Vinterlöpning – why not?

Att springa på vintern är roligt.

Igår hade jag bara en sak i huvudet: Att springa i skogen på kvällen efter jobbet.
Jag längtade så mycket!

Kl. 19:30 stack jag ut. Det var inte så kallt: ca -3 grader och målet var att springa inne i min skog. Där jag trivs  bäst!
Men jag har inte sprungit så mycket där när det är vinter. Men i år bestämde jag för att göra det!
Förra veckan sprang jag där men då fanns ingen snö.
Pannlampan räckte bra. Snön gör att det blev ljusare och det var perfekt med pannlampas hjälp.
Jag är inte van att springa med pannlampa heller men jag måste träna inför TEC!
När jag var där kunde jag bara konstatera en sak: hur underbart det är att vara där!
Det är otroligt härligt att få den chansen att springa och njuta så nära naturen även på vintern.
Det finns inte så mycket som kan slå ett träningspass på snön! Jo, ett terrängpass på sommaren 🙂
Det gick inte fort och det var tungt.
Men det är så det ska vara när det finns några cm snö.

Jag kom på en sak: nästa gång någon frågar mig om varför jag springer ska jag försöka beskriva vad jag kände och upplevde igår. Det är bara glädje!
Jag tyckte det var roligt att lufsa i den vita världen runt omkring mig.
Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt samma sak. Jag tycker att varenda människa skulle få känna vad jag kände. Älskar den där känslan!
Jag kom hem efter 9 km och det var superskönt att duscha och äta middag.

Har du testat? Om inte, gör det! Du kommer inte att ångra det!

20140115-171234.jpg

20140115-171305.jpg

Jag är f*n en löpare!

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

20131018-155008.jpg

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

 

20131018-155014.jpg

20131018-155020.jpg

Mörkt i skogen!