TEC-bana i mörkret

Publicerad den 22 mars 2014 av coyntha

Vad kan man annars göra än att springa med sina kompisar en fredagkväll?

Igår var jag och mitt team i Täby för att test-springa banan en sista gång innan loppet men nu i mörkret. Det var helt enkelt magiskt!

Vädret var med oss efter att det hade snöat för några dagar sen.
Igår var det +10 grader, ingen snö kvar och det blåste inte heller.

Heja Team-Coyntha!

Vi följde banan och det var kul att se vilka sträckor vi behövde använda pannlamporna. Det går bra att springa utan pannlampor på vissa ställen.

Det mest spännande var när vi kom till skogpartiet. Reflexerna som TEC-folket har lagt på banan fungerade perfekt! Lättare att hitta än på dagen.
Så lätt att följa och så spännande. Det kändes som om det vore en förtrollad skog i en saga 🙂

I skogen!

Efter skogen blev det ca 1.5 km på asfalt för att sluta i en liten kort sträcka igen genom skogen.
Det gick fort att komma tillbaka till Ensta krog. Tiden går fort när man har det roligt. LIte energi och ut igen.

Vi laddar inför andra varvet!

Det blev två varv. Dvs vi sprang 21 km.
Nu känner vi oss redo och kan banan. Det kan hända att tävlingsledarna ändrar lite banan men i stort sätt kan vi banan.

Efter vi hade sprungit stannade vi på MAX för att äta något och sen direkt till Magda för att sova. Lite kul var att vi kom till MAX i löpartights och reflexvästar medan övriga gäster var finklädda för fredagsfest.

På morgonen efter frukosten hade vi ett TEC-möte. Vi satt vid frukostbordet med dator och papper för att planera detaljer för mitt lopp.
Energi, utrustning, pacers-schema, mm.
Vilket team jag har!
Det känns tryggt att ha dem med mig. Alla vet sin roll och vet vad de ska eller inte ska säga medan jag springer. Hur ska de skall peppa mig och hur kan de hjälpa mig att komma ur eventuella svackor (om de kommer)
Att ha ett bra team är så viktigt!

Nu är det ett riktigt långpass kvar i morgon.
Nästa vecka är fortfarande ganska tungt för att sen dags att börja att dra ner på träningen.

Det är nu som det är roligast!
Det är nu jag börjar att känna mig stark!
Tre veckor kvar!

Jag är f*n en löpare!

Publicerad den 18 oktober 2013 av coyntha

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

Mörkt i skogen!

Det gick ändå

Publicerad den 15 november 2012 av coyntha

Igår orkade jag verkligen inte träna.
När jag kommer hem sent på kvällen, trött och jättehungrig och det är dags att träna ute är det svårt om det inte finns disciplin.
Det är nästan omöjligt för mig att orka!
Man brukar göra allt för att slippa gå ut! Eller hur?
Men jag har ett mål om mindre än tre veckor! Det är bara kämpa mot mörkret.
Pratade med Andreas och han fixade mitt schema. Så igår blev vilodag. Men inte idag 🙂
Det var nästan samma sak idag: sent och trött.
Skrev på twitter och facebook att jag inte hade vilodag och behövde träna.
Fick pepp direkt för att gå ut och träna. Tack, ni är verkligen bäst!
Jag gick ut efter två sms från Andreas. Bra där coach!
Han säger att det är så ska det vara. Att det är bra jag är trött nu, det betyder vi har gjort bra vårt jobb 🙂
Han vet vad han pratar om…. och ja! Idag kändes benen lite bättre än i tisdags.
Jag sprang ett 60 minuters fartlekpass! Med sex fartökningar i mellan.
Kanon pass!
Tack för peppen!
Ska försöka sova snart för att komma ikapp mitt sömn-konto!
God natt!

Ha ha vilken pose!

När dagen är slut

Publicerad den 07 november 2012 av coyntha

När dagen är slut är jag också slut.

Men hur gör man för att ändå gå ut och springa?
Idag var en sådan dag. Jag ville inte gå ut, jag ville inte byta om, jag var hungrig och ville sitta på soffan.
Men jag hade ett fartlekpass på schemat och i mitt huvudet finns bara ett mål hela tiden som börja att närma sig. Knapp tre veckor!
Jag kunde nästan höra coachens ord!! hi hi
Jag byte om, drack lite energi och hämtade min vän Nilla.
Vi träffade de andra tjejer som brukar springa varje onsdag. Så himla bra att få sällskap när man behöver det.
De ville testa mitt fartlekpass.
Vi körde så här:

* 10 min uppv.
* 40 min i distanspass med 6 fartökningar
* 10 mn nedjogg.
Totalt: 60 min

Det små regnade hela tiden, ibland sprang vi emot vinden och det blåste ganska mycket. Men det gick bra. När man har sällskap gör att tiden går lite snabbare.
Jag hade koll på klockan och ungefär varje 5-6 min gjorde vi en ökning i olika längder.
Det var ett tufft pass och även nu börja att kännas i rumpan och benen.
Men så underbart att springa ute, trots regnet, trots mörkret, trots hugern, trots allt!
En mil blev det och vi var nöjda!
Nu är det dags att sova!
Godnatt!