Höstlöpning

Publicerad den 30 oktober 2016 av coyntha

Helgen har varit perfekt för att springa. Vad jag har längtat att få sol och klara dagar! Ja, det är lite kyligt men det gör inget! Så vacker natur det finns där ute!

LÖRDAG

Igår fick Susanne och jag skjuts till Bjärka-Säby för att springa hem via Östgötaleden. Närmaste mål är Bislett i November så det var ett bra tillfälle att öva på: energi, tempo och benen!

Vi tog det lugnt. Mitt mål var att behålla låg puls. När pulsen är låg jag kan låta min kropp använda fett som energi när jag springer. Jag har tränat så i några veckor nu och det börjar att funka. Jag springer alla mina pass utan socker, utan kolhydrater och med bara vatten.

Dagen var fantastisk och vi fick sällskap av massa hjortar och rådjur. Solen var också med oss. Passet gick bra och snart var vi hemma igen. Jag brukar nästan alltid springa själv men när jag får sällskap försvinner bara tiden.

SÖNDAG

Idag var det en till fantastisk höstdag och jag kunde inte låta bli att bara vara hemma. Jag fick skjuts igen av min älskling som alltid ställer upp. Den här gången startade jag i Grebo.
Planen var minst två mil, lågpuls och njuta av naturen.

Älskar att springa i mitt tempo inne i min lilla bubbla! Jag sprang förresten för första gången 12 km i barfotaskor och det kändes bra. Hade ett par skor till i ryggan för att kunna byta.

Jag är nöjd med helgen och mitt Back-to-Back. Jag är också nöjd med den extra timmen vi fick idag idag! Det känns som jag gjorde mycket!

Det finns alltid en lösning om man följer ljuset. At the end of the road!

Hoppas i morgon blir det lättare att gå till jobbet. Man kan till och med hinna att springa på morgonen med dagsljus?

Har du haft en bra helg?

Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

Ett långpass på Östgötaleden

Publicerad den 03 oktober 2015 av coyntha

Det stod på schemat: långpass. Ett längre långpass än mina vanliga 25-30 km.

Det är lite roligt hur huvudet fungerar. Redan sedan igår visste jag att jag skulle springa långt och det kändes lite pirrigt i magen. Det var ett tag sedan jag sprang ett längre långpass. Mina långpass brukar ligga på 25-30 km men inte idag.
Jag gick upp kl 6:15 för att förbereda ryggsäcken med vatten och Tailwind plus lite energi. Jag åt en lite större frukost: yoghurt med frukt och en macka med ost. Kaffe också.

Min plan var att springa på Östgötaleden. Sträckan från Falerum – Åtvidaberg – Grebo.
Det blev en fin runda som jag verkligen njöt av. Lite blandning med terräng, grus, skog och lite asfalt. När jag kom hem klockan stannade på 42.550 m. Inte dålig att springa drygt en mara på en lördag! Viktigaste av allt var känslan!
Känslan av att bara kunna fortsätta! Underbart! Känslan som jag hade tappat bort!

När jag kom hem en fantastisk middag väntade på mig på bordet! Älsklingen lagade hemmagjord hamburgare med hembakad bröd! Vilken tur jag har! Sååå got och så mysigt!

Vädret var perfekt!
Hösten är en obeskrivligt vacker årstid med alla dess färger och skönhet!
Älskar att det när det är helg och att kunna spendera några timmar i löparskorna!
Eller vad säger ni? Kolla på bilderna!

Lördags äventyr

Publicerad den 28 april 2014 av coyntha

I lördags var jag sugen på att springa/jogga på ett nytt ställe.
Det skulle inte vara ett riktigt löppass utan det skulle vara en lördags utflykt.

Jag hade fint sällskap och vi fick skjuts till Fallerum som ligger ca 2 mil hem ifrån och vi hade som mål att springa hem till Åtvidaberg.
Lite kylig men snart skulle solen värma skönt.

Kl 9:00 på morgonen och 4 grader kallt.

Planen var att följa Östgötaleden på sträckan Fallerum-Glasberget-Åtvidaberg.
Det är första gången jag springer där så det var roligt att hitta alla orange:a prickar som man ska följa.

Sträckan var en del i grus, en del i skog och en mindre del på asfalt. När vi kom upp på Glasberget efter en jättebrant backe hade vi en underbar vy!

Det var verkligen en fin dag och jag ville inte pressa mig. Så vi gick ibland och ibland joggade vi.

Efter ca 9 km började att kännas bättre. Mina ultraben tyckte nu det var roligt att springa! Men tyvärr är resten av kroppen fortfarande lite sliten, tror jag.
Det kändes lite här och där men i stort sätt var det bra.

Vilken fin dag! Vilken bra idé att utnyttja det vi har nära hemmet och följa Östgötaleden!
Efter ca 12 km började jag att få ont (igen) i ena knät. Det var inte bra. Jag hoppas att det försvinner med lite mer vila.

Vi sprang, stannade för att fotografera, pratade, lufsade.
Vädret var underbart med en fantastisk känsla av att livet går som en dans utan att behöva tänka på någon tid att passa.
När vi kom hem, hade vi sprungit 18.5 km genom skog och kulturbyggd!
Nu har jag kollat och det finns hur många fina sträckor som helst för att springa runt omkring. De ska jag reka under sommaren!

Jag hoppas jag är snart klar med återhämtning.
Dags att börja planera nästa lopp!