efter två dagar känner jag inget i hälsenorna. Det är mest lite träningsvärk och det är helt normalt när mina löparmuskler inte är vana att springa!

Åtvidaberg var bra representerade!

Åtvidaberg var bra representerade!

Nu har jag fått ett schema från coachen och idag börjar min väg tillbaka till nästa mål: Arctic Ultra den 30e januari!
Min träning kommer att öka successiv!
Jag är så laddad!

Cecilia, vinnaren av Birka 12-timmar gästbloggar

Tjejmarathon goes to sea!

Tjejmarathon goes to sea!


Jag har bett min vän Cecilia att skriva ett inlägg om vårt äventyr på Birka!
Cecilia vann loppet!

Jag tyckte att hon kunde bättre förmedla upplevelsen av löpningen än mig på grund att jag inte sprang! Hoppas ni gillar hennes berättelse och kan uppleva hur magiskt det var!
Jag har komplettera med massa med bilder!
En sak är säker: vi kommer att göra om det här!

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Birka 12-timmar

Regnet fullständigt öser ner, på mobilerna läser vi att Malmö är översvämmat, att det råder fullständig kaos i Skåne. Vi står i en busskur på väg till Kullaberg för att genomföra etapp två i vårt löpäventyr längs Helsingborgs stränder.
Det är då vi frågar oss exakt hur galna vi egentligen är, vilka andra tjejer gör så här när det är tjejträff? Borde vi inte vara som andra och träffas på en Finlandsbåt och ragga killar och dricka vin? Ja men kan man inte springa på en Finlandsbåt då frågar någon? -Jo visst kan man det, säger en annan. –Birka har ett joggingdäck! Där och då föddes idén till ett helt nytt lopp, ett varvslopp ombord på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åland och i lördags, den 15 november var det äntligen dags!

IMG_1123.JPG

Cecilia, Coyntha och Gisela i Birkaterminalen

Klockan 16.30 träffades tio förväntansfulla tjejer + några medföljande makar och mina två barn i Birkaterminalen för att gemensamt gå på båten. Birka mötte upp och överlämnade en blombukett och Ultradistans var på plats för att ta lite bilder och göra en kort intervju. Dessutom följde en radiojournalist med för att spela in en podd under äventyret.

Förväntningarna var på topp och alla var glada över att Coyntha som egentligen var skadad ändå valt att följa med och agera tävlingsledare. En mer erfaren tävlingsledare får man leta efter.

Information före starten

Information före starten

IMGP4710 IMGP4717 IMGP4718
Första etappen på äventyret var ett dignande julbord och jag passade på att fylla på med massa energi i for av julmust, sill, lax potatis och knäck men det blev ingen lång sittning eftersom starten var planerad till 20.00.

Innan starten kl 19:58

Innan starten kl 19:58

På Jogingdäcket hade Birka bullat upp med en härlig buffé med allt en löpare kan önska sig; choklad, lakrits, ägg, keso, filmjölk, blåbärsoppa, riskakor, jordnötsmör, chips och ostbågar mm. Dessutom hade vi fått sportdryck av Tailwind och kokoschips av Holistic, så ingen riskerade att gå hungrig.
Tailwind hade också skickat med ett antal Kokopeli-tatueringar som vi klistrade på oss för att få extra mycket spring i benen.
1483215_1534252030147717_5289359132586473287_n

60 ägg :)

60 ägg 🙂

IMG_1141
IMGP4775 IMGP4777 IMGP4776

När starten gick var humöret på topp, alla tog det ganska lugnt och joggade på i samlad klunga men det dröjde inte länge förrän jag, Gisela, Frida och Caroline började dra. Efter några varv fick Caroline ytterligare fart och drog ifrån oss. Caroline var den enda som jag inte sprungit med förut så jag tänkte att håller hon den här takten blir hon svårslagen.

9,8,7,6,5,4,3,2,1...Nu kör vi!

9,8,7,6,5,4,3,2,1…Nu kör vi!

Den första timmen gick fort, jag sprang och pratade med Frida och Gisela och märkte knappt hur tiden gick, mina barn var uppe på däck och sprang med några varv, det kändes toppen med så fint löpsällskap.

Eftersom båten var i ständig rörelse under loppet kunde vi inte använda GPS för att mäta distans så för att hålla reda på antal varv och därmed kunna räkna ut distans använde vi klickräknare. Detta gick över förväntan bra och för att inte trycka bort våra resultat rapporterade vi in antal varv till Coyntha varje timme.
IMGP4927

Första timmen rapporterade jag in runt 45 varv, därefter sjönk antalet något för att stabilisera sig runt 40. Efter 6 timmar låg jag runt 35 varv i timmen men sista timmen fick jag magiska krafter och sprang in på 40 varv igen, men mer om det senare

Vädret var ganska milt för att vara Ålands hav i mitten av November men beroende på hur båten rörde sig blåste det på rätt rejält. Ett tag låg det som en vindvägg vid ena kurvan som man fick kämpa sig igenom för att kunna springa vidare och ett tag var ena långsidan som en vindtunnel som man kastades fram genom medans det var tvärstopp i motsatt riktning. Magda kastades in i ett skåp vid ett tillfälle och jag bidrog till ett och annat muntert skratt när jag vinglade om mina medlöpare i sicksack.
IMGP4865

Jag förstod ganska tidigt i loppet att det var Caroline jag behövde hålla koll på om jag vill säkra en seger. Hon höll bitvis ett otroligt högt tempo för att sedan pausa, så ett tag kändes det som att hon varvade mig varannan gång för att sedan bli varvad av mig nästa gång. Dessutom hade hon oerhört bra support av sin snälle man så jag förstod att det skulle bli en kamp som skulle pågå hela natten. Han hämtade matlådor och såg till att hon åt och han sprang/gick varv efter varv i den mörka, blåsiga och kalla natten tillsammans med henne. Utan tvekan tog han herr-rekordet på Birkabanan och det är ju en bedrift i sig!

Caroline

Caroline

Birka spärrade hela däcket för oss

Birka spärrade hela däcket för oss

När klockan närmade sig två på natten och vi hade sprungit i sex timmar började jag fråga mig vem som egentligen insisterat på ett tolvtimmars lopp, när ett sextimmars hade räckt mer än väl. Sedan kom jag på att det ju visst varit jag, så då förstod jag att jag inte hade mandat att klaga.
IMGP4813
Timmarna som följde var ensamma, hårda och kalla. Min man kom upp en sista gång runt två och lämnade min täckjacka som var en förutsättning för att klara den alltmer bitande kylan. Efter klockan tre började jag gå vart tionde varv för att inte benen skulle ta slut helt, efter klockan fyra började jag gå två varv och springa åtta.

En liten paus mitt i natten

En liten paus mitt i natten

Trött tävlingsledare :)

Trött tävlingsledare 🙂

Klockan sex började jag gråta av utmattning och det enda som höll mig igång var målbilden av min man och mina barn som lovat att komma upp för att se min målgång. Nu började mörkret lätta och man kunde se rosa moln i framträda på himlen. Efter den mörka natten kändes morgongryningen som balsam för själen och jag kände att krafterna började återvända.

IMGP4860

När klockan blev sju slutade jag att gå vart åttonde varv för nu tänkte jag att när min familj kommer upp skulle de inte se mig gå, de skulle se mig springa. Jag sprang och sprang, vid ett tillfälle försökte Nina påkalla min uppmärksamhet men jag kunde inte samla tillräckligt med krafter för att svara henne. Jag sprang förbi Coyntha som skickade i väg ett varmt leende som värmde ända in i själen. När klockan var tjugo i förstod jag att min familj nog inte skulle komma men just då när jag bara vill ge upp dyker Coyntha upp vid min sida igen, -nu ska jag pacea dig, säger hon och därefter är allt bara ren lycka.
IMGP4891

IMGP4904

Cissi och jag

IMGP4911

Nina och Gise

IMGP4915

Frida, Pia och Magda

På något magiskt sätt får jag upp farten och när det är 7 minuter kvar har vi sprungit 35 varv,- vi kommer klara 40 viskar jag och därefter bara kör vi. När klockan står på 7.58 har jag ett varv kvar, efter halva varvet börjar jag spurta och springer ifrån både Coyntha och radioreportern som försöker få en sista kommentar innan målgång, klockan 7.59 stannar jag vid målet och vill inte ta ett steg till, de andra tjejerna kommer in och tårarna fullständigt sprutar.
Det blev ett stort kramkalas!
IMGP4913 IMGP4919

Vilken glädje, vi har klarat det och vi har gjort det tillsammans! Där och då spelar resultaten ingen roll, men en timme senare när vi träffas vid frukosten är jag ändå löjligt lycklig över min första plats. Samtidigt är jag grymt imponerad av de andra tjejerna: Caroline som är relativt ny i ultrasvängen och ändå presterade så fantastiskt, hon höll mig på tå hela natten! Gisela som kämpade på trots illamående, hon ger Sisu ett ansikte. Frida som ser lika glad ut klockan åtta på morgonen som klockan åtta på kvällen. Magda som ångar på som ett tåg, utan att känna någon smärta. Pia och Susanne som kämpade utan att klaga. Nina och Linn som vågade sig på detta äventyr trots att de inte hade lika mycket möjlighet att träna som alla andra. Och sist men inte minst Coyntha som pysslade om oss som en kärleksfull mor helt outtröttlig hela natten. Utan hennes kunskap, erfarenhet och fina vänskap hade loppet aldrig fungerat som det gjorde.
IMGP4937

Det här blev en upplevelse jag sent ska glömma och förhoppningsvis gör vi om det nästa år!

/Cissi

#birka12h

IMG_0759.JPG
Ni har väl inte glömt att vi springer i morgon?

I morgon, den 15 november går premiärloppet. På lördag avgår båten med tio förväntansfulla löpare som kommer tillbringa 12 timmar under natten springandes över Ålands hav. Platsen är löp-däcket ombord på M/S Birka (193 m) och starttid är 20.00 på kvällen till 8.00 morgonen.
1487985_10152733987074479_775269093002813676_o

Kommer jag att springa?

Jag har fått ok från sjukgymnasten att börja jogga lite. Det betyder att jag inte kommer att kunna springa på loppet! Jag som hade sett fram emot detta äventyr!
Men jag åker ändå och tänker ta rollen som arrangörsledare och supportledare!
Vi har några personer som följer med oss och som kommer att hjälpa till. Jag vet vad en löpare kan behöva så jag tänker supporta så mycket jag kan. Vem vet? Jag kanske till och med kan jogga lite 🙂

Underbara Birka Cruises har hjälpt oss mycket så att detta event kan vara möjligt. Vi har fått mycket stöd och support från dem!
Nivån på servicen vi upplevt då vi planerat detta något ”annorlunda” event är svårslagen!
Inget förslag har varit för udda, inga konstigheter (trots alls), inga frågor har varit för många! Och ni vet vad en ultralöpare kräver 
Birka har varit en partner och hjälpande ängel genom hela processen!
Ni kommer att få veta allt vi kommer att få på båten, sen på racerapporten! Jag lovar!

Vi kommer att försöka få våra män att live-twittra och uppdatera Facebook sidan så ofta det går och vi kommer bli jätteglada över alla tillrop på sociala medier! Vi behöver er!
Jag kommer även försöka uppdatera bloggen under hela loppet.
Den officiella hashtaget för morgondagens event är: #birka12h
Kom igen nu, nu twittrar och instagramar vi loss!!

Allra gladast blir vi förstås över reda pengar som sätts in på Tjejmarathons konto till Panzisjukhuset!
Det går fortfarande att beställa snyggaste armbandet som finns och stödja: 100kr eller mer!

Maila mig coyntha@gmail.com eller lämna en kommentar på Facebook, Instagram eller Twitter!
Allt pengar går direkt till Panzisjukhuset!

Stort tack till alla sponsorer och supportrar som laikat vår Facebooksidan, vi älskar er!!

Nu kör vi!!!

IMG_0143.JPG

Tack till alla våra sponsorer!
Gococo
aclholistic

injiji birka buff tailwind

 

En supporters vy

20140722-225126-82286056.jpg
Min support, mitt team. Här skriver han hur han upplevde The GAX 100 med mig.

12 juli klockan 8:00 står ca 40 deltagare på startlinjen för att springa 100 miles runt Skåne. Smaka på det. 100 miles. 160 kilometer. För egen del är ett Göteborgsvarv en långdistans och skulle nog kunna klaras av runt två och en halv timme med en rätt stor ansträngning. Här skall det springas typ sju-och-en-halvt göteborgsvarv utan uppehåll. Eller nästan fyra Marathon på raken. På ett enda varv, d.v.s. varje meter under hela tävlingen kommer att vara unik. Det gäller även att hitta rätt med ordinarie orangea prickar och en papperskarta. Att hitta rätt var den detalj som oroade mig mest för kartläsning är inte Coynthas starkaste sida. Coyntha skulle springa tillsammans med Lupita som provat banan bitvis. Båda hade även en GPX-karta i sina telefoner. Pang, starten har gått.

Hemma hade jag sett ut mötesplatser med hjälp av online-kartan på GAX hemsida, jämfört med googlemap och prickat in en GPS-koordinater uppskrivna på papper. Vi hade kommit överens om att ses varje ca 20 km men jag hade även tagit ut positioner mellan de överenskomna. Första stopp var utan dramatik och alla löpare såg pigga ut. Hejade, vinkade och tog lite bilder. Vid 20 km var det första vätske- och energipåfyllning. Glada miner och ett göteborgsvarv avklarat, knappt uppvärmd ens gång. 140 km kvar.

Någon större dramatik var det inte tal om och tävlingen fortsatte utan incidenter. Vid ett tillfälle ringde telefonen och Coyntha säger att vattnet i ryggsäcken har tagit slut och vi behövde ses i förväg. Att lokalisera hennes position var lite knepigt och i sällskap av Lupitas man Måns kunde tjejerna observeras på håll med hjälp av kikare. Strax innan glömde jag mät- och skakflaskan för energidrycken på biltaket så den flaskan tappade jag bort. Det var retligt och hädanefter räknade jag med att blanda energidryck på gehör fastän jag letade efter flaskan där jag tappade den.

Första riktiga depåstoppet var efter ca 43 km i Magleberg där också första droppbag var utlagd. En dropbag är alltså ett paket eller påse med klädbyte, energi, plåster och annat som kan behövas om man inte har egen support. Jag nämnde i förbigående incidenten med den borttappade flaskan. Då skedde ett mirakel; en löpare hade hittat flaskan och tagit med sig den till depåstoppet. Jag fick den tillbaka, nu tom så innehållet hade antagligen kommit till nytta för någon. Både Coyntha och Lupita ser fräscha ut och Coyntha byter lite kläder och äter ostkaka. Glada miner och gott humör. Ett Marathonlopp var avklarad i och med detta depåstopp. En pissdistans i sammanhanget. 120 km kvar.

Jag räknade med att ta en bild med mobiltelefonen då och då och rapportera händelseförloppet på Facebook. Från och med nu var mobiltäckningen rent urusel och stundtals hade jag ingen täckning alls. Konsekvensen var enkel men inte så vidare bra. Bortsett från att Facebookuppdateringarna inte längre var möjliga var också frågan hur vi nu skulle kommunicera om det behövdes. Vädret var fortfarande utmärkt med sol och växlande molnighet. På bilradion talade väderleksrapporten om något helt annat. Regn framåt kvällen och eventuellt åska. Så småningom gjordes också upptäckten att det jag trodde var min lätta dunjacka i en sovsäcksliknande påse hade förväxlats med en enkel filt i snarlik påse. Jag insåg att jag inte hade något annat än en t-shirt att ha på mig om vädret skulle bli sämre. Och sämre väder skulle det bli.
IMG_2235

Planen var att hinna till andra depåstoppet med dropbags vid Haväng intill kusten innan det blev mörkt. Dessförinnan var terrängen besvärlig för löparna och mötesplatserna färre. En obemannad vätskestation vid 65 km var svår att hitta för supporten. En folkilsken närboende upplyste att här var det minsann ingen parkering och en skämtsam skylt på staketet upplyste att passerande skulle skjutas och överlevande skulle skjutas igen. Irritationen var klar och tydlig. Vätskestationen hittades så småningom i sällskap av andra supporters och här började regnet strila. Ett kvarglömt paraply i bilen kom till nytta. Förbipasserande löpare fotograferades i väntan på Coyntha och Lupita. Att mina skor redan var blöta var inget att gnälla över. Att regnet aldrig skulle upphöra kunde man inte ana i denna minut. En marathon och ett Göteborgsvarv klart.
I Haväng träffade jag Sara som skulle ta över supporten efter Lupitas man Måns som tar nattvila. Regnet strilade konstant och utan jacka fick jag hålla till godo med den förväxlade filten och mitt paraply. Det började skymma fast det var trekvart kvar innan solen skulle gå ner. Någon Coyntha eller Lupita syns inte till. Jag spanar med kikaren. Det är endast fyra löpare som ännu inte passerat. Tiden går.

Tjugoettochtrettio dyker två blöta figurer upp. Att byta regnvåta klistriga kläder på frusna kroppar var besvärligt och jag fick hjälpa till att bokstavligen dra av blöta kläder och dra på torra. Varmkorv med regnblött bröd med rinnande senap och ketchup på blöta papperstallrikar ser ut att smaka bra. Depåstoppet tog mycket tid och nu kom ett bakslag. Pannlampan i hade legat med lyset på hela tiden så batterierna var slut. Fick använda reservlampan redan från första stund. Ljusstyrkan såg bra ut. Vi hade däremot inte bytt till nya batterier på reservlampan vilket skulle få konsekvenser senare. Coyntha och Lupita springer vidare i mörkret med två klara ljus i pannan. 80 km gjorda och hälften kvar. Ungefär två marathondistanser gjorda och två marathondistanser kvar. Gott mod och glada miner trots regnet men depåstoppet tog säkert en timme vilket hade varit värdefull tid senare i tävlingen. Själv åt jag upp de regnblöta halva korvarna som blev över.
20140722-225127-82287159.jpg
Nu var det mörkt och jag inser att det går inte att hitta en enda pryl i bilen. Det börjar bli lite rörigt i den rullande depån och blöta kläder luktar inte heller så angenämt. En liten ficklampa i handskfacket kom till nytta och lite sortering återskapade ordning i bilen. Vi det här laget hade tjejerna nog redan passerat Vitemölla och efter Kivik gick leden ganska långt från väg 9. Så jag körde ända ner till Vik och parkerade där det inte gick att missa bilen även om man skulle springa lite fel. Jag märkte ut bilens position med självlysande drinkpinnar. Nu hade jag gott om tid för lite vila. Vilken dramatik som skulle utspela sig utmed leden vid Stenshuvud hade jag inte en aning om utan slumrade till en stund med regnet evigt trummande på biltaket.
Mellan Kivik och Vik passerar leden ett naturreservat och precis där jag parkerat ligger en stor golfbana där leden får göra en hygglig omväg för att inte korsa golfbanan. Jag vaknar med ett ryck och regnet trummar fortfarande. Rutorna är helt täckta med imma. De lysande drinkpinnarna har nästan slocknat. Några löpare syns inte till. Klockan var mycket. Jag minns inte med säkerhet om jag ringde eller om Coyntha ringde mig, men med stor irritation i rösten fanns starka önskemål att jag skulle komma. Jag hade inte en susning var tjejerna befann sig så jag vågade inte riktigt lämna min position heller. Jag klev ur bilen och kikade uppåt vägen i den riktning där de borde komma. Blinkade med min lilla ficklampa. Nej, min lampa syntes inte sa hon. Att de hade passerat mig var omöjligt.

En bil kom i hög fart och svängde in vid min bil och ur hoppar Sara som berättar att de har träffats. De har haft problem med att hitta och är rejält försenade, trötta och frusna. Till sist syns några pannlampor på långt håll. Äntligen. Att Coyntha hade fått slut på batterierna i sin lampa och tvingats springa ljuset av Lupitas lampa sa hon ingenting om.
Att tjejerna skulle bli försenade var något som upprepade sig och skapade oro i supporten. Om de inte passerat Brantevik innan fyra på morgonen var det ingen ide att fortsätta springa. Då skulle de inte hinna i mål innan tillåten maxtid. Sara och jag väntade vid Tobisviks Camping i Simrishamn och Sara hade haft kontakt ett par kilometer strax innan. Borde inte ta mer än en kvart-tjugo minuter innan de skulle dyka upp. Efter fyrtio minuter började tvivlet komma hos oss. Hade vi missat tjejerna? Efter en timme bestämde Sara och jag för att dela på oss. Jag körde utefter vägen vid campingen i ett försök att köra i kapp om de redan passerat medan Sara åkte till nästa mötesplats. När jag vände tillbaka ser jag två pannlampor i mörkret. Jag ger tecken med helljuset och stannar. Äntligen. Det var två andra löpare, två grabbar. Inga tjejer. Jag frågar om de behöver något och de frågar efter vaselin som de får. Nu ringer jag Coyntha som berättar att de ser en skylt med Tobisviks Camping. Då vet jag. Jag möter upp. Men alltmer börjar en oro ta form i mitt huvud. De kommer inte att hinna. Det är mörkt och det har regnat konstant och de borde ha hunnit längre. Efter tjejerna sprungit vidare hittade jag Coynthas papperskarta helt uppblött och oanvändbar kvar på sätet. Nu sprang de antagligen med GPX-kartan i telefonerna som enda vägledning.

Jag kör i kapp Sara vid nästa mötesplats, hittar henne och parkerar bredvid. Nu finns tid för ytterligare en tupplur. Jag kommer inte ihåg när jag somnar men plötsligt knackar det på rutan och Coyntha står utanför. Hon ber om ursäkt att hon väckte mig. Det har ljusnat. Med lite ljusare tillvaro upprepar sig mötena utmed hela kusten. Jag letar lämpliga mötesplatser, vi ses senare än beräknat och nu börjar jag tala om att vi får inte längre ta sådan tid vid stoppen. Nu måste de sätta fart om vi skall hinna i tid. Tjejerna utrustas med regnponchon och det hjälper även om de redan är genomblöta. Efter Skillinge och Örnahusen är det inte längre möjligt att komma intill leden. Jag åker till Sandhammaren. Sandhammaren ligger i Skånes östra sydhörn. Där får vi veta att de två grabbar jag träffade i Simrishamn har brutit. Nu är det bara tjejerna kvar. Sara och jag spejar utmed stranden och några tjejer syns inte till. Tiden går. Till sist säger Sara att hon kastar in handduken, hon känner sig sjuk. Däremot har regnet äntligen lättat. Efter fjorton timmar.
Måns ringer och säger att han antagligen inte hinner till Sandhamn i tid, men skyndar så fort han kan. Jag kontrade med att det gör han nog. Av tjejerna har vi inte sett ett spår. Och på tjejernas telefoner svarar mobilsvar direkt. Ingen täckning, inga batterier, någon incident? Måns kommer till Sandhamn och fortfarande inga tjejer inom synhåll. Sandhamns kiosk öppnar snart och depåstationen behöver packa ihop. Allt lastas i arrangörernas bilar. Är inte tjejerna inte framme i Sandhamn inom en halvtimme så får vi betrakta tävlingen som praktiskt taget körd.

20140719-073206-27126008.jpg
Med tio minuters marginal kommer två gestalter i regnponchos över stranden. Jubel och hurrarop. Det hade sprungits väldigt fel och det hade tagit ofantlig tid. Batterierna var slut i telefonerna och pulsklockorna hade slutat fungera sedan långt tidigare på natten. De senaste timmarna hade de sprungit på gehör och tagit höger alldeles för tidigt. Som om de inte hade ont om tid redan?

Nu är det snabba ryck. Lite ombyte, lite varm soppa och snabbt vidare utan onödiga dröjsmål. Ca 30 km kvar. Mindre än en marathon, mer än ett Göteborgsvarv. En skitsträcka. En mobil telefonladdare skickas med i packningen. Måns och jag räknar på kilometrar och farter. Det finns fortfarande en hygglig chans att de skall hinna till mål innan tiden tar slut, men då får det inte bli en enda felspringning till, inte en enda onödig paus och de måste springa hela tiden. Urban som stod vid depån föreslog några ställen som var bra att heja och stötta. Hammarskjölds backe och vid Ale stenar. Vid Ale stenar finns en skylt som deklarerar att det är 20 km kvar till Ystad. Knappt ett Göteborgsvarv. Nästan ett stenkast. Vi bestämde oss för att stanna så ofta vi kunde för att pusha tjejerna att springa. Ett gott beslut, då de började gå så fort vi var utom synhåll. Antagligen hatade de oss. Vi stannade så gott som varje kilometer och hejade på dem.

Vid slutet av leden i Ystad mötte vi tjejerna och sa till dem att nu måste de springa hela tiden, det var visst lite längre kvar än vi trodde. Här stod Urban, en av arrangörerna och väntade. Nu var det verkligen bråttom och Urban sprang med tjejerna för att visa vägen till Knuts torg. Nu var det bilfri väg så Måns och jag fick köra runt för att komma till Knuts torg i Ystad. Rödljus och rondeller sinkade och jag parkerade till sist bilen på enda lediga rutan. Var är de? Så kommer två tjejer hand i hand springande efter 160 kilometer upp mot målrakan. Det är knappt 20 minuter innan tiden är ute. De kommer att klara det. Hurra och jubel. Nu finns inga gränser för alla känslor som bubblar upp. De klarade det. De sprang GAX 100 Miles och kom i tid. Tänk så ledsna de hade blivit om de kommit för sent. Men nu gjorde de inte det.

/Göran Sedvall

GAX2014 jul 13 012

The GAX 100 miles (1/2)

Tuffaste lopp jag har sprungit hittills! Men ack så fantastiskt!

Hur kan man säga det var fantastiskt när man utsätter kroppen för så mycket påfrestning?
Hur kan man vara så äckligt nöjd och stolt efter att ha varit igång i nästan 32 timmar non stopp?
Hur förklarar man detta för folk som alltid frågar: varför gör du det?

Det går helt enkelt inte att beskriva allt jag upplevde den 12-13 juli i detalj!
Som en god vän sade till mig en gång, om mina fula fötter kunde prata skulle de kunna berätta allt! De skulle kunna berätta om alla underbara ställen jag såg under loppet!
Jag ska försöka berätta min upplevelse.

Det blev en stressig morgon trots att jag trodde jag hade gått upp tidigt: frukost, smörja kroppen, fylla i ryggsäcken, fixa håret, lite maskara, etc… Man skulle hämta nummerlappen senast kl 7:30 men vi hittade inte S:t Knuts torg så lätt så vi var framme kl 07:45! Pooh! Fixade nummerlappen som för övrigt var de små och gulliga inplastade! Bra där, jag tror Urban och Janne visste det kanske skulle komma regn!
20140716-201952-73192548.jpg
Arrangörerna höll en kort information om loppet och sen var vi klara för att starta. Jag hann inte hälsa och krama folk så mycket den här gången, men några hann jag att krama ändå!
IMG_2222
20140716-201951-73191243.jpg
Loppet handlade om att följa Österlenleden och en del av Skåneleden och följa de oranga prickar med start och mål i Ystad.
Jag hade förberett mig i dagar innan hemma med att följa kartan på Googlemaps och på GPSies där vi kunde ladda ner kartan till telefonen. Jag kände mig ganska säker efter att ha gjort det. Så jag hoppades kunna hitta på leden. Hade med mig både kartan i telefonen och vi fick en bra papperskarta vid starten. Bra! Kul, nu var vi redo!

20140716-202256-73376912.jpg

Hemma några dagar innan loppet.

Nu kör vi!
20140716-201952-73192677.jpg

IMG_2229
0-44 km – Första Dropbagstation – Magleberg

Första delen var att komma ut ur Ystad. Det var enkelt att följa gruppen och det var snitslat. Det var bra temperatur och vi var alla glada. Vi småpratade och km gick ganska fort. Det gäller att inte tänkta hur många km det är kvar, utan jag nöjt av omgivningen. Det var vackert och redan efter 10-12km kom några stora backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla backar redan från början.
Min taktik var att dela loppet i ungefär 20 km bitar för att lura hjärnan 🙂
20140716-201952-73192354.jpg
IMG_2243
IMG_2242
Första delmål var förstås vid 21 km då jag skulle möta min supportbil för att fylla på min rygga med vätska. Jag ville inte bära så tungt i ryggsäcken. Det gick ganska snabbt, drack lite läsk och fortsatte.
IMGP2613
20140716-201958-73198544.jpg
Resten av sträckan gick bra. Det var vackert och humöret var på topp. Det är konstigt att man kan se första delen som uppvärmning! Det kändes inte alls jobbigt att springa en maraton innan vi kom till första Dropbagstation.
Vi möte ett glatt gäng som hejade och peppade oss!
Jag fick hjälp med min ryggsäck och fylla den med vätska, jag fick ostkaka med sylt, jag torkade bort saltet och svetten med en blöt handduk och hann att dricka en Grape Tonic. Mmm så gott! Jag bytte linnet också, jag hade svettats mycket och var blöt. Skönt nu var jag redo att fortsätta!
IMG_2255

45-66 km – Obemannad station

Här fortsatte vi att springa i ett tempo som kändes bra. Jag kände mig stark.
På samma distans på TEC började jag få ont. Men idag visste jag att det skulle gå bra.
Lupita och jag gjorde sällskap från början och vi bestämde oss för att springa tillsammans hela loppet. Skönt med sällskap i ett sådant långt lopp, det skulle visa sig att det var det bästa beslutet vi gjorde!
20140716-201952-73192916.jpg
Här gjorde vi den första felspringingen. Vi hittade en vindskyddskylt som var orange och pilen pekade uppåt. Det var en jättebacke men när vi väl var uppe hittade vi inte leden. Vi sökte och sökte och hittade inte. Vad gör man nu då?
Vi gjorde det som vi gjorde 1000 gånger under loppet: fram med appen i telefonen och inser att vi var utanför banan. Vi sprang tillbaka för att hitta leden igen men vi hade tappat en del tid.
20140716-201953-73193811.jpg
Nu började att småregna, lite duggregn. Det kändes skönt och det blev svalare. Skönt att känna dropparna på armarna, jag hade linne på mig och det var bara kul! Fortfarande…
Vi möte våra supporters här igen. Lite påfylld och jag bytte pannbandet mot en keps och byte till t-shirt istället för linne. Det var bara att köra igen.
IMG_2258
20140716-201958-73198689.jpg

67-80 km – Andra Dropbagstation – Haväng

Vi hade som mål att komma till Haväng innan det skulle bli mörkt.
Men först skulle vi springa den svåraste delen av loppet. Vi hade hört hur svårt den här delen var och vi ville gärna springa det när det fortfarande var dagsljus! Då hade vi sprungit halva loppet!

Vi sprang genom fantastiska bokskogar, många stora ängar, ibland var det böljande fält och ibland var det stigar.  Ibland ganska kuperade backar, terräng också. Högt gräs med massa brännässlor och fästingar! Vi sprang också en del på asfalt och grus. Ja, ni ser, vi sprang överallt och allt var precis som jag hade föreställt mig.

20140716-201957-73197920.jpg

Porslinsgroda inför Brösarps backar som ingen sparkade bort. Och nej, det var inte en hallucination!

20140716-201956-73196921.jpg

Bokskogen

20140716-201955-73195974.jpg

Gott om fästingar här! Undrar hur många fick jag?

I den sista biten innan vi kom fram till Haväng regnade mycket! Vi började frysa ganska mycket. Jag längtade att komma fram och kunna byta till torra och varmare kläder. Jag blev välkommen av Göran som snabbt hjälpte mig att byta om. Det var inte lätt. När man är helt blöt och har kompressionskläder på sig är det jättesvårt. Jag skakade i hela kroppen, klapprade tänder, hittade ingenting, jag var hungrig och började att bli trött. Det regnade mycket.
Jag fick en korv med bröd och ostkaka med sylt igen. Tyvärr tog det längre tid än vad jag hade önskat så vi började att bli ganska stela.
Nu skulle vi fortsätta i regnet och köra andra delen av loppet!
Fram med pannlampan. Vi trodde att nu skulle den lättaste delen av loppet börja! Vi hade redan gjort det som vi hade hört var svårt!

Det skulle visa sig annat.. 

Följ oss live

 

20140412-054734.jpg
 Idag är D-dagen!

Jag är så redo som man kan vara!
Vi har ätit frukost och nu håller jag på att göra i ordning mig.
Vädret verkar bra under hela lördagen, det kan regna lite i morgon på morgonen men då, hoppas jag, är nästan i mål!
Klockan 10:00 är starten. De närmaste max 30 timmar kan ni hitta mig springandes (hoppas jag!) i Täby.
Jag skulle vara jätteglad om ni skulle vilja komma förbi för att följa oss IRL!
Att få se ett bekant ansikte som ropar mitt namn kan hjälpa mig så mycket!
Eller att se ni skriver något på Facebook, bloggen eller Twitter eller få en hälsning kommer att göra en STOR skillnad under mitt lopp!
Mitt team kommer att läsa allt för mig!
Ja, jag vet!
Jag är galen! Ni behöver inte säga det!
Hjälp mig med pepp på lördag och söndag!

Vill ni följa loppet live?
Här kommer länken: http://www.jogg.se/liveresultat