Äntligen full fart

Publicerad den 06 februari 2014 av coyntha

Som jag har berättat förut är jag i full gång med min TEC-träning.

Jag var lite orolig hur formen var efter att ha vilat mycket i december efter Bislett. De två sista veckorna i december började jag att jogga korta (5 km) pass nästan varje dag. De var bara för att inte börja från noll i januari.
När jag började att träna igen den 10 januari ville jag börja med mycket och hård träning. Men Andreas bromsade mig. Vi skulle öka successivt så kroppen skulle vänja sig igen. Formen hade jag inte tappat, vi behöver bara ta fram den igen.
Jag fick mitt schema och det blir mer träning per vecka om allt känns bra.

Sen förra veckan började pulsen att bli mer kontrollerad och kunde springa mer jämt med lågpuls.
Mina två pass i helgen gick jättebra. Jag sprang ca 41 km utan att bli sliten.
Jag är jättenoga med att vila när jag ska vila.
I tisdags sprang jag ett distanspass på 95 minuter och det gick hur bra som helst. Äntligen fick jag springa lätt med lågpuls och lite snabbare. Tror att formen är på väg tillbaka och MAF-tempot börjar att sitta på plats.
Jag var så lycklig efter tisdagens passet. Nu vill jag bara springa mer!

Andreas ringde mig igår och vi pratade om hur ska vi träna de kommande veckorna.
Vi har bestämt att öka mängden lite mer.
Han sa någonting smart: om träningen känns lätt nu betyder det att vi kan öka så det inte känns så lätt. Det ska bli lite jobbigare!
Så nu är jag redo att träna hårdare.
Det känns som min kropp skriker efter mer träning.
Det är jätteviktigt att inte glömma mina två styrkepass+ 1 yogapass per vecka plus 4-5 löparpass i veckan också.
Coachen tycker att nu är det är allt som det ska!

På lördag kör jag ett ordentligt långpass i Karlstad. Det blir 6-timmars pass!
Kul!
Se fram emot det och att spendera en hel helg med mitt TEC-team!

Träning på stranden. Mexico, december 2013

Snöpulsning

Publicerad den 18 januari 2014 av coyntha

Jag hade sett fram emot att springa på dagen. Jag visste att helgen innebär att springa medan det är lust.

Kl 9:30 var jag ute för att springa ett distanspass i MAF-tempo. Passade på att hänga med två snyggingar som också skulle springa idag.
Det var vackert i de oplogad vägar! Det var tungt men det var skoj.
Älskar när snön faller i ansiktet! Tror man blir lite snyggare också! Ha ha
Allt såg ut som ett vykort!

Jag sprang med mina gamla Icebugs! Ah…. det var bara att konstatera hur mycket jag hatar dem! De är hårda och jag får ont även på kortapass. Idag fick jag till och med en blåsa! Nja, jag gillar inte dem. De är bra för att de är dubbade men de passar inte mina fötter. Tror det är sista gången jag använder dem!
Någon som vill köpa dem?

Hur som helst att jobba i MAF-tempo 11 km var bra. Det var en bra känsla och riktigt mysigt med snön 🙂
Benen är hur pigga som helst!
I morgon blir det långpass. Nu ska jag städa min garderob och sen blir det mys framför tv.
Jag hör att någon lagar mat i köket. Det luktar gott.
I köket puttrar en oxbringa i tryckkokaren, det finns rö-vin kvar i tetrapacket så det finns risk att kvällen utvecklar sig i goda anda.
Ha en fin kväll allihopa!

BAKOM MEDALJEN

Publicerad den 13 december 2013 av coyntha

Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
Alla utnötta skor
Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
Alla timmar med planering och strategier
Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
Allt småpussel för att allt ska gå ihop
Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

Bislett 24 Hour Challenge 2013 … fortsättningen ( Del 2/2)

Publicerad den 10 december 2013 av coyntha

12-18 timmar
kl. 22:00 – kl. 04:00

Dags för andra varvbytet. Nu var banan som vanligt igen.
Skönt för benen att ha en liten förändring i stegen.

Undrar vad jag tänker här? Vilken blick!

Jag gick några gå varv till och jag märkte jag kunde gå snabbare.
Medan jag gick kom Göran med en hamburgare han hade köpt till mig. Den luktade gott och jag var lite sugen på något annat än mina bars och gels. Men jag kunde inte äta den. Jag tog bara en liten tugga och det var allt. Synd! När allt kostar såå mycket i Norge!

Nu var det dags för min supporter att gå och lägga sig några timmar. Vi skulle åka hem efter loppet och han skulle köra bil så han behövde vila ordentligt.

Han fixade min mat för 6 timmar. Allt var perfekt!

Han lade upp tre flaskor med Vitargo för varje timme, tre paket gel för varje timme med en vattenflaska per gel. Han lade dem i ordning så det var lätt att se vilka tre flaskor som hörde till vilken timme. För säkerhets skull hade han satt tejp i olika färger ifall man skulle blanda ihop dem.
Han sa att han inte ville så några flaskor kvar på bordet när han kom tillbaka.

Julbord på Bislett!

Men innan Göran gick till hotellet fick jag massage med kaveln igen. Den här gången på ryggen och axlarna också.
Jag var nu redo för att köra själv i sex timmar. Han skulle komma tillbaka kl 6:00.

När klockan var lite efter 00:00 kom Rune Larsson med en liten mugg i handen. Han sa att det nu var söndag och det var första advent så jag borde dricka lite glögg.
Jag frågade om han tyckte det skulle passa mig bra och han sa ja!
Glöggen var varm och det kändes skönt. Det var alkoholfri glögg förstås.
Rune sa att det kan hända att när ens supporter går för att vila kan löparen bli lite påverkad och han ville inte att jag skulle känna mig ledsen.
Jag tyckte han var så snäll! En varm och söt drink är aldrig fel.

Rune och jag innan starten!

Efter det började jag att springa.

Det började kännas bättre men inte 100%. Jag jobbade mentalt och inbillade mig att det skulle gå över snart.
I nästa varv möte jag Johnny-ultrakungen och jag sa att jag behövde lite hjälp! Jag hade fortfarande en dipp. Det räckte att säga det.
Han pratade med mig med ganska stark röst och jättebestämd!
Han sa: att jag var Ultra och jag visste dippen skulle komma. Att jag visste hur det kändes och jag visste snart skulle kännas bättre.
Kämpa och fortsätt! Du är Ultra! Bla bla bla…
Tack Johnny! Det var de orden jag behövde.

Det var bara att ”Follow Johan…”

Jag hade ont i fötterna. Satt mig en stund och masserade dem.
Sen började jag springa varv efter varv.
Nu var det roligt igen. Jag ville inte gå mer som jag gjorde de första timmarna!
När Andreas sprang om mig sa han bara: Du springer ju!
Och jag berättade jag inte ville gå mer. Jag ville bara springa så länge jag orkade!
Han sa det var bara att köra!

Satt på musiken och sprang. Jag trodde inte jag skulle orka att springa så mycket som jag gjorde men jag tänkte jag kunde lika gärna passa på och köra så länge jag orkade.
Det var kul att springa!
Det kändes inte mentalt jobbigt!

En sak jag älskar från alla ultra är att man tävlar mot sig själv. På banan är alla så vänliga och varje gång någon sprang om mig fick jag lite pepp, ett ord, en tumme upp eller något. Jag gjorde samma sak när jag sprang om någon också.
Det är verkligen en härlig stämning och man känner sig aldrig ensam.
Det finns även tid för att prata med andra om man vill det.
Men ibland är det bara skönt att springa i sin egen lilla värld.
Just då, sprang jag själv och njöt!
Njöt av känslan att känna mig stark!
Jag kom ikapp alla km som jag hade tappat när jag hade dippen!

Under hela loppet hörde jag när speakern läste hälsningar till mig från er! Alla mina vänner som också tittade och var med mig under tiden. Tack för alla låtar ni också skickade!

Jag hade i huvudet Görans ord innan han gick till hotellet:
”Jag vill inte komma tillbaka och hitta all energi kvar på bordet! Du måste äta och dricka enligt planen!”
Så jag gjorde det!
Jag åt och drack allt timme efter timme. Jag är säker på att det var vapnet för att kunna orka som jag gjorde!
Min fettförbränningsmotor var i gång!

När klockan var kl 04:00 var tredje blocket slut.
Jag hade nu sprungit 122 km efter 18 timmar.
Mitt första mål var att springa 130 km. Om man springer över 130 km skulle man få medalj och jag ville ha en medalj!
Jag hade 6h kvar och det var självklart att jag skulle nå målet!

18-24 timmar
kl. 4:00- kl. 10:00

Vi byte varv igen. Nu var det bara ett block kvar. Bara sex timmar kvar!
Ja, man kan ändra sina åsikter om vad som är kort eller långt. Hjärnan är hur stark som helst!
Att tänka att det bara var sex timmar kvar och att det kändes kort är inte de vanliga tankarna man brukar ha!

Trött? Mitt i natten. Toabild.

Jag fick motivation och jag ville nu nå 130 km och det gjorde jag!
Nu skulle jag få medalj men jag hade några timmar kvar.
Jag flyttade målet att komma till 140 km. Det skulle jag fixa.
Varje gång jag möte Johnny och Ellen fick jag hejarop! De var alltid där för att pusha mig lite till!
Samma sak med underbara Rune Larsson. Han frågade ofta om jag behövde något.

Någon gång efter kl. 4:15 frågade jag honom om jag kunde få en sådan saltgrogg han brukar göra och hade hört brukar funka så bra.
Nästa varv fick jag det, han varnade mig att den var stark!
Jodå! Den var superstark! Jag kunde inte dricka hela muggen. Jag började må lite illa och nästan kräktes. Men det gick över.
Efter det började saltgroggen att göra effekt. Jag blev piggare!
Jag tror att även om jag tog en salttablett per timme behövde jag lite mer salt.
Jag hade svettas såå mycket!

När klockan var 06:00 hade jag ätit och druckit allt jag hade på bordet som älsklingen hade förberett för mig.
Jag längtade efter honom för att jag hade ett stort behöv av en massage, en kram och mer energi.
Jag sms:ade honom och han var på väg till mig. Skönt!
Då och då stannade jag ett par minuter och masserade mina fötter själv, det vill säga jag tog av skorna, masserade och tillbaka till banan.
När Göran kom fick jag massage med kaveln. Det gjorde ännu mer ont nu och jag bad honom att inte pressa så hårt. Jag måste erkänna att det var så skönt att ligga några minuter medan han masserade mig.

Kärlek som gör ont?!

Vi småpratade om att jag hade redan passerat 140 km och hade ca två timmar kvar.
Vi bestämde att nu skulle jag klara 150 km. I mitt huvud fanns bara: 150 km!

Tog en gel och vatten och ut igen.
Jag kände mig så glad. Det var bara två timmar kvar och jag hade klarat mitt mål men nu kunde jag klara mitt hemliga mål. Jag hade alltid önskat mig att kunna springa 150 km och det var nära nu.
Jag sprang några varv med Andreas. Han tyckte jag såg stark och pigg ut.
Det var kul att kunna springa några varv med coachen på en tävling!
Vi var inte många som sprang nu. De flesta gick eller hade lagt sig en stund. Några kunde knappt gå. Men jag kunde springa!
Jag kände mig glad att kunna ta varv efter varv. Jag tänkte nu igen att det här inte skulle hålla. Men det gjorde det!

Jag höll fast vid min energiplan trots att magen var ganska trött på det jag åt och drack. Fick lite ont och jag ville verkligen inte äta mer. Men jag vet hur viktigt det är. Jag fortsatte nu med bara gel och vatten. Det var mindre än två timmar kvar.

Jag hade sprungit 22.54 timmar när jag nådde 150,15 km Tjoho!
Men jag insåg att jag hade en timme kvar. Då så!
Det var bara att köra lite till.

SISTA TIMMEN

Några minuter innan sista timma började fick jag för sista gången massage i fötterna.
Det var en liten förberedelse inför de sista 60 minuterna.

Vad kan man säga om den sista timman?
Sista timmen var magisk!
Jag har svårt att förstå hur kan man springa som man gör efter har sprungit 23 timmar?
Det är något speciellt som hände då.
Jag kände bara en sådan magisk flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Eller jo, det var jag men var starkare än någonsin!

Alla supporter och publiken samlades vid varvningen. Musiken spelade högt och speakern läste hälsningar och spelade peppande låtar.
Jag kände mig hur stark som helst.
Jag hade inte ipoden med mig längre och bestämde mig att köra allt jag hade.
Det var inte svårt. Jag ville det! Jag vågade ta allt jag hade kvar!
Jag fick så mycket pepp och stöd men framför allt energi från både publiken och löparna.

Jag springer!

Vi peppade varandra på banan!
Vi visste det var några minuter kvar!
Jag flög!
Jag kunde bestämma över mina ben, över min kropp och över min hjärna!
Jag var stark och kände hur allt träning jag hade lagt bakom mig under hela året gav mig styrka för att fortsätta!
Gud, vad roligt det var att göra vad jag älskar: Jag sprang!

Leilah, Mikael, Clare, Göran, Johnny, Ellen och många många mer applåderade, hejade, peppade! Vilken lycka!
Jag fick höra från Johnny att jag låg topp-tio! Oppsan! Det hade jag ingen aning om!

Nu var det bara 3 minuter kvar när jag passerade mattan vid varvnigen och tänkte att jag inte skulle hinna ett varv till.
Sprang det fortast jag kunde. Jag kände hur jag hade lätta steg som transporterade mig snabbt.
Passerade det stora bordet med alla funktionären som peppade!
Passerade vårt supportbord och Mia och några till peppade också!
Nu var jag nära… en liten kurva och då var jag framme igen.
Jag hann med ett varv till, passerade mattan, chipet lät för sista gången och kunde springa några meter till innan signalen kom.

Bara sex sekunder kvar!

5,4,3,2…..

Yei!!!

Det var slut!
Jag hade sprungit 24-timmars och kände mig euforisk! Glad! Lycklig!
Så mycket kärlek runt omkring mig!
Allt var perfekt!
Jag slutade loppet med rekorddistans för mig. Ett personbästa på 31 km.
Min distans blev 157.2 km!
Kom på 9:e plats i damklassen och 51:e plats generellt.

Jag klarade mina mål.
Jag hade, som sagt, ett hemligt mål om att komma till 150 km och jag fixade det.
Mitt lopp var perfekt!
Allt funkade som vi hade planerat!

En välförtjänt grattiskram efter ett nytt personbästa på 24-timmars!
Foto: Rune Larsson

Jag är så tacksam och kan inte låta bli skriva om det!
Först av allt vill jag tacka min kropp som fungerade som den skulle och idag en vecka efter loppet mår jag i toppform.
Just nu tar jag min säsongsvila. Jag hade inte vilat i hela året!
Så fort jag är frisk från förkylningen tänker jag börja springa lugnt.
Att komma igång i lugn takt för att sen i januari köra i gång den nya säsongen 2014.

Tack älskling.
Utan dig hade jag inte klarat mitt mål. Vi är ett team och vi gjorde det här tillsammans. Tack för att det alltid fanns god mat serverad på bordet efter mina pass. Tack för att du körde mig överallt för att sen springa hem. Tack för ditt stöd. Tack för att mitt intresse också har blivit ditt intresse!
Tack för alla timmar vi har spenderat tillsammans för att planera alla detaljerna! Älskar dig.

Tack mina barn!
För att ni förstod ni har en galen mamma som tar galna utmaningar. Tack för att ni förstod jag skulle vara borta många timmar för att kunna träna. Tack för er kärlek!

Tack Andreas Falk.
Tack för att du trodde på mig. Det har varit underbart att träna med dig. Tack för att du alltid har tid för mina frågor och funderingar. Tack för allt stöd och din kunskap. Tack för att även om du också tävlade på Bislett tog du tiden för att coacha mig när jag behövde det! Tack vännen!
Jag är glad att kunna se att även du är en vanlig person med känslorna på banan!
Och ja, du hade rätt!! Som vanligt! Det gick ju bra!

Tack alla er!
Tack mina vänner som följer mig på min galna resa och stödde mig hela året och nu under loppet.
Tack för alla era hälsningar, meddelanden, sms, twitter och Facebook peppande ord!
Ni hjälpte mig att nå mitt mål!

Bästa hejarklacken: Johnny och Ellen

Jag tänker avrunda med en analys om loppet i nästa inlägget.
Jag vill skriva ner mina lärdomar som jag tänker ta med mig till kommande säsong och kommande utmaningar.
Så det blir ett inlägg till!
Hänger ni med?

Bislett 24 Hour Challenge 2013 ( Del 1/2)

Publicerad den 09 december 2013 av coyntha

Efter helgens äventyr börjar jag tro mer på mig själv.
Det var en helg med massa lärorika händelser som gör mig säker på hur mycket jag älskar att springa, om jag inte visste det innan.
Jag börjar tro jag har en ultralöparsjäl.
Jag börjar tro jag har blivit en ultralöpare!

Vi bodde på ett hotell bara 11 minuter från Bislett stadion. På lördag morgon gick jag upp kl 5:30 för att duscha och även tvätta håret. Jag visste det skulle ta många timmar innan jag kunde duscha igen. Frukost på hotellet var ok, men jag åt inte mycket. Jag gillar inte att äta mig proppmätt innan ett lopp.
När vi kom till Bislett var klockan bara 8:30 så jag hade gott om tid för att fixa de sista detaljerna.
Kvällen innan hade vi en pepp-snack-middag tillsammans med Sonny och Leilah, Marathon-Mia och Silvio, Johan Steene och Mimmi och Göran och jag. Efter middagen åkte Sonny och Mia till Bislett och fixade ett svenskt bord för oss. Min plats var bredvid Andreas Falk och Frida Södermark. Inte dåligt va? 😉
Jag fick ställa min energi mellan alla snabba ultrastjärnor!

Frida. Vinnare i damklassen 2012

Björn Tore vinnare i herrklassen 2012

Förberedelser!

Jag smörjde mig med vaselin på alla ställen som man brukar få skavsår. Använde min nya roll-on mot blåsor på fötterna. Fixade nummerlappen och hann krama och hälsa alla jag kände som var där.
Vilken fest det skulle bli!
Ett stort gäng ultralöpare fanns på plats.
Coach Andreas skulle också springa! Vad kul att dela banan med honom!

Sista råden från coachen!

Det var snart dags att starta. Vi gick till startlinjen.
Vi var 117 löpare som skulle springa tillsammans de kommande 24 timmarna i den lilla banan som är 546 m lång. Banan är som en tunnel och det finns ett par glasdörrar. Där kunde man se om det var dag eller natt. Man tappar koll på vad det händer där ute. Vi var instängda där nere 🙂

1-6 timmar
kl. 10:00- kl. 16:00

Jag är redo!! Bring it on!

Nu kör vi!

Starten gick kl 10:00. Jag kände mig redo.
Som vanligt, det är många som började springa fort. Det gjorde inte jag. Jag hade min plan och de första 6 timmarna skulle jag köra precis som jag hade gjort på Borås 6-timmars.
Vi hade en plan för vilket tempo jag skulle springa. Jag skulle springa två varv och gå ett halvt varv från början.
Det var för att spara benen. Jag valde att gå i den lilla backen som fanns på banan. Jag måste erkänna att det kändes jättekonstigt att börja gå när alla sprang och sprang och sprang så fort! Men jag vet att det funkar för mig. Det visade sig att det skulle betala sig senare under natten.
Mitt tempo var självklart i MAF-tempo och jag hade pulsklockan för att ha koll på pulsen också.
Målet var att hålla igång hela 24 timmar!

Löparglädje!

Jag hade små mål att se fram emot per timme och per varv. Vi hade ett energischema att följa.
Jag sprang två varv och jag åt eller drack något i det halva varv jag gick. Så det var kul att längta efter mina Vitargoflaskor eller gel eller bars! Mums!
Första fyra timmarna funkade perfekt. Jag kände bara glädje att springa.

Redan under fyra första timmarna kände jag som att strumporna var lite för tighta!
Eller jag hade något i strumpan, att strumporna hade veck. Jag ropade på Göran och sa att nästa varv ville jag fixa mina strumpor.
När jag kom till supportplatsen satte jag mig och tog av strumporna. Då blev jag jätteöverraskad över vad jag såg! Jättestora blåsor i tårna och den vänstra stornageln ganska lös! Aj aj.
Inte så mycket mer att göra än punktera dem, desinfektera och tejpa dem.

Göran gjorde ett kanon- och snabbt jobb. Jag byte till korta vanliga (GoCoco) strumpor. Jag ville inte ha tighta strumpor mer.
Medan Göran fixade mina blåsor, kom självaste Mike (UltraMikael Andersson) som var där som Andreas Falk supporter frågade om jag hade ett par extra skor för att klippa!
Vad?? (frågade jag)
Som tur hade jag med mig ett par gamla Nike skor och Mike klippte av tårna på dem!
Så fula! Men nu var jag redo för att springa igen.
Tårna skulle inte vara instängda och jag skulle kunna springa bättre.

Mikael klipper mina skor!

Sprang en stund och jag märkte att mina gamla Nike-skor som jag använt till gymmet var inget vidare för att springa 20 timmar till!
Jag hade som alternativ att bita ihop eller offra mina HOKA skor!
Jag hade med mig ett par ”gamla” Hoka Bondi B som jag hade sprungit med hela sommaren och hösten.
Jag ropade till Göran att han kunde klippa mina Hoka (med ont i hela mitt hjärta!)
Nästa varv byte jag skor.
Jaha, tänkte jag! Jag skulle köpa ett par nya Bondi B ändå.
De var redan så trasiga i tyget att Göran behövde tejpa dem för att tyget skulle hålla ihop!

Det kändes skönt att springa med mina klippta skor.
Jag passerade maraton under fem timmar.
Efter första blocket hade jag hunnit lite mer än 50 km. Perfekt.
Allt var enligt plan.

6-12 timmar
Kl. 16:00 – kl. 20:00

Här gjorde vi den första varvbytet. Även om det är samma bana kändes det annorlunda. Åt det här hållet var det nerförsbacke! Ja, det fanns en pytte lite backe och nu var det bara neråt.
Skönt.

Det kändes fortfarande bra trots att fötterna var lite trötta. Vi hade med oss en massagekavel från Casall. Efter ca åtta timmar ropade jag till älsklingen att jag behövde lite massage. Nästa gång vid supportplatsen hade han sovsäcken klar. Jag la mig på magen och fick min första massage på baksidan av låren och vaderna. Lite i höften också.

Min supporter!

För att min plan skulle funka hade jag planerat att stanna så lite som möjligt varje gång jag kom till supportplatsen.
Jag behövde verkligen inte stanna, mina flaskor med vätska, gels och bars var alltid klara för mig. Samt en salttablett per timme. Man sparar mycket tid om man inte stannar där. Min supporter blandade allt i god tid! Vilken service jag hade!

När vi närmade oss nio timmar kom det!
Min första (och enda) svacka kom nu!
Nu var jag supertrött. Benen var tunga och jag kände som jag var helt slut.
Kom till Göran och bad honom att krama mig. Tårarna började rinna!
Hur skulle jag orka 14 timmar till om jag var så slut redan då?
Nej, jag orkar inte mer, sade jag!

Men, vi hade planerat i förväg vad Göran skulle säga till mig om det skulle komma en dipp.
Han sa precis de orden jag behövde!
Vi kom överens att gå ett eller två varv.

Medan jag gick sprang Andreas förbi mig men såg att jag hade problem. Han gick bredvid mig och jag berättade att jag var supertrött. Han föreslog jag kunde vila några minuter och se om det skulle kännas bättre.
Nästa varv hade Göran fixat min säng. En luftmadrass och en sovsäck. Jag la mig och bad honom att väcka mig om fem minuter.
Jag somnade inte men jag vilade. Det var otroligt skönt att ligga de fem långa minutrarna!
När det var dags igen kom Göran och hjälpte mig att resa mig upp.
Vi hade också sagt att om jag vilar skulle jag bara gå upp och börja springa direkt så kroppen inte skulle känna att jag var stel.
Lufsade två varv.
Det kändes lite bättre.
Men jag var fortfarande trött!
Trött? Jo, men det var mest mentalt trött!
I mitt huvud fanns inte längre möjlighet att fortsätta springa. Jag gick.
Vi hade inte ens kommit till halva loppet ju!

Bästa UltraAndreas och UltraJohan!

Coachen kom förbi mig igen och sa att det var 20 minuter till nästa timme var slut. Jag fick i läxa att hitta en lösning för att inte känna mig trött.
Efter 20 min frågade Andreas igen om jag hade hittat en lösning. Jag svarade nej och han sa: ok vi kör en timme till och ser om vi hittar en lösning!
Det började kännas bättre faktiskt men jag ville inte erkänna det!
Vi körde en timme till.

Jag hade nu passerat 90 km.
Andra blocket var slut och jag var nöjd trots svackan.
Vi hade sprungit i tolv timmar.
Nu började den tuffaste delen.

Somewhere at Oslo!

Mer om de sista två block i nästa inlägg.
Det är ett långt lopp så det är en lång rapport!
Stay tuned!

Formtoppa?

Publicerad den 19 november 2013 av coyntha

Jag har kört 12 veckor med Maffetoneträning och som Andreas säger: jobbet är gjort nu!

Nu är det bara 11 dagar kvar till Bislett 24-timmars och jag är nu inne i den sista perioden innan en tävling.
Det är den delen som kallas att Toppforma.
Vi fortsätter ändå med några MAF-pass i veckan men med några tempoökningar. Inte lika många kilometer som förut.
Nu är det verkligen viktigt att våga vila, det är då formen skall komma.

Igår hade jag svårt att gå ut och springa.
Kontaktade coachen och jag sa att jag inte orkade, ville inte säga att jag var lat.
Ha ha vad trodde jag?
Att han skulle tycka synd om mig och säga att det var helt ok att stanna hemma?
Nejdå, han sa på sitt smart sätt att: Du har väl stuckit iväg och kört nu…. (ajdå)
Jag gjorde det.
Jag hade inte trötta ben utan jag var bara inte sugen på att gå ut.
Meningen just nu är inte att springa med trötta ben och idag har jag det viktigaste passet i hela veckan.
Det är också viktigt att köra precis som coachen har skrivit.
Vi är i Toppformvecka ju!
Och det blev ett bra pass!
På schemat hade jag bara 50 min i MAF-tempo och det gjorde jag.
Otrolig hur lätt det kändes och så njutbart!
Problemet jag hade är att jag hade inte ätit något sedan kl. 11:30 då jag åt lunch.
Jag blev så hungrig medan jag sprang men jag hade god mat serverad på bordet när jag kom hem! ❤

Jag har två viktiga saker att följa utöver träningen:

Sova minst 7 timmar per natt
Äta bara bra mat. Kör en strikt kostschema just nu.

Det känns så spännande och jag ser fram emot att åka till Oslo!
Det är så mycket som ska förberedas innan dess…

En röd lampa i håret! Så inga bilar missar mig 🙂

Bislett redan nu?

Publicerad den 13 november 2013 av coyntha

Känner ni igen det?

Igår var en regnig och kall dag här i Linköping. Temperaturen låg runt 4 grader och det lockade inte mig att springa ute.
Jag hade sprungit 6 timmar i lördags i regnet och det räcker just nu.
Plötsligt fick jag ett bra förslag från Göran. Här på jobbet finns en korridor i källaren som går mellan alla hus som finns på Universitetet. Han föreslog att jag kunde springa där istället.
Jag tänkte: varför inte?
Det är alltid kul att testa nya ställen och det här var perfekt träning inför Bislett!
Det gav samma känsla men istället för att springa runt, runt, runt sprang jag en lång sträcka.
GPS:en fungerade inte där men enligt tiden det tog från en sida till den andra kan jag gissa att korridoren var ca 800m lång.

Jag sprang 49 minuter fram och tillbaka.
Det var en bra mentalträning och det är alltid bra att ha genomfört ett löppass!
Kul att hitta alternativ träning 🙂

Därefter sprang jag till gymmet och tog ett Core-Dynamicpass.
Jag trodde jag visste vad det var för pass men det visade sig att vara ett coreträningpass till en ny nivå med Core Dynamic.
Träningen sker oftast parvis med en Tränare vs en Tränande och med hjälp av Dynamax medicinbollar, 3-6 kg.
Roligt, intensivt och effektivt! Passet var 45 minuter.

Jag var helt nöjd med att har tränat ett dubbelpass trots mycket jobb.

6-timmars i Borås

Publicerad den 12 november 2013 av coyntha

Mitt mål på dagens uppgift:
Att kunna hålla ett stabilt och jämnt MAF-tempo, och hålla energinivån jämn under hela loppet.

Prognosen i min SMHI-app såg inte så lovande ut. Jag tycker inte det är lockande att springa i regnet när det är bara 4-5 grader. Men man kan inte göra något åt det så det var bara att försöka klä på sig ordentligt och inte tänka så mycket på vädret.

Magda, Pia och jag hämtade nummerlapparna i Norrby IFs klubbstuga innan kl 9:00. Sen åkte vi direkt till tävlingsområdet för att göra i ordning våra saker. Vi tog fram en parkbänk och det fick duga som energistation för oss.

Vi samlades kl 9:05 och vi gick alla tillsammans till startområdet som var ca 600 meter bort.
Loppet gick på en bana 1295 m lång kring Ramnasjön mitt i Borås. Den var ganska flack med två små nästa osynliga backar som gav lite variation till banan.
Det var Reima som ledde oss dit.

Det var kul att träffa många kända ansikten i Ultra-familjen. Som vanligt många kramar innan starten.
Jag hann även att träffa två tjejer som också hade sprungit Tjejmarathon! Kul! Samt Anneli som också hade sprungit samma lopp!
Träffade även fina Alice och vi peppade varandra.
Marie och Daniel var också där, redo! ❤

Loppet är fortfarande litet och det kändes mysigt. Jag älskar de små loppen med bra personlig stämning.
När starten gick det var fortfarande uppehåll. Skönt.

Att springa det här loppet var en generalrepetition på mina första 6 timmar i Bislett. Vi skulle testa skorna, spring/gå schemat och energiplanen.
Andreas och jag hade skrivit ett energischema som skulle följas. Göran som är nästan alltid med mig på alla mina lopp är min support och han skulle ge mig allt vad jag behövde. Hans uppgift blev svårare och svårare under loppet på grund av regnet.

Timme nr 1
Det gick så segt i början. Det är alltid så för mig. Mina ben behöver många km innan det börjar att kännas bra. Men jag fokuserade på att bara komma igång. Bestämde mig att för springa från början i min egen bubbla. Jag ville inte vara så social, dels för att pulsen går upp och dels för att jag ville njuta av min löpning.
Den känslan! Att börja gå redan från första varvet! Det ingår i min plan och jag skulle testa. Jag hade en gång-sträcka per varv!
Jag sprang ca 1 km och gick ca 295 m varje varv. Alla tittade på mig som: ”ska du börja gå redan nu??”
Jag började första timmen med Vitargo.
Göran gav mig en 2dl flaska var 15 min. Det gick smidigt för jag behövde inte stanna vid varvningen.
Jag fick också två salttabletter per timme.

Timme nr 2
Nu var det dags att äta gel. Tre stycken fick jag under andra timmen + 6dl vatten i små flaskor självklart.
Det regnade rejält nu. Ni ska veta att det regnade nästan alla de 6 timmarna!
Kroppen var på gång nu, på riktigt. Pulsen höll sig låg som det skulle och jag hittade mitt tempo. Alla km skulle springas under 7 min.
Banan var längre än den som vi kommer att springa på Bislett. Kul att springa en lite längre sträcka!
Men jag hade inte räknat med att det var bara asfalt och ni vet hur mycket asfalten kan slita på benen!

Timme nr 3
Nu tog jag en toapaus. Jag började frysa om händerna så jag passade på att byta vantar!
Jag tycker, som alltid på ett lopp, att det är sååå orättvist att killarna behöver bara några sekunder för att kissa!
Vi behöver lite mer än så och kan inte bara kissa vid sjön 🙂
Dessutom var bajamajorna lite höga så man behövde ta 2-3 trappsteg upp!

Tredje timmen var min mackor-timme. Jag skulle ta vitt bröd med jordnötssmör. Göran började också att frysa. Så han gick till bilen och lämnade mina mackor i en plastpåse! Det funkade bra.
Men efter jag ätit en macka började jag att få så ont i magen. Det blev bara värre och värre!
När Göran kom tillbaka till vårt bord sa jag till honom att jag inte ville ha mer mackor!
Vi bytte genast till gel. Nästa varv fick jag en gel istället.
Problemet var inte bara att jag fick ont i magen utan jag kände mig trött!
Mackorna gav mig inte någon energikick!

Timme nr 4
Nu var det kämpigt. Jag brukar ha en dipp här. Det var ännu svårare när jag också hade ont i magen.
Men det var bara att kämpa på. Jag visste att det skulle gå över. Bara fokuserade på att nu hade halva loppet gått, osv.
Jag inbillade mig att jag hade tränat bra. Att jag var stark och magen skulle snart kännas bra igen.
Den här timmen körde vi med Vitargo igen. Det blev bra. Magen vilade från att tugga på något.
Jag stannade aldrig vid bordet med mat serverades på loppet! Jag behövde inte äta annat.
Stämningen var bra trots att nu kunde man börja att se alla snabba som hade sprungit för fort och som började gå.
Maran passerades på bättre tid än Stockholm Marathon i juni! Mitt mål var att passera maraton på under fem timmar!

Timme nr 5
Vad bra. Nu var det bara två timmar kvar. Magen mådde bättre och jag fortsatte med gels och vatten.
Den här timmen var skönast! Jag hade musiken på mig och trots att det regnade mycket fortfarande kändes allt toppen.
Jag kände mig stark. Jag behövde aldrig byta kläder.
Min lila SOC jacka fungerade bra! Jag hade underställströja nära kroppen och en långärmad tröja till.
Jag var glad att för att för en gång skull ha valt rätt kläder!
Jag körde hela loppet med mina nya Hoka Stinson Tarmac! Såå bra skor!
Det var bara ta varv efter varv och njuta!

Timme nr 6
Nedräkning!
Sista timmen!
Tiden går fort när man har det roligt!
Den här timmen blandade vi med Vitargo och Gel.
Hade en hel timme på mig för att komma lite över 50 km som var mitt mål för dagen.
De sista 30 minuter ökade jag tempot något. På de sista tre varven ökade jag farten och samtidigt peppade de löpare som jag hade runtomkring mig. Det var kul att känna mig stark och glad efter nästan sex timmar! Tack kroppen!
Och så kom skottet. Alla stannade, och väntade på att Reima skulle komma med sitt mäthjul.
Några andra funktionärer kom med värmeboxar med en överraskning som jag hade aldrig haft förut på ett lopp: varma hamburgare!!!
Det är inte ofta en hamburgare har smakat så gott.

Jag sprang 52,264 m och kom på 23:e plats av 50 tjejer som sprang trots mina gå-sträckor.
Helt nöjd att ha sprungit med jämna tider i mitt MAF-tempo. Pulssnitt 140 och alla km under 7 minuter.
Jag kände mig nöjd med dagen. Det var mitt sista långpass och min sista tuffa vecka!
Tack Andreas, du hade rätt igen! 🙂

Jag lärde mig massor. Jag vet vad det funkar och vad det inte funkar.
Jag har en bättre aning om hur mina första 6 timmar på Bislett kommer att se ut.
Vi kommer att putsa lite mina schema. Bland annat skall vi göra schemat så att det är lätt att pricka av hur mycket vitargo, gel och piller som går åt per timme, samt att pappret skall fungera även om den blir blöt. Om pennan inte fungerar skall man kunna trycka ett hål som markering.

Med hjälp av min älskade support kommer det att bli sååå bra. Han har verkligen koll nu på vad och hur vill jag äta och dricka. Vilka är mina mellantider, vilka skor passar mig bra, etc. Så viktig med att ha så mycket stöd!
Det kommer att bli så kul att springa den 30:e november! Längtar!

Ja, lite trött efteråt. Bilden i omklädningsrummet.

Fina Alice och jag! ❤

Lite rolig!

Publicerad den 08 november 2013 av coyntha

I lördags, när jag sprang tre timmar på långpasset sprang jag på en löparbana!
När man efteråt tittar på Garmins kartan kan man bara skratta!
Det blev det visst 69 varv på en löparbana på 400 m.
Det tog 3 timmar och jag sprang med jättelåg puls hela passet!
Heja Maffetone!
Imorgon har jag ett sista långpass på 6 timmar.

Ett bra pass med ett tydligt syfte och en bra känsla. Yei!

Det härdar och jag blir starkare!

Publicerad den 05 november 2013 av coyntha

Igår började jag min 11:e vecka med Maffetoneträning.
Det är min sista tuffa vecka innan Bislett.

Efter jobbet igår var det kallt och regnigt! Det var bara 4.5 grader.
Vem vill gå ut och springa efter en lång dag?
Fick lite pepp på Facebook, Twitter och hemifrån. Här lovades att en varm soppa skulle stå på bordet efter träningen!
Okej då. Jag bytte om och stack ut.
Det var mörkt!
På schemat stod 60 min i MAF-tempo med en tempoökning på mitten på 20 minuter. Det var inte så långt pass så det skulle gå fort.
Benen kändes lätta och pulsen var låg. När jag sprang de 20 minuterna på mitten var det självklart jobbigt, som det ska vara!
Medan jag sprang de sista 20 min tänkte jag på hur lottad jag kände mig med att kunna springa på natten, med regn som kom i ansiktet och jag mådde så bra!
Det var en magisk stund som var bara min!
Jag njöt och blev stolt över att ha gått ut och sprungit!

Som Maria skrev till mig: What doesn’t kill you make you stronger!