Cecilia, vinnaren av Birka 12-timmar gästbloggar

Tjejmarathon goes to sea!

Tjejmarathon goes to sea!


Jag har bett min vän Cecilia att skriva ett inlägg om vårt äventyr på Birka!
Cecilia vann loppet!

Jag tyckte att hon kunde bättre förmedla upplevelsen av löpningen än mig på grund att jag inte sprang! Hoppas ni gillar hennes berättelse och kan uppleva hur magiskt det var!
Jag har komplettera med massa med bilder!
En sak är säker: vi kommer att göra om det här!

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Birka 12-timmar

Regnet fullständigt öser ner, på mobilerna läser vi att Malmö är översvämmat, att det råder fullständig kaos i Skåne. Vi står i en busskur på väg till Kullaberg för att genomföra etapp två i vårt löpäventyr längs Helsingborgs stränder.
Det är då vi frågar oss exakt hur galna vi egentligen är, vilka andra tjejer gör så här när det är tjejträff? Borde vi inte vara som andra och träffas på en Finlandsbåt och ragga killar och dricka vin? Ja men kan man inte springa på en Finlandsbåt då frågar någon? -Jo visst kan man det, säger en annan. –Birka har ett joggingdäck! Där och då föddes idén till ett helt nytt lopp, ett varvslopp ombord på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åland och i lördags, den 15 november var det äntligen dags!

IMG_1123.JPG

Cecilia, Coyntha och Gisela i Birkaterminalen

Klockan 16.30 träffades tio förväntansfulla tjejer + några medföljande makar och mina två barn i Birkaterminalen för att gemensamt gå på båten. Birka mötte upp och överlämnade en blombukett och Ultradistans var på plats för att ta lite bilder och göra en kort intervju. Dessutom följde en radiojournalist med för att spela in en podd under äventyret.

Förväntningarna var på topp och alla var glada över att Coyntha som egentligen var skadad ändå valt att följa med och agera tävlingsledare. En mer erfaren tävlingsledare får man leta efter.

Information före starten

Information före starten

IMGP4710 IMGP4717 IMGP4718
Första etappen på äventyret var ett dignande julbord och jag passade på att fylla på med massa energi i for av julmust, sill, lax potatis och knäck men det blev ingen lång sittning eftersom starten var planerad till 20.00.

Innan starten kl 19:58

Innan starten kl 19:58

På Jogingdäcket hade Birka bullat upp med en härlig buffé med allt en löpare kan önska sig; choklad, lakrits, ägg, keso, filmjölk, blåbärsoppa, riskakor, jordnötsmör, chips och ostbågar mm. Dessutom hade vi fått sportdryck av Tailwind och kokoschips av Holistic, så ingen riskerade att gå hungrig.
Tailwind hade också skickat med ett antal Kokopeli-tatueringar som vi klistrade på oss för att få extra mycket spring i benen.
1483215_1534252030147717_5289359132586473287_n

60 ägg :)

60 ägg 🙂

IMG_1141
IMGP4775 IMGP4777 IMGP4776

När starten gick var humöret på topp, alla tog det ganska lugnt och joggade på i samlad klunga men det dröjde inte länge förrän jag, Gisela, Frida och Caroline började dra. Efter några varv fick Caroline ytterligare fart och drog ifrån oss. Caroline var den enda som jag inte sprungit med förut så jag tänkte att håller hon den här takten blir hon svårslagen.

9,8,7,6,5,4,3,2,1...Nu kör vi!

9,8,7,6,5,4,3,2,1…Nu kör vi!

Den första timmen gick fort, jag sprang och pratade med Frida och Gisela och märkte knappt hur tiden gick, mina barn var uppe på däck och sprang med några varv, det kändes toppen med så fint löpsällskap.

Eftersom båten var i ständig rörelse under loppet kunde vi inte använda GPS för att mäta distans så för att hålla reda på antal varv och därmed kunna räkna ut distans använde vi klickräknare. Detta gick över förväntan bra och för att inte trycka bort våra resultat rapporterade vi in antal varv till Coyntha varje timme.
IMGP4927

Första timmen rapporterade jag in runt 45 varv, därefter sjönk antalet något för att stabilisera sig runt 40. Efter 6 timmar låg jag runt 35 varv i timmen men sista timmen fick jag magiska krafter och sprang in på 40 varv igen, men mer om det senare

Vädret var ganska milt för att vara Ålands hav i mitten av November men beroende på hur båten rörde sig blåste det på rätt rejält. Ett tag låg det som en vindvägg vid ena kurvan som man fick kämpa sig igenom för att kunna springa vidare och ett tag var ena långsidan som en vindtunnel som man kastades fram genom medans det var tvärstopp i motsatt riktning. Magda kastades in i ett skåp vid ett tillfälle och jag bidrog till ett och annat muntert skratt när jag vinglade om mina medlöpare i sicksack.
IMGP4865

Jag förstod ganska tidigt i loppet att det var Caroline jag behövde hålla koll på om jag vill säkra en seger. Hon höll bitvis ett otroligt högt tempo för att sedan pausa, så ett tag kändes det som att hon varvade mig varannan gång för att sedan bli varvad av mig nästa gång. Dessutom hade hon oerhört bra support av sin snälle man så jag förstod att det skulle bli en kamp som skulle pågå hela natten. Han hämtade matlådor och såg till att hon åt och han sprang/gick varv efter varv i den mörka, blåsiga och kalla natten tillsammans med henne. Utan tvekan tog han herr-rekordet på Birkabanan och det är ju en bedrift i sig!

Caroline

Caroline

Birka spärrade hela däcket för oss

Birka spärrade hela däcket för oss

När klockan närmade sig två på natten och vi hade sprungit i sex timmar började jag fråga mig vem som egentligen insisterat på ett tolvtimmars lopp, när ett sextimmars hade räckt mer än väl. Sedan kom jag på att det ju visst varit jag, så då förstod jag att jag inte hade mandat att klaga.
IMGP4813
Timmarna som följde var ensamma, hårda och kalla. Min man kom upp en sista gång runt två och lämnade min täckjacka som var en förutsättning för att klara den alltmer bitande kylan. Efter klockan tre började jag gå vart tionde varv för att inte benen skulle ta slut helt, efter klockan fyra började jag gå två varv och springa åtta.

En liten paus mitt i natten

En liten paus mitt i natten

Trött tävlingsledare :)

Trött tävlingsledare 🙂

Klockan sex började jag gråta av utmattning och det enda som höll mig igång var målbilden av min man och mina barn som lovat att komma upp för att se min målgång. Nu började mörkret lätta och man kunde se rosa moln i framträda på himlen. Efter den mörka natten kändes morgongryningen som balsam för själen och jag kände att krafterna började återvända.

IMGP4860

När klockan blev sju slutade jag att gå vart åttonde varv för nu tänkte jag att när min familj kommer upp skulle de inte se mig gå, de skulle se mig springa. Jag sprang och sprang, vid ett tillfälle försökte Nina påkalla min uppmärksamhet men jag kunde inte samla tillräckligt med krafter för att svara henne. Jag sprang förbi Coyntha som skickade i väg ett varmt leende som värmde ända in i själen. När klockan var tjugo i förstod jag att min familj nog inte skulle komma men just då när jag bara vill ge upp dyker Coyntha upp vid min sida igen, -nu ska jag pacea dig, säger hon och därefter är allt bara ren lycka.
IMGP4891

IMGP4904

Cissi och jag

IMGP4911

Nina och Gise

IMGP4915

Frida, Pia och Magda

På något magiskt sätt får jag upp farten och när det är 7 minuter kvar har vi sprungit 35 varv,- vi kommer klara 40 viskar jag och därefter bara kör vi. När klockan står på 7.58 har jag ett varv kvar, efter halva varvet börjar jag spurta och springer ifrån både Coyntha och radioreportern som försöker få en sista kommentar innan målgång, klockan 7.59 stannar jag vid målet och vill inte ta ett steg till, de andra tjejerna kommer in och tårarna fullständigt sprutar.
Det blev ett stort kramkalas!
IMGP4913 IMGP4919

Vilken glädje, vi har klarat det och vi har gjort det tillsammans! Där och då spelar resultaten ingen roll, men en timme senare när vi träffas vid frukosten är jag ändå löjligt lycklig över min första plats. Samtidigt är jag grymt imponerad av de andra tjejerna: Caroline som är relativt ny i ultrasvängen och ändå presterade så fantastiskt, hon höll mig på tå hela natten! Gisela som kämpade på trots illamående, hon ger Sisu ett ansikte. Frida som ser lika glad ut klockan åtta på morgonen som klockan åtta på kvällen. Magda som ångar på som ett tåg, utan att känna någon smärta. Pia och Susanne som kämpade utan att klaga. Nina och Linn som vågade sig på detta äventyr trots att de inte hade lika mycket möjlighet att träna som alla andra. Och sist men inte minst Coyntha som pysslade om oss som en kärleksfull mor helt outtröttlig hela natten. Utan hennes kunskap, erfarenhet och fina vänskap hade loppet aldrig fungerat som det gjorde.
IMGP4937

Det här blev en upplevelse jag sent ska glömma och förhoppningsvis gör vi om det nästa år!

/Cissi

The GAX 100 miles (1/2)

Tuffaste lopp jag har sprungit hittills! Men ack så fantastiskt!

Hur kan man säga det var fantastiskt när man utsätter kroppen för så mycket påfrestning?
Hur kan man vara så äckligt nöjd och stolt efter att ha varit igång i nästan 32 timmar non stopp?
Hur förklarar man detta för folk som alltid frågar: varför gör du det?

Det går helt enkelt inte att beskriva allt jag upplevde den 12-13 juli i detalj!
Som en god vän sade till mig en gång, om mina fula fötter kunde prata skulle de kunna berätta allt! De skulle kunna berätta om alla underbara ställen jag såg under loppet!
Jag ska försöka berätta min upplevelse.

Det blev en stressig morgon trots att jag trodde jag hade gått upp tidigt: frukost, smörja kroppen, fylla i ryggsäcken, fixa håret, lite maskara, etc… Man skulle hämta nummerlappen senast kl 7:30 men vi hittade inte S:t Knuts torg så lätt så vi var framme kl 07:45! Pooh! Fixade nummerlappen som för övrigt var de små och gulliga inplastade! Bra där, jag tror Urban och Janne visste det kanske skulle komma regn!
20140716-201952-73192548.jpg
Arrangörerna höll en kort information om loppet och sen var vi klara för att starta. Jag hann inte hälsa och krama folk så mycket den här gången, men några hann jag att krama ändå!
IMG_2222
20140716-201951-73191243.jpg
Loppet handlade om att följa Österlenleden och en del av Skåneleden och följa de oranga prickar med start och mål i Ystad.
Jag hade förberett mig i dagar innan hemma med att följa kartan på Googlemaps och på GPSies där vi kunde ladda ner kartan till telefonen. Jag kände mig ganska säker efter att ha gjort det. Så jag hoppades kunna hitta på leden. Hade med mig både kartan i telefonen och vi fick en bra papperskarta vid starten. Bra! Kul, nu var vi redo!

20140716-202256-73376912.jpg

Hemma några dagar innan loppet.

Nu kör vi!
20140716-201952-73192677.jpg

IMG_2229
0-44 km – Första Dropbagstation – Magleberg

Första delen var att komma ut ur Ystad. Det var enkelt att följa gruppen och det var snitslat. Det var bra temperatur och vi var alla glada. Vi småpratade och km gick ganska fort. Det gäller att inte tänkta hur många km det är kvar, utan jag nöjt av omgivningen. Det var vackert och redan efter 10-12km kom några stora backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla backar redan från början.
Min taktik var att dela loppet i ungefär 20 km bitar för att lura hjärnan 🙂
20140716-201952-73192354.jpg
IMG_2243
IMG_2242
Första delmål var förstås vid 21 km då jag skulle möta min supportbil för att fylla på min rygga med vätska. Jag ville inte bära så tungt i ryggsäcken. Det gick ganska snabbt, drack lite läsk och fortsatte.
IMGP2613
20140716-201958-73198544.jpg
Resten av sträckan gick bra. Det var vackert och humöret var på topp. Det är konstigt att man kan se första delen som uppvärmning! Det kändes inte alls jobbigt att springa en maraton innan vi kom till första Dropbagstation.
Vi möte ett glatt gäng som hejade och peppade oss!
Jag fick hjälp med min ryggsäck och fylla den med vätska, jag fick ostkaka med sylt, jag torkade bort saltet och svetten med en blöt handduk och hann att dricka en Grape Tonic. Mmm så gott! Jag bytte linnet också, jag hade svettats mycket och var blöt. Skönt nu var jag redo att fortsätta!
IMG_2255

45-66 km – Obemannad station

Här fortsatte vi att springa i ett tempo som kändes bra. Jag kände mig stark.
På samma distans på TEC började jag få ont. Men idag visste jag att det skulle gå bra.
Lupita och jag gjorde sällskap från början och vi bestämde oss för att springa tillsammans hela loppet. Skönt med sällskap i ett sådant långt lopp, det skulle visa sig att det var det bästa beslutet vi gjorde!
20140716-201952-73192916.jpg
Här gjorde vi den första felspringingen. Vi hittade en vindskyddskylt som var orange och pilen pekade uppåt. Det var en jättebacke men när vi väl var uppe hittade vi inte leden. Vi sökte och sökte och hittade inte. Vad gör man nu då?
Vi gjorde det som vi gjorde 1000 gånger under loppet: fram med appen i telefonen och inser att vi var utanför banan. Vi sprang tillbaka för att hitta leden igen men vi hade tappat en del tid.
20140716-201953-73193811.jpg
Nu började att småregna, lite duggregn. Det kändes skönt och det blev svalare. Skönt att känna dropparna på armarna, jag hade linne på mig och det var bara kul! Fortfarande…
Vi möte våra supporters här igen. Lite påfylld och jag bytte pannbandet mot en keps och byte till t-shirt istället för linne. Det var bara att köra igen.
IMG_2258
20140716-201958-73198689.jpg

67-80 km – Andra Dropbagstation – Haväng

Vi hade som mål att komma till Haväng innan det skulle bli mörkt.
Men först skulle vi springa den svåraste delen av loppet. Vi hade hört hur svårt den här delen var och vi ville gärna springa det när det fortfarande var dagsljus! Då hade vi sprungit halva loppet!

Vi sprang genom fantastiska bokskogar, många stora ängar, ibland var det böljande fält och ibland var det stigar.  Ibland ganska kuperade backar, terräng också. Högt gräs med massa brännässlor och fästingar! Vi sprang också en del på asfalt och grus. Ja, ni ser, vi sprang överallt och allt var precis som jag hade föreställt mig.

20140716-201957-73197920.jpg

Porslinsgroda inför Brösarps backar som ingen sparkade bort. Och nej, det var inte en hallucination!

20140716-201956-73196921.jpg

Bokskogen

20140716-201955-73195974.jpg

Gott om fästingar här! Undrar hur många fick jag?

I den sista biten innan vi kom fram till Haväng regnade mycket! Vi började frysa ganska mycket. Jag längtade att komma fram och kunna byta till torra och varmare kläder. Jag blev välkommen av Göran som snabbt hjälpte mig att byta om. Det var inte lätt. När man är helt blöt och har kompressionskläder på sig är det jättesvårt. Jag skakade i hela kroppen, klapprade tänder, hittade ingenting, jag var hungrig och började att bli trött. Det regnade mycket.
Jag fick en korv med bröd och ostkaka med sylt igen. Tyvärr tog det längre tid än vad jag hade önskat så vi började att bli ganska stela.
Nu skulle vi fortsätta i regnet och köra andra delen av loppet!
Fram med pannlampan. Vi trodde att nu skulle den lättaste delen av loppet börja! Vi hade redan gjort det som vi hade hört var svårt!

Det skulle visa sig annat.. 

Att flytta sina gränser!

TEC – del 3

Varv 13-16

De svåraste varven. Under de här sista timmarna ville jag ge upp (i tanken) många gånger. Jag kunde inte förstå hur min kropp med så mycket smärta skulle kunna fortsätta 4 varv till och ännu sämre utan att kunna springa! IMG_1826
Vad ville jag? Jag visste att mitt mål med att komma på 24h redan var kört.
Vad hade jag för alternativ?
Den enklaste var att bryta loppet. De flesta hade gjort det med tanke på att mitt mål inte längre var möjligt.
Men varför?
Varför skulle jag för första gången bryta ett lopp? Jo, jag hade många skäl för att göra det:
1. Jag hade så mycket smärta att det inte går att beskriva.
2. Efter att ha varit i gång i så många timmar var jag helt slut både i skallen och i kroppen.
3. Jag hade ätit och druckit mindre än vad jag hade på mitt schema.
4. Var det värt att kanske ligga i sängen några dagar utan att kunna röra på mig?
5. Fanns det risk att bli skadad? Men var alla dessa skäll tillräckligt för att bryta el lopp?

Jag hade mitt team med mig. Alla hade offrat en natts sömn för min skull. De hade till och med spenderat pengar med tågbiljetter, hotell och mat just för att vara med mig. Jag kunde inte svika dem!
Jag hade tränat i några månader just precis för att klara 100 miles.
Vad tänkte jag?
Bara för att det inte skulle gå på den tiden jag hade räknat med skulle jag ge upp?
Jag hade planerat mitt lopp i allra minsta detalj.
I huvudet hade jag bara haft TEC i flera månader!
Nej! Vi hade räknat på saken och jag skulle hinna i mål innan 30 timmar.
Jag hade gjort ett bra lopp innan jag fick så mycket ont så sista varven kunde jag gå!
Huvudsaken för mig var att bevisa för mig själv att det var möjligt.
Jag hade två alternativ, som sagt: Att ge upp eller att kämpa vidare. Det är här under ett ultralopp man växer som människa! Jag valde att fortsätta! Det är inte ofta jag ger upp…

IMG_1825

Är sååå trött!!

Men…. Ärligt, idag undrar jag hur jag gjorde det!
Alla sista varven var en plåga.
Jag hade många negativ tankar, jag tänkte på alla som redan var hemma och vilade!
Jag var så avundsjuk på dem! Jag ville bara gå till hotellet, duscha och krypa ner i sängen.
Bara en liten stund! Jag hade inte tränat så mycket för att GÅ!
Jag var där för att springa eller jogga (Som Steene säger!)
Mina pacers hejade och peppade. De pratade och försökte pressa mig för att inte gå för långsamt. IMG_1827
När jag hade gjort 15:e varvet kändes det som nu var det nära.
Funktionären sade till mig att det var nu dags att säga hejdå till allt.
Göran väntade på mig för att köra sista varvet med mig. Han tillät mig inte att stanna vid sista varvningen. Jag ville byta skor på grund av jag hade otrolig mycket ont i fötterna men jag fick inte göra det heller.
Han var lite orolig att jag skulle ta för mycket tid vid varvningen och kanske inte hinna i tid. *
Vi stack. Vi försökte jogga lite, det gick så där.
Nu var jag med honom som känner mig så bra, som ”hemma” och jag släppte mina trötta känslor.
Jag började gråta. Jag tror jag grät nästan hela sista varvet. Jag vet inte ens varför. Jag kommer inte ihåg.
Jag bara vet jag hade mycket ont och var helt slut. Efter sista asfaltsdelen skrek jag: Det är sista gången!
När vi kom till skogen insåg jag det var nära men ändå inte. Jag orkade inte mer. Jag grät mer.
Göran gav mig två st Nöt-Creme och en Delicato-boll under varvet. Det var äckligt, allt var äckligt men jag var verkligen svag men orkade inte äta. 20140422-211831.jpg Plötsligt gick en tjej om mig och sa: Vi är snart i mål!! Vad??? Var jag inte sist?
Jag var säker på att jag var sist. Om jag hade vetat det hade jag försökt göra sista varvet snabbare! Fan, jag ville inte tappa en placering till.
Hon började jogga och jag gjorde det också. Det gick ju!
Vi joggade men jag orkade verkligen inte och jag brydde inte mig längre. Jag kunde inte hänga med henne.
Älsklingen peppade de sista metrarna. Nu var det verkligen nära! När vi kom till motionsspåret var det bara en lite nerförsbacke och sen målet! Jag joggade hela vägen dit! Jag gjorde det!
Jag kämpade mig till mållinjen trots allt och så värt det var!
Jag sprang 161 km och genomförde TEC!
För att det fanns bara en sak i mitt huvud från början:
Finishing is the only fucking option!
IMG_1851

20140422-211734.jpg

Trött, svullen men sååå nöjd!

  • Tack med hela mitt hjärta för all pepp och stöd längs banan och alla sociala medier samt alla sms. Jag var aldrig ensam. Ni var med mig!
  • Tack mitt underbara team! Ni är bäst!
  • Tack älskling för din kärlek! Vi gjorde det!
  • Tack Andreas för din coaching! (Och grattis igen för vinsten!)
IMG_3021

Mitt älskade team!

IMG_3024

Viva Mexico! Nahila och jag (svullen)

20140422-211754.jpg

Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014. (del 2)

Varv 9 – 12

IMG_1804
Varv 9 gjordes med Pia igen. Hon lyckades få mig att springa i alla fall på alla asfalt- och gruspartier. I skogen blev det ett bra försök till att springa men vi lyckades inte springa hela tiden.

Varv 10 och 11 gjordes med Susanne. Hon hade förstått sin uppgift bra också. Pratade när det behövdes. Hon känner mig så bra så hon vet när hon ska prata eller inte.

En häftig känsla var i skogen, i mörkret. Det var som ett lysande tåg som rörde sig. Framför mig kunde jag se bara små ljus som sprang i mörkret. Bakom mig var samma sak! Så coolt!

Det var i mitt 11:e varv som det började göra ont på riktigt! Högt upp på lårets framsida och i fötterna och jag kände som jag hade allt mindre och mindre energi. Vi gick ganska mycket i 11:e varvet. Man kan se på mina varvtider hur mycket de ökade!

När vi kom till varvningen kunde jag knappt lyfta benen. Vi bestämde jag skulle få proffsmassage inne i värmestugan och jag skulle vila 7 minuter samt äta något mer.
Även om jag verkligen behövde det jag kunde inte låta bli att fundera över all tid jag skulle tappa då. Efter massagen kändes det bättre, åtminstone i början. Tog en tröja till och ut igen!
IMG_1807
Men nu med Magda som var min tredje pacer. Jag hade många tankar. Mest negativa tankar. Jag tänkte att så här kunde jag inte fortsätta. Det var för mycket. Det gjorde såååå mycket ont och jag undrade hur skulle jag kunna orka 5 varv till?
Magda och jag gick i början och jag gjorde ett försök att springa och hon gick samtidigt.
Vi konstaterade tyvärr, att det gick fortare för mig att gå än att springa! (Jag kan gå ganska snabbt!) Det var då vi bestämde oss för att det inte var någon idé att ”springa”! Jag skulle gå hela varvet!

Det var också här i 12:e varvet när solen gick upp igen. En magisk stund mitt i misären!
Fåglarna kvittade och det var helt enkelt vackert med soluppgång. Med solen kom ny energi och jag kände mig lite piggare. Dock inte mina ben.
IMG_1817
Varv 12 blev också gåendes.
Mitt team och jag räknade och vi konstaterade att även om jag skulle gå resten av loppet jag skulle hinna innan 30 timmar. Utan att behöva säga något mer visste vi alla att jag skulle köra hela loppet.
De hade fått veta från början att de skulle pressa mig att fortsätta så länge jag inte var skadad.
Det var ”bara” fyra varv kvar!

Det var dags att bestämma sig för att ändra målsättningen!

IMG_1810

Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014 (del 1)

Finishing is the only fucking option!

Jag vet inte exakt hur man börjar en lopprapport av den här sorten. Det var i helsike för många timmar som jag var där ute för att nå mitt mål. För en sak visste jag från början: Det var endast 161 km som gällde. Det var dags att för första gången springa ett 100 miles lopp på riktigt!

IMG_2998
Innan starten. Förberedelsen!

 Det kändes som det var en bra dag. Att komma till Ensta Krog och träffa så många kända ansikten gjorde mig bara glad och ännu mer inspirerad att spendera de kommande timmarna med dem.
Det blev verkligen ett stort kramkalas! Både kända och nya kontakter genom bloggen, Facebook och Twitter. Jättekul!
Hej ultrafamiljen!
IMG_2997

IMG_3000

Nahila och jag. Heja Mexico!

IMG_3001

Snart är det dags!

Tiden gick fort och nu var det dags att starta när klockan var 10:00.

Varv 1 – 4

Första varvet gick lite fortare än vad jag hade tänkt men det brukar vara så.
Däremot blev jag överraskad när vi kom till skogspartiet. Det var svårare, längre och mer tekniskt än vad jag hade räknat med.
Man hade lagt om banan något i det här partiet. Det var väldigt mycket upp och ner, många rötter och några stenhällar med mossa.
Det fanns inte ens en stig. Men det blev en stig efter många varv och av alla som sprang där. Däremot var det skönt att springa i mjukare underlag. De hade även ändrat och lagt till sista km i skogsterräng.
Då kändes det inte så jobbigt, jag tyckte det var kul att springa i skogen.
Jag var glad och pigg och tyckte bara det var kul att springa just den dagen! Att få vara tillsammans med många andra likasinnade!
I tältet fanns allt som man kunde tänka sig på bordet. Alla glada hjälpsama funktionär var där för oss. För att göra allt de kunde så vi skulle må bra och kunna springa. IMG_3003  IMG_3006

IMG_3007

Varving

Vid varvningen hade jag min support som gav mig allt jag behövde så det skulle gå fort och inte stanna för länge.
Vi hade ett schema och den skulle följas: ett varv med Vitargo och ett varv med vatten och gel. Enkelt!

IMG_3005

Supporten mysplats!

De kommande 3 varven gick ganska okej men redan från varv tre började jag att känna hur mina lår blev tunga och högst upp i låren gjorde det ont. Men jag tänkte det skulle gå över efter ett tag.
Min plan var att dela loppet. På ett sådant långt lopp måste man ha små mål.
Jag tänkte så här: 4 st x 4 varv
Efter varje 4 varv skulle jag få en belöning. Något att se fram emot var 40 km!
Men i mitt huvud delade jag bara per varv. Ett varv i taget. De första 80 km skulle ändå springas i MAF-tempo (jag hade pulsbandet på mig).
Sen skulle jag springa på känsla eller så gott jag kunde.

Målet då?
Huvudmålet var att springa hela distansen men jag hade tänkt att göra det på en tid runt 24-25 timmar.

Efter min första belöning (2 energibollar) fick jag också massage av älskligen och sen var jag pigg och redo att försätta.
Mot nästa 4 varv!

1604787_257241347794999_1596575419882344174_n

Foto: Tobias Lindström

Varv 5 – 8

Passerade maratondistans (den första) och det är alltid roligt att göra det. De kommande marorna brydde jag mig inte längre om, hi hi. 20140418-215047.jpg Vid 17-tiden hade resten av mitt team kommit till området. De skulle också peace:a mig under natten!

En sak som var roligt var att det fanns så mycket ultraenergi i spåret.
Att känna sällskap trots att jag sprang mest ensam hela tiden. Det gillar jag. Att gå in i min egen bubbla men ändå peppa andra och få pepp tillbaka.
Jätteroligt att få se de snabba! Coach Andreas hade en bra dag. Han var stark i helgen men han tog tid att prata lite med mig när han varvade mig! Bästa coachen!

När jag kom till varvningen efter 7:e varvet skulle det snart bli mörkt så jag tog av min blöta långärmade tröja, byte till underställströja och en vindjacka, bytte till mössa och vantar. På med reflexvästen och pannlampa. Supporten hängde några självlysande drinkpinnar på ryggan! Ja, det var party-time under natten! Vi skulle fira Dessi!! IMG_1818
På 8:e varvet hade jag Pia som pacer. Skönt med sällskap och höra henne prata med mig. Jag själv blev tystare och tystare. Hon gav mig energi!
Vi hade också en plan angående mina pacers. De skulle springa bredvid mig när vi inte var i skogen. Påminna mig att äta och dricka. Se till att jag sprang så mycket det gick. I skogen sprang/gick de först, jag skulle bara följa deras fötter! Skönt att skippa tänka och leta efter reflexerna men framför allt skönt att bara sätta fötterna på samma ställe som de gjorde det!

Jag fick en belöning igen. Nu hade jag sprungit 50 miles! Dvs 8 varv = drygt 80 km!
Jag åt två smörgåsar med saltgurka, varm buljong och kaffe. Jag började att bli trött och lite sömning! IMG_1815

Hur skulle den här gå?

Nu hade loppet börjat!… (Fortsättning följer!)

Bislett 24 Hour Challenge 2013 … fortsättningen ( Del 2/2)

12-18 timmar
kl. 22:00 – kl. 04:00

Dags för andra varvbytet. Nu var banan som vanligt igen.
Skönt för benen att ha en liten förändring i stegen.

IMGP9296

Undrar vad jag tänker här? Vilken blick!

Jag gick några gå varv till och jag märkte jag kunde gå snabbare.
Medan jag gick kom Göran med en hamburgare han hade köpt till mig. Den luktade gott och jag var lite sugen på något annat än mina bars och gels. Men jag kunde inte äta den. Jag tog bara en liten tugga och det var allt. Synd! När allt kostar såå mycket i Norge!

Nu var det dags för min supporter att gå och lägga sig några timmar. Vi skulle åka hem efter loppet och han skulle köra bil så han behövde vila ordentligt.

Han fixade min mat för 6 timmar. Allt var perfekt!
20131210-220018.jpg
Han lade upp tre flaskor med Vitargo för varje timme, tre paket gel för varje timme med en vattenflaska per gel. Han lade dem i ordning så det var lätt att se vilka tre flaskor som hörde till vilken timme. För säkerhets skull hade han satt tejp i olika färger ifall man skulle blanda ihop dem.
Han sa att han inte ville så några flaskor kvar på bordet när han kom tillbaka.

IMGP9311

Julbord på Bislett!

Men innan Göran gick till hotellet fick jag massage med kaveln igen. Den här gången på ryggen och axlarna också.
Jag var nu redo för att köra själv i sex timmar. Han skulle komma tillbaka kl 6:00.

När klockan var lite efter 00:00 kom Rune Larsson med en liten mugg i handen. Han sa att det nu var söndag och det var första advent så jag borde dricka lite glögg.
Jag frågade om han tyckte det skulle passa mig bra och han sa ja!
Glöggen var varm och det kändes skönt. Det var alkoholfri glögg förstås.
Rune sa att det kan hända att när ens supporter går för att vila kan löparen bli lite påverkad och han ville inte att jag skulle känna mig ledsen.
Jag tyckte han var så snäll! En varm och söt drink är aldrig fel.

IMGP9258

Rune och jag innan starten!

Efter det började jag att springa.

Det började kännas bättre men inte 100%. Jag jobbade mentalt och inbillade mig att det skulle gå över snart.
I nästa varv möte jag Johnny-ultrakungen och jag sa att jag behövde lite hjälp! Jag hade fortfarande en dipp. Det räckte att säga det.
Han pratade med mig med ganska stark röst och jättebestämd!
Han sa: att jag var Ultra och jag visste dippen skulle komma. Att jag visste hur det kändes och jag visste snart skulle kännas bättre.
Kämpa och fortsätt! Du är Ultra! Bla bla bla…
Tack Johnny! Det var de orden jag behövde.

IMGP9467

Det var bara att ”Follow Johan…”

Jag hade ont i fötterna. Satt mig en stund och masserade dem.
Sen började jag springa varv efter varv.
Nu var det roligt igen. Jag ville inte gå mer som jag gjorde de första timmarna!
När Andreas sprang om mig sa han bara: Du springer ju!
Och jag berättade jag inte ville gå mer. Jag ville bara springa så länge jag orkade!
Han sa det var bara att köra!
IMGP9442
Satt på musiken och sprang. Jag trodde inte jag skulle orka att springa så mycket som jag gjorde men jag tänkte jag kunde lika gärna passa på och köra så länge jag orkade.
Det var kul att springa!
Det kändes inte mentalt jobbigt!

En sak jag älskar från alla ultra är att man tävlar mot sig själv. På banan är alla så vänliga och varje gång någon sprang om mig fick jag lite pepp, ett ord, en tumme upp eller något. Jag gjorde samma sak när jag sprang om någon också.
Det är verkligen en härlig stämning och man känner sig aldrig ensam.
Det finns även tid för att prata med andra om man vill det.
Men ibland är det bara skönt att springa i sin egen lilla värld.
Just då, sprang jag själv och njöt!
Njöt av känslan att känna mig stark!
Jag kom ikapp alla km som jag hade tappat när jag hade dippen!

Under hela loppet hörde jag när speakern läste hälsningar till mig från er! Alla mina vänner som också tittade och var med mig under tiden. Tack för alla låtar ni också skickade!

Jag hade i huvudet Görans ord innan han gick till hotellet:
”Jag vill inte komma tillbaka och hitta all energi kvar på bordet! Du måste äta och dricka enligt planen!”
Så jag gjorde det!
Jag åt och drack allt timme efter timme. Jag är säker på att det var vapnet för att kunna orka som jag gjorde!
Min fettförbränningsmotor var i gång!

När klockan var kl 04:00 var tredje blocket slut.
Jag hade nu sprungit 122 km efter 18 timmar.
Mitt första mål var att springa 130 km. Om man springer över 130 km skulle man få medalj och jag ville ha en medalj!
Jag hade 6h kvar och det var självklart att jag skulle nå målet!

18-24 timmar
kl. 4:00- kl. 10:00

Vi byte varv igen. Nu var det bara ett block kvar. Bara sex timmar kvar!
Ja, man kan ändra sina åsikter om vad som är kort eller långt. Hjärnan är hur stark som helst!
Att tänka att det bara var sex timmar kvar och att det kändes kort är inte de vanliga tankarna man brukar ha!

20131210-174607.jpg

Trött? Mitt i natten. Toabild.

Jag fick motivation och jag ville nu nå 130 km och det gjorde jag!
Nu skulle jag få medalj men jag hade några timmar kvar.
Jag flyttade målet att komma till 140 km. Det skulle jag fixa.
Varje gång jag möte Johnny och Ellen fick jag hejarop! De var alltid där för att pusha mig lite till!
Samma sak med underbara Rune Larsson. Han frågade ofta om jag behövde något.

Någon gång efter kl. 4:15 frågade jag honom om jag kunde få en sådan saltgrogg han brukar göra och hade hört brukar funka så bra.
Nästa varv fick jag det, han varnade mig att den var stark!
Jodå! Den var superstark! Jag kunde inte dricka hela muggen. Jag började må lite illa och nästan kräktes. Men det gick över.
Efter det började saltgroggen att göra effekt. Jag blev piggare!
Jag tror att även om jag tog en salttablett per timme behövde jag lite mer salt.
Jag hade svettas såå mycket!
IMGP9310 IMGP9312
När klockan var 06:00 hade jag ätit och druckit allt jag hade på bordet som älsklingen hade förberett för mig.
Jag längtade efter honom för att jag hade ett stort behöv av en massage, en kram och mer energi.
Jag sms:ade honom och han var på väg till mig. Skönt!
Då och då stannade jag ett par minuter och masserade mina fötter själv, det vill säga jag tog av skorna, masserade och tillbaka till banan.
När Göran kom fick jag massage med kaveln. Det gjorde ännu mer ont nu och jag bad honom att inte pressa så hårt. Jag måste erkänna att det var så skönt att ligga några minuter medan han masserade mig.

3

Kärlek som gör ont?!

Vi småpratade om att jag hade redan passerat 140 km och hade ca två timmar kvar.
Vi bestämde att nu skulle jag klara 150 km. I mitt huvud fanns bara: 150 km!

Tog en gel och vatten och ut igen.
Jag kände mig så glad. Det var bara två timmar kvar och jag hade klarat mitt mål men nu kunde jag klara mitt hemliga mål. Jag hade alltid önskat mig att kunna springa 150 km och det var nära nu.
Jag sprang några varv med Andreas. Han tyckte jag såg stark och pigg ut.
Det var kul att kunna springa några varv med coachen på en tävling!
Vi var inte många som sprang nu. De flesta gick eller hade lagt sig en stund. Några kunde knappt gå. Men jag kunde springa!
Jag kände mig glad att kunna ta varv efter varv. Jag tänkte nu igen att det här inte skulle hålla. Men det gjorde det!

Jag höll fast vid min energiplan trots att magen var ganska trött på det jag åt och drack. Fick lite ont och jag ville verkligen inte äta mer. Men jag vet hur viktigt det är. Jag fortsatte nu med bara gel och vatten. Det var mindre än två timmar kvar.
IMGP9460
Jag hade sprungit 22.54 timmar när jag nådde 150,15 km Tjoho!
Men jag insåg att jag hade en timme kvar. Då så!
Det var bara att köra lite till.

SISTA TIMMEN

Några minuter innan sista timma började fick jag för sista gången massage i fötterna.
Det var en liten förberedelse inför de sista 60 minuterna.
IMGP9461
Vad kan man säga om den sista timman?
Sista timmen var magisk!
Jag har svårt att förstå hur kan man springa som man gör efter har sprungit 23 timmar?
Det är något speciellt som hände då.
Jag kände bara en sådan magisk flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Eller jo, det var jag men var starkare än någonsin!

Alla supporter och publiken samlades vid varvningen. Musiken spelade högt och speakern läste hälsningar och spelade peppande låtar.
Jag kände mig hur stark som helst.
Jag hade inte ipoden med mig längre och bestämde mig att köra allt jag hade.
Det var inte svårt. Jag ville det! Jag vågade ta allt jag hade kvar!
Jag fick så mycket pepp och stöd men framför allt energi från både publiken och löparna.

IMGP9536

Jag springer!

Vi peppade varandra på banan!
Vi visste det var några minuter kvar!
Jag flög!
Jag kunde bestämma över mina ben, över min kropp och över min hjärna!
Jag var stark och kände hur allt träning jag hade lagt bakom mig under hela året gav mig styrka för att fortsätta!
Gud, vad roligt det var att göra vad jag älskar: Jag sprang!

Leilah, Mikael, Clare, Göran, Johnny, Ellen och många många mer applåderade, hejade, peppade! Vilken lycka!
Jag fick höra från Johnny att jag låg topp-tio! Oppsan! Det hade jag ingen aning om!

Nu var det bara 3 minuter kvar när jag passerade mattan vid varvnigen och tänkte att jag inte skulle hinna ett varv till.
Sprang det fortast jag kunde. Jag kände hur jag hade lätta steg som transporterade mig snabbt.
Passerade det stora bordet med alla funktionären som peppade!
Passerade vårt supportbord och Mia och några till peppade också!
Nu var jag nära… en liten kurva och då var jag framme igen.
Jag hann med ett varv till, passerade mattan, chipet lät för sista gången och kunde springa några meter till innan signalen kom.

IMGP9558

Bara sex sekunder kvar!

IMGP9539

5,4,3,2…..

IMGP9538

Yei!!!

Det var slut!
Jag hade sprungit 24-timmars och kände mig euforisk! Glad! Lycklig!
Så mycket kärlek runt omkring mig!
Allt var perfekt!
Jag slutade loppet med rekorddistans för mig. Ett personbästa på 31 km.
Min distans blev 157.2 km!
Kom på 9:e plats i damklassen och 51:e plats generellt.
IMGP9560

resultat2
Jag klarade mina mål.
Jag hade, som sagt, ett hemligt mål om att komma till 150 km och jag fixade det.
Mitt lopp var perfekt!
Allt funkade som vi hade planerat!
IMGP9563

20131210-174552.jpg

En välförtjänt grattiskram efter ett nytt personbästa på 24-timmars!
Foto: Rune Larsson

Jag är så tacksam och kan inte låta bli skriva om det!
Först av allt vill jag tacka min kropp som fungerade som den skulle och idag en vecka efter loppet mår jag i toppform.
Just nu tar jag min säsongsvila. Jag hade inte vilat i hela året!
Så fort jag är frisk från förkylningen tänker jag börja springa lugnt.
Att komma igång i lugn takt för att sen i januari köra i gång den nya säsongen 2014.
medalj
Tack älskling.
Utan dig hade jag inte klarat mitt mål. Vi är ett team och vi gjorde det här tillsammans. Tack för att det alltid fanns god mat serverad på bordet efter mina pass. Tack för att du körde mig överallt för att sen springa hem. Tack för ditt stöd. Tack för att mitt intresse också har blivit ditt intresse!
Tack för alla timmar vi har spenderat tillsammans för att planera alla detaljerna! Älskar dig.

Tack mina barn!
För att ni förstod ni har en galen mamma som tar galna utmaningar. Tack för att ni förstod jag skulle vara borta många timmar för att kunna träna. Tack för er kärlek!

Tack Andreas Falk.
Tack för att du trodde på mig. Det har varit underbart att träna med dig. Tack för att du alltid har tid för mina frågor och funderingar. Tack för allt stöd och din kunskap. Tack för att även om du också tävlade på Bislett tog du tiden för att coacha mig när jag behövde det! Tack vännen!
Jag är glad att kunna se att även du är en vanlig person med känslorna på banan!
Och ja, du hade rätt!! Som vanligt! Det gick ju bra!

Tack alla er!
Tack mina vänner som följer mig på min galna resa och stödde mig hela året och nu under loppet.
Tack för alla era hälsningar, meddelanden, sms, twitter och Facebook peppande ord!
Ni hjälpte mig att nå mitt mål!

20131210-174544.jpg

Bästa hejarklacken: Johnny och Ellen

Jag tänker avrunda med en analys om loppet i nästa inlägget.
Jag vill skriva ner mina lärdomar som jag tänker ta med mig till kommande säsong och kommande utmaningar.
Så det blir ett inlägg till!
Hänger ni med?

Bislett 24 Hour Challenge 2013 ( Del 1/2)

Efter helgens äventyr börjar jag tro mer på mig själv.
Det var en helg med massa lärorika händelser som gör mig säker på hur mycket jag älskar att springa, om jag inte visste det innan.
Jag börjar tro jag har en ultralöparsjäl.
Jag börjar tro jag har blivit en ultralöpare!

IMGP9378
Vi bodde på ett hotell bara 11 minuter från Bislett stadion. På lördag morgon gick jag upp kl 5:30 för att duscha och även tvätta håret. Jag visste det skulle ta många timmar innan jag kunde duscha igen. Frukost på hotellet var ok, men jag åt inte mycket. Jag gillar inte att äta mig proppmätt innan ett lopp.
När vi kom till Bislett var klockan bara 8:30 så jag hade gott om tid för att fixa de sista detaljerna.
Kvällen innan hade vi en pepp-snack-middag tillsammans med Sonny och Leilah, Marathon-Mia och Silvio, Johan Steene och Mimmi och Göran och jag. Efter middagen åkte Sonny och Mia till Bislett och fixade ett svenskt bord för oss. Min plats var bredvid Andreas Falk och Frida Södermark. Inte dåligt va? 😉
Jag fick ställa min energi mellan alla snabba ultrastjärnor!

IMGP9246
Frida. Vinnare i damklassen 2012
IMGP9238

Björn Tore vinnare i herrklassen 2012

IMGP9232

Förberedelser!

IMGP9233
Jag smörjde mig med vaselin på alla ställen som man brukar få skavsår. Använde min nya roll-on mot blåsor på fötterna. Fixade nummerlappen och hann krama och hälsa alla jag kände som var där.
Vilken fest det skulle bli!
Ett stort gäng ultralöpare fanns på plats.
Coach Andreas skulle också springa! Vad kul att dela banan med honom!

Sista råden från coachen!

Sista råden från coachen!

Det var snart dags att starta. Vi gick till startlinjen.
Vi var 117 löpare som skulle springa tillsammans de kommande 24 timmarna i den lilla banan som är 546 m lång. Banan är som en tunnel och det finns ett par glasdörrar. Där kunde man se om det var dag eller natt. Man tappar koll på vad det händer där ute. Vi var instängda där nere 🙂

1-6 timmar
kl. 10:00- kl. 16:00

Jag är redo!! Bring it on!

Jag är redo!! Bring it on!

IMGP9265

IMGP9274

Nu kör vi!

Starten gick kl 10:00. Jag kände mig redo.
Som vanligt, det är många som började springa fort. Det gjorde inte jag. Jag hade min plan och de första 6 timmarna skulle jag köra precis som jag hade gjort på Borås 6-timmars.
Vi hade en plan för vilket tempo jag skulle springa. Jag skulle springa två varv och gå ett halvt varv från början.
Det var för att spara benen. Jag valde att gå i den lilla backen som fanns på banan. Jag måste erkänna att det kändes jättekonstigt att börja gå när alla sprang och sprang och sprang så fort! Men jag vet att det funkar för mig. Det visade sig att det skulle betala sig senare under natten.
Mitt tempo var självklart i MAF-tempo och jag hade pulsklockan för att ha koll på pulsen också.
Målet var att hålla igång hela 24 timmar!

IMGP9415

Löparglädje!

Jag hade små mål att se fram emot per timme och per varv. Vi hade ett energischema att följa.
Jag sprang två varv och jag åt eller drack något i det halva varv jag gick. Så det var kul att längta efter mina Vitargoflaskor eller gel eller bars! Mums!
Första fyra timmarna funkade perfekt. Jag kände bara glädje att springa.

Redan under fyra första timmarna kände jag som att strumporna var lite för tighta!
Eller jag hade något i strumpan, att strumporna hade veck. Jag ropade på Göran och sa att nästa varv ville jag fixa mina strumpor.
När jag kom till supportplatsen satte jag mig och tog av strumporna. Då blev jag jätteöverraskad över vad jag såg! Jättestora blåsor i tårna och den vänstra stornageln ganska lös! Aj aj.
Inte så mycket mer att göra än punktera dem, desinfektera och tejpa dem.
blåsa2

blåsaefter
Göran gjorde ett kanon- och snabbt jobb. Jag byte till korta vanliga (GoCoco) strumpor. Jag ville inte ha tighta strumpor mer.
Medan Göran fixade mina blåsor, kom självaste Mike (UltraMikael Andersson) som var där som Andreas Falk supporter frågade om jag hade ett par extra skor för att klippa!
Vad?? (frågade jag)
Som tur hade jag med mig ett par gamla Nike skor och Mike klippte av tårna på dem!
Så fula! Men nu var jag redo för att springa igen.
Tårna skulle inte vara instängda och jag skulle kunna springa bättre.

klippaskor

Mikael klipper mina skor!

klippaskor2
Sprang en stund och jag märkte att mina gamla Nike-skor som jag använt till gymmet var inget vidare för att springa 20 timmar till!
Jag hade som alternativ att bita ihop eller offra mina HOKA skor!
Jag hade med mig ett par ”gamla” Hoka Bondi B som jag hade sprungit med hela sommaren och hösten.
Jag ropade till Göran att han kunde klippa mina Hoka (med ont i hela mitt hjärta!)
Nästa varv byte jag skor.
Jaha, tänkte jag! Jag skulle köpa ett par nya Bondi B ändå.
De var redan så trasiga i tyget att Göran behövde tejpa dem för att tyget skulle hålla ihop!
klippahoka

Det kändes skönt att springa med mina klippta skor.
Jag passerade maraton under fem timmar.
Efter första blocket hade jag hunnit lite mer än 50 km. Perfekt.
Allt var enligt plan.

6-12 timmar
Kl. 16:00 – kl. 20:00

Här gjorde vi den första varvbytet. Även om det är samma bana kändes det annorlunda. Åt det här hållet var det nerförsbacke! Ja, det fanns en pytte lite backe och nu var det bara neråt.
Skönt.

Det kändes fortfarande bra trots att fötterna var lite trötta. Vi hade med oss en massagekavel från Casall. Efter ca åtta timmar ropade jag till älsklingen att jag behövde lite massage. Nästa gång vid supportplatsen hade han sovsäcken klar. Jag la mig på magen och fick min första massage på baksidan av låren och vaderna. Lite i höften också.

4

Min supporter!

För att min plan skulle funka hade jag planerat att stanna så lite som möjligt varje gång jag kom till supportplatsen.
Jag behövde verkligen inte stanna, mina flaskor med vätska, gels och bars var alltid klara för mig. Samt en salttablett per timme. Man sparar mycket tid om man inte stannar där. Min supporter blandade allt i god tid! Vilken service jag hade!

När vi närmade oss nio timmar kom det!
Min första (och enda) svacka kom nu!
Nu var jag supertrött. Benen var tunga och jag kände som jag var helt slut.
Kom till Göran och bad honom att krama mig. Tårarna började rinna!
Hur skulle jag orka 14 timmar till om jag var så slut redan då?
Nej, jag orkar inte mer, sade jag!

Men, vi hade planerat i förväg vad Göran skulle säga till mig om det skulle komma en dipp.
Han sa precis de orden jag behövde!
Vi kom överens att gå ett eller två varv.

Medan jag gick sprang Andreas förbi mig men såg att jag hade problem. Han gick bredvid mig och jag berättade att jag var supertrött. Han föreslog jag kunde vila några minuter och se om det skulle kännas bättre.
Nästa varv hade Göran fixat min säng. En luftmadrass och en sovsäck. Jag la mig och bad honom att väcka mig om fem minuter.
Jag somnade inte men jag vilade. Det var otroligt skönt att ligga de fem långa minutrarna!
När det var dags igen kom Göran och hjälpte mig att resa mig upp.
Vi hade också sagt att om jag vilar skulle jag bara gå upp och börja springa direkt så kroppen inte skulle känna att jag var stel.
Lufsade två varv.
Det kändes lite bättre.
Men jag var fortfarande trött!
Trött? Jo, men det var mest mentalt trött!
I mitt huvud fanns inte längre möjlighet att fortsätta springa. Jag gick.
Vi hade inte ens kommit till halva loppet ju!

IMGP9323

Bästa UltraAndreas och UltraJohan!

Coachen kom förbi mig igen och sa att det var 20 minuter till nästa timme var slut. Jag fick i läxa att hitta en lösning för att inte känna mig trött.
Efter 20 min frågade Andreas igen om jag hade hittat en lösning. Jag svarade nej och han sa: ok vi kör en timme till och ser om vi hittar en lösning!
Det började kännas bättre faktiskt men jag ville inte erkänna det!
Vi körde en timme till.
IMGP9352

Jag hade nu passerat 90 km.
Andra blocket var slut och jag var nöjd trots svackan.
Vi hade sprungit i tolv timmar.
Nu började den tuffaste delen.

IMGP9426

Somewhere at Oslo!

Mer om de sista två block i nästa inlägg.
Det är ett långt lopp så det är en lång rapport!
Stay tuned!

Sörmland Ultra Marathon

I lördags var det dags att testa springa Sörmland Ultra Marathon (SUM)
Det är ett 50 km terränglopp och jag hade hört mycket om att det är trevligt att springa den. Loppet går längs den vackra naturen i Sörmlandsleden.

Att tillhöra ultrafamiljen gör att man känner sig riktig välkommen! Det var så jag kände mig när jag kom till starten i Björkhagen.
Jag hann att hälsa och krama många vänner innan det var dags att springa.
Dagen var perfekt för att springa. Strålande sol och lagom varmt.
1

Start området

2

Här skickade vi våra väskor till målet

20131015-132504.jpg

Innan loppet med underbara Anna och Kent

3

Ultragänget innan loppet!
Svetlana, jag, Gisela och Nina

6

Starten

8

Nu kör vi!

Jag hade en energiplan som det gick bra att följa. Det var ett bra tillfälle för att testa (igen) vad min mage gillar och som bekräftar vad som verkligen funkar för mig. Jag körde med Vitargo i ryggan. Jag hade tur att ha Göran med mig, som vid nästan alla vätskekontroller fyllde min rygga med mer Vitargo.
Ibland tog jag en gel för att vara helt säker på jag hade tillräckligt energi. Jag kände mig aldrig svag. Tog också elektrolyttabletter varje timme.
Vid den första vätskekontrollen fick jag också två mackor med jordnötssmör av min support 🙂 Jag hade dem med mig och åt dem senare under loppet. Det gillar min mage också. Det är bra med lite variation och att ha något att tugga på.

11

Andreas sprang med sin fru Jessica. Kul att träffa coachen!

100

Det kändes bara kul att springa!
Här med Nina!

Andreas och jag hade planerat att jag skulle köra mest i MAF-tempo under loppet. De delarna som var terräng var pulsen lite högre men annars försökte jag verkligen behålla pulsen nere och jag tror jag lyckades ganska bra.

Vi sprang på olika underlag: Ibland ganska tekniskt krävande terräng med mycket rötter och många klippor. Ibland var det tät skog och man kunde ibland springa på ganska hal och stenig terräng. Det var också kuperat på vissa ställen. Det fanns också hala spångar men jag sprang inte på dem. Jag sprang bredvid!

19

Vi hade en sådan vacker höstdag!

Jag sprang med mina Hoka skor och den modellen jag har är inte för terräng (Bondi B). Jag ville inte ta risken att halka på spångarna!
Jag är nöjd med skovalet. Jag tvekade fram och tillbaka om det skulle duga med Hoka eller om jag skulle ha riktiga terrängskor. Det visade sig att det var skönare att springa med Hoka mest hela tiden. Framfört allt när det inte var terräng.
Andra delen var några långa sträckor på grus och asfalt. Men allt var så vackert!
20131015-132512.jpg

6

Synd att jag inte sprang under fem timmar!

15

Vätskekontrollen vid Skutan. Ca 41km.

20131015-132518.jpg

Bara 8 km kvar! 🙂

Det var ett roligt lopp! Ibland var det så vackert så jag nästan grät! En underbar fin höstdag i skogen. Jag kände mig glad och stark nästan hela loppet.
Även om jag hade en liten svacka mellan 35-40 km lyckades jag komma ur den och jag tror jag log ändå hela loppet.
Innan man kom i mål behövde vi springa några backar i ett motionsspår! Fy… Vad det var jobbigt de sista backarna! Jag var tvungen att gå där!

Jag kom i mål med en hyfsat bra tid trots MAF-tempot. Jag är nöjd med loppet och det var ett riktigt bra långpass med trevligt sällskap!

20

Jaa. Nu kunde man se målområdet!

21

Nästan i mål!

Att komma i mål och att inte känna mig slut var ett bra kvitto för mig. Jag hade inte dragit ner träningen och kom till loppet med massa km i benen.Jag tror säkert att jag springer loppet igen nästa år!
Tack alla arrangörerna som gjorde ett bra jobb!

26

Så här glad eller mer?

20131015-132533.jpg

Tack mina älskade Hoka One One!

Fjällmaraton 2013

Här kommer rapporten om mitt lopp!
Det har nu gått några veckor och äntligen kan jag sitta ner en stund och skriva om den underbara Fjällmaraton jag sprang den 10 augusti.
Jag vill skriva ett inlägg ändå även om det har gått några veckor sedan dess. Alltid bra för att kunna komma ihåg upplevelsen sen!

Vi var ett taggat gäng som åkte till Edsåsdalen i bilen från Ottsjö: Annie, Nicke, Victoria, Cecilia och jag.
När vi kom fram fanns det löpare överallt och det kändes en härlig stämning direkt.
20130913-202147.jpg

(Bild: Nicke, Annie, Cecilia och Victoria i bilen på väg till Edsåsdalen)

Innan starten träffade jag fler löpare, några twittervänner, andra löparvänner och bloggvänner. De som man alltid ska träffas på ett lopp.
Det kändes bra och det kändes som det skulle bli en bra dag i fjällen.
20130913-202158.jpg
(Bild: Mina twittervänner: Fredrik (@fredriknorlin)  och Kristian (@42kilometer) som kom i mål på en supertid!)

Starten gick kl 9:00.
Jag var ungefär mitt i täten.
IMG_1021
(Bild: starten)

Tror det hjälpte lite att ha sprungit förra året. Jag visste att man ska inte stå längst bak utan man ska försöka hitta en hyfsad plats så man inte hamnar sist. Annars är det svårt sen att springa om folk för att banan blir snart smal och brant.

I år sprang jag själv. Förra året sprang jag som duo med Magda.
Jag har varit tveksam om jag skulle klara att springa själv men tack vare Andreas och allt pepp jag fick bestämde mig att göra det.

Jag hade en plan för loppet. Min plan var att inte starta sist, inte stanna så lång tid på vätskekontrollerna och försöka springa på alla ställen som det var möjligt att springa. Gå mindre den här gången.
IMG_1023
IMG_1030

IMG_1036

IMG_1035
(Bild: Yei!!! Here we go!)

Första fjället: Ottsjö

Efter ca 2km började den första branta backen. Det blev segt och jag svettades mycket. Det gör jag alltid i början. Det var jobbigt men jag kände mig stark. Det var roligt att äntligen vara i gång.
Den här gången visste jag vad som skulle komma så mentalt var det mindre svårt.
Jag höll min takt och snart var jag uppe på Skalknippen (939 m) och stämplade för första gången.
20130913-202219.jpg
 (Bild: I Skalknippen)

Sedan på väg ner blev det brant och det fanns även en skylt ”brant” oj!
Det var lerigt och halt. Men även om jag halkade det var bara resa mig och fortsätta. (Min löparkjol blev smutsig redan där 🙂 )

Hela vägen till Ottsjö gick ganska ok. Jag försökte springa när jag kunde även om det ibland blev svårt med teknisk terräng.
Helt plötsligt kände jag igen banan. Där hade jag sprungit med Magda under veckan och vi hade även snackat om att ”här har vi fikat och plockat blåbär” så jag visste att snart skulle jag komma till Ottsjö, till första vätskestationen.
Där var Göran som hjälpte mig att fylla ryggan med mer Vitargo. Jag tog en liten bulle och fortsatte. Jag ville inte alls stanna för länge.
Kände mig hur stark som helst.

IMG_1040
(Bild: Annie i Ottsjö vätskekontrollen)

IMG_1043
Andra fjället: Nordbotten

Den här gången visste jag att det inte skulle bli något problem för att hinna dit innan repet skulle dras. Jag tyckte hela tiden att det var hur roligt som helst att springa även om det vår teknisk terräng. Förra året tyckte jag det var för svårt och tyckte inte det var så roligt att springa här.
I år tyckte jag det bara var kul!
IMG_0981
Pratade med en tjej som undrade om hon skulle hinna innan repet. Jag uppmuntrade henne att det borde gå.
Jag själv, kände det var lugnt och jag skulle hinna i god tid den här gången.
Jag kom fram till energikontrollen. Fyllde i ryggan med mer vatten och drack kaffe, cola och lite buljong. Stannade faktiskt inte så mycket. Jag ville bara fortsätta.

Nu skulle det börja den tuffaste delen men också den vackraste!
20130913-202253.jpg

(Bild: Jag hade alltid löpare framför och bakom mig)

Tredje fjället: Ottfjället

Alla säger att det är här som loppet börjar!

Jag började snart den branta stigningen. Det blev bara brantare och brantare. Det går inte att springa här men jag hade ett par starka ben som bara ville upp och upp.
Jag drack vatten ofta och tog en gel ungefär varje 30 min eller någonting så.
20130913-202238.jpg
Det kom ett stort moln och lite innan jag kom till Vindskyddet började att småregna. Jag var där nu på toppen (1100 m) som är högsta punkten i loppet och hade redan sprungit 35 km.
Jag satte på mig vindjackan för det blåste ganska mycket. Passade på att dricka den espressokaffe jag fick! Smakade så got!
IMG_0990

Satt igång igen. Stannade inte mycket här heller. Jag visste det var bara 8 km kvar. Försökte springa när det passade.
Det fanns svåra delar mellan spångarna men det var vackert!
Sprang i gyttja, i mycket lera, över myrar och några vattenhål också.

Känslan av att vara där och springa i fjällen är verkligen magisk!
20130913-202306.jpg

Efter exakt 40 km kom jag till en grusväg och då vet man att det är bara 3 km till målet. Här kunde jag trycka på lite mer.
Det var nära nu.
Jag visste det skulle vara bättre tid än förra året.

Jag kom i mål med en tid som blev 1 timme och 40 minuter bättre än förra året.
Vilken skillnad!
IMG_1049
(Bild: det är nära nu!)

IMG_1050
Tjoho! I mål!

IMG_1053

IMG_1054

I år var det helt annorlunda att springa i fjällen. Jag hade tränat mycket bättre hela året och kände mig mycket säkrare.
Andreas uppmuntrade mig mycket att det skulle gå bra, han tyckte jag var i toppform och han brukar ha rätt! :)Man blir bra på det man tränar!
Tror att även traillägret jag var på i Slovakien hjälpte mig enormt! Tack Petra och Katarina!
Om du som läser ska springa Fjällmaran nästa år, tips: mycket backträning och mycket terränglöpning!

20130913-202348.jpg

(Bild: Tack mina ben och fötter! Ni var grymma!)

Jag är så nöjd och glad att jag gjorde det. Jag sprang 43 km i fjällen i den magiska miljön!
Att jag vågade springa utan min team-mate Magda!
Det är utan tvekan bästa känslan som finns att springa i fjällen och på terräng!
Det är ett äventyr och jag älskar det!

Efter har ätit våfflor och korv gick jag och duschade för att sen vara med på banketten!
Det var jättekul att umgås där med andra löpare och se på åretsfilm!
Jo, jag fick kunna anmäla mig igen när de släppte startplatserna till nästa år!

Så vi ses där igen i augusti 2014!

Bislett 24 Hour Challenge 2012

Galenskap som jag försatte mig i frivilligt.

Det var min tanke när jag hade som svårast men mest efter loppet när jag insåg att jag inte kunde gå.
Det handlade inte om träningsvärk, det var inte det. Det var ont och smärta över allt. Jag har aldrig känt mig så trasig i kroppen.
Men jag hade valt det själv och jag hade ett stort leende trots allt.
Det var helgen då jag blev ultralöpare!

Men vi tar den från början.
Det kommer att bli en lång historia. Så sitt kvar och läs om du orkar!

Vi kom fram till Bisletts Stadion kl 9:15. Lite för sent för att GPS:en visade fel. Man får inte köra mot enkelriktat. Det var också svårt att hitta parkering.
Jag hämtade min nummerlapp och vi la våra grejer på de 30 cm bordsyta jag hade fått. Catharina som också skulle springa hade sina saker bredvid mig.

Vi gjorde oss klara och gick till startlinjen. Vi var 135 löpare som skulle springa de kommande 24 timmarna tillsammans på en 546 m lång löparbana i en källare.
Ja Bislett Stadions källare var i mina ögon som en lång tunnel. Det fanns ett par glasdörrar så man kunde se om det var dag eller natt men annars var vi instängda där nere.

Catharina och jag före starten

Catharina och jag före starten

IMG_0418

1-6 timmar
Kl10:00-kl16:00

kl 10:00 startade vi. Jag var verkligen sugen för att springa. Jag kände mig redo för min utmaning. Jag hade vilat i 11 dagar pga. min hals och jag hade tränat bättre än någonsin.
Men det skulle visa sig att jag inte hade riktigt aning om vad jag hade gett mig in på!!

Det är svårt att veta även om man har hört så mycket!
Min plan var enkel och jag skulle försöka hålla den de första 12 timmarna. Jag skulle springa 3 varv och gå 1 varv från början. Jag gjorde det och det kändes bra.
På den gående varvet drack jag 3dl Vitargo. Min energiplan var att dricka 6-7 dl Vitargo och 1 gel per timme.
Älsklingen som var min support skulle ha koll på mitt energischema så jag behövde inte tänka så mycket utan det var han som hade stenkoll på mig.
Temperaturen var ganska varm så det var viktigt att dricka ordentlig och inte glömma saltet. Jag fick en tablett per timme också.
Allt rullade på bra. Alla löpare pratade med varandra och njöt!
Nu när jag tänker efter efteråt inser jag hur stark hjärnan är! När jag springer en maraton tycker jag det börjar bli jobbigt efter 3 timmar.
Här sprang jag de första sex timmarna utan problem.
Jag sprang sex timmar i ganska jämnt tempo.

Starten

Starten

2

6-12 timmar
Kl16:00 – 22:00

Än så länge allt hade gått bra tills nu.
Då började jag känna mig sömnig. Jag ville verkligen bara sova. Kunde inte tänka på annat.
Första sms till coachen och första svaret kom direkt också. Han förklarade att känslan av att jag var låg på energi skulle gå över efter en stund.
Det kunde vara så att min kropp byte från kolhydratförbränning till fettförbränning just då.

Så jag bara fortsatte på samma sätt.
Det var nu som jag fick min första överraskning!
Plötsligt hörde jag en sång som jag kände igen. Det var vår bröllopssång! Den heter TU, det var på spanska och det är Shakira som sjöng.
Jag blev så emotionell och då kom också de första tårarna. Göran hade beställt sången för mig för att peppa mig.
Jag sjöng och när jag sprang förbi honom kramades vi. Några tårar till blev det. #kärlek

Efter det kämpade jag verkligen för att inte tänka på hur trött jag var. Jag försökte dricka mer och äta lite oftare enligt mitt schema. Jag tog också en gel till.
Det började att göra ont i mina tår men jag fortsatt ändå tills jag kände hur en blåsa sprack!
Aj aj kom till supportplatsen och Göran hjälpte mig att torka blåsan, sätta på en Compeed, byta strumpor och skor.
Det gjorde ont men det skulle gå över…. sade alla!

De här följande fem timmar blev lite långsammare för att jag bara ville sova och kroppen blev seg. Tog mina gå-varv lite långsammare. Det gjorde mer och mer ont i tårna.
Ungefär mellan kl21-22 kunde jag inte låta bli mer. Jag ropade till älsklingen att jag ville ge upp, inte springa mer, att jag behövde sova lite.
Han lyssnade inte på mig och förberedde ”sängen” till nästa varv. Jag la mig och bad honom att väcka mig om bara 10 minuter.
Jag kröp in sovsäcken, han stängde den och jag blundade. Det var inte djup sömn, jag kunde höra ljudet men jag sov ändå.
Älsklingen väckte mig med en liten puss och berättade hur många personer som under dessa 10 minuter skickat hälsningar till mig i högtalaren.
Jag blev så glad!
Då var det dags för kycklingsoppa! Nä, usch det var inte gott och jag var inte sugen alls. Det gick inte att äta den!

Upp igen. Tog på mig en långärmad tröja för att jag frös och fortsatte med planen: springa 3 varv och gå 1 varv.
Lite innan kl 22.00 åkte älsklingen till hotellet. Han behövde sova för att orka köra hem dagen efter.
Det var då när jag på en mikrostund inte ville fortsätta själv! Han lyssnade inte på mig igen.
Men han sa hur stark jag såg ut och att det var självklart jag ville fortsätta.
Han förberedde allt på bordet så jag bara behövde blanda med vatten. Strumpor och skor framme, även sängen klar att använda i fall att…

Han kramade mig och sa vi ses om en stund! Om några timmar skulle han komma tillbaka! Några tårar rann… jag visste inte om jag ville springa mer!
Det gjorde så mycket ont i mina tår!

Älsklingen fixar mina första blåsor

Älsklingen fixar mina första blåsor

4

Supportrar området

Supporters området

Kycklingsoppa

Kycklingsoppa

12-18 timmar
kl 22:00-04:00

Nu var jag ensam. Jag kände mig ensam och ganska nere. Men jag var inte ensam.
Det var mer än 100 löpare som kämpade lika mycket som jag. Och jag hade mycket sällskap!

Jo, jag skrev på Facebook: Har sprungit 12:30 timmar nu och allt har redan hänt! Är ganska nere nu…
Vad hände då? Började få sms i min mobil, twitter som lästes i Stadion och massa pepp-kommentarer på Facebook.
Tack!! Ni anar inte hur mycket ni hjälpte mig! Jag var inte ensam! Det var mycket folk som var vakna och kollade på mig! Ni var med mig!!
Men mina tår blev sämre och sämre.
Jag gjorde allt jag kunde och byte skor igen.
Underbara Andreas föreslog massa grejer och han sa vi skulle inte fastna i de negativa sakerna utan vi skulle hitta en lösning!
Han var där för att hjälpa mig!
Finaste MarathonMia och Anna Grundahl försökte hjälpa mig! Även legenden Rune Larsson kom fram för att försöka se hur jag kunde fortsätta!
Duktiga Maria Jansson (förra årets vinnare) sa det var bara att bita ihop! Man får alltid ont.

Anna Grundahl blev lite orolig och frågade mig: Du tänker inte bryta va? Nejdå svarade jag!
Men ingenting hjälpte. Jag gick in på toan och började gråta.
Vad ska jag göra nu? Jag kände mig så ledsen för att jag hade så mycket ont!

Det fanns bara två alternativ:

1. Bryta loppet på grund av smärta, blåsor och svullna fötter

2. Eller fortsätta

Jag kunde inte varken det ena eller det andra. Jag ville fortsätta men hade inte plats i skorna.
Oh vad jag önskade jag ett par större skor då!
Men nä, jag skulle aldrig bryta!! Nej! Jag fortsätter även om jag måste krypa!

Av med skorna!

Jag började gå barfota. När jag gick förbi Linneasbord då började Anna och Mia att heja på mig!! Jag tror de blev lite överraskad!
Jag tänkte nu tar jag några varv så här och sen får jag försöka ha skorna på igen.
Jag tog ett varv i taget! Många kommenterade att jag skulle få mycket ont pga. underlaget var så hårt!
Men jag funderade inte på det.
Huvudsaken som Andreas sa till mig i ett sms till var att fortsätta framåt. Alla meter räknas.

Det blev några timmar gåendes barfota. Jag ville inte stanna.
Nu hade jag musik framme med min ULTRA lista på Spotify.
Listan heter: ULTRA-AMOR (kärlek). Här har jag samlat låtar från personer som är viktiga för mig.
Varje person har valt en låt som är deras favorit. Varje gång det spelas en låt tänker jag på den personen och att den personen skickar mig pepp och kärlek.
Hur bra som helst! Alla låtar har en betydelse i mitt liv!
Det gav mig en jättekick för att fortsätta! Jag bara malde på!

Innan Göran åkte till hotellet hade han räknat ut att Vitargon inte skulle räcka.
Så han och Andreas kom överens om en lösning. Under de här timmarna åt jag lite från vad loppet serverade: tomatsoppa, några bitar bröd med ost, mjölk och yoghurt.
Klockan 3:00 fick vi tomatsoppa. Det passade bra!

8

Min säng

Barfota

Barfota (blod)

Tunnel

Tunnel

Fika time!

Fika time!

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

18-24 timmar
kl 4:00-10:00

Sms från Andreas kl 3:53. Prova att klippa upp skor och strumpor så att tårna får det fritt!

Men jag vill inte ha sönder mina nya skor!!
Men Göran var inte där och jag orkade inte pyssla själv!!
Men och men…

Det var då jag bestämde mig för att jag verkligen skulle bita ihop! (Ja, ännu mer!)
Stannade, smörjde mina tår allt jag kunde med vaselin, byte strumpor och på med skorna igen!
Började gå först. Det gick inte. Började små jogga. Det gick lite.
Fortsatte med små små jogging-steg och det kändes som att det kanske kunde gå vägen. I alla fall var det lite fortare än gå barfota.
Jag märkte att jogga gjorde mindre ont än gå. Så från och med nu blev det mindre och mindre gå-varv och mer och mer jogging.
Det var inte fort men jag skulle kunna göra mer km så här än gåendes.

Jag bet ihop. Tänkte på annat. Tänkte på att nu var vi i sista delen av loppet.
Snart skulle älsklingen komma och då skulle jag få en jättekram och en puss.

När jag joggade förbi Anna sa hon: Du springer igen!! Hon och Mia hejade och hejade varje varv jag sprang förbi dem!
Varv efter varv såg jag hur dagen började komma. Vi kunde se genom glasdörrarna att nu var det dag igen.
När man går/springer runt och runt hinner man se så mycket.
Det var häftigt att se hur ALLA ändrade sin löpstil, sina löparsteg, sin hållning mm.
Vi var många som hade zombiewalk!

Helt plötsligt kom jag på att det var inte bara jag som var trött.
Det kanske rent av var inte bara jag som hade ont i fötterna.
Vi hade alla för fan slitit lika många timmar i samma bana!

Vi kämpade! Vi peppade varandra! Vi sjöng! Vi hjälpte varandra!
Vi var där mot samma mål! En ultrafamilj!
Så jäkla häftigt!

Folk fortsatte att skicka låtar och hälsningar till oss som peppade så mycket!
Jag ryser när jag tänker på den stunden igen nu när jag skriver.
Jag hörde i högtalaren att min dotter hade skickat ett meddelande kl 4:10: KÄMPA MAMMA!!! Tänker på dig du är GRYM!!!!!!!!!!
Eller när sonen smsade kl 05:30: Lycka till sista timmarna, du är grym!
Eller när älsklingen skickade också ett meddelande kl 06:30: Inte så många timmar kvar. Jag är på väg till dig nu.
Eller när ni vaknade och började kolla om jag var kvar. Då började ni peppa mig igen. Gud vad jag behövde det!
Det var tack vare det jag kunde hålla humöret uppe de sista timmarna som var kvar.
Alla ni som hejade på mig genom att skicka meddelanden med hälsningar och låtönskningar.
Jag fick så mycket hälsningar att jag nästan började gråta (igen).
Nästan varannan meddelande var till mig. Ja… till mig?
Vad hade jag gjort för att få så mycket från er?

När klockan var 7:00 och fick ett sms från Andreas som stod: Nu siktar vi på 110 km!
Jag tänkte nu ska jag springa och inte bara jogga.
Så började jag få lite mer kontinuitet och bestämde mig för att jag inte hade ont längre i fötterna. Det funkade.

När älsklingen kom till Stadion såg han att jag sprang! Fick min kram och han bara sa att jag såg stark ut!
Nu var det mindre än tre timmar kvar. Göran fixade mina Vitargo flaskor som jag inte hade orkat blanda själv och på så sätt hade kvar, och började få mer energi.
Tog också en gel per timme.
Jag gick bara lite då och då så benen kunde vila lite eller medan jag var på toan.

9

Trötta

Still going...

Still going…

Yei! Jag kan, jag kan....

Yei! Jag kan, jag kan….


SISTA TIMMEN

Sista timmen var magisk!

Nu ville jag bara springa. Jag gjorde det (eller det kändes som i alla fall!).
Jag började känna en sådan glädje att vara där! Jag var där för att jag älskar att springa!
Jag hade bara mindre än en timme kvar och jag var stark! Framför allt mentalt stark!

Fick ett till sms från Andreas med de magiska orden: 120 km passerat. Våga plåga! Sista nu!!
Det var så sant. Det var de sista minuterna och benen ville njuta de sista km.

Jag vågade!

Jag var ganska nöjd med 120 någonting men räknade snabbt i huvudet och insåg att det var bara 6 km till för att ha sprungit tre maror. Det var lite finare att ha en sådan siffra.
Musiken i högtalaren spelade bara låtar som: The Final Countdown, Eye of the Tiger, etc.
Jag ökade och fick upp lite farten. Vid varje varv blev jag påhejad!
Heming med sin mikrofon hejade! Alla hade samlats där, nära skärmen och klappade händer!!
En tjej som var fru till en löpare skrek till mig: Du har sprungit nästan i 24 timmar! Fattar du det?

Jag kände bara en sådan flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Det var som det var en annans persons kropp!
Jag tänkte bara på Andreas ord: Våga! Våga plåga!

Jag vågade och det blev bättre!

13

Våga plåga!

Sådana fanns många längs banan

Sådana fanns många längs banan

Snart!
Vid matområdet var alla supportrar där som också hejade på oss och applåderade också!
Man fick mer energi!
Jag bara sprang och när jag sprang förbi Göran skrek jag: nu siktar jag på 126! Tre maror ska bli!
Jag passerade 126 km och hade några minuter till… sedan blev det 10,9,8,7… STOPP!

Där stannade vi!
Det var det! Jag hade nu sprungit mitt första 24 h lopp och jag klarade det!
Jag sprang 3 maror som för mig är så stort!
Plats 71 av 117.

Jag satt på golvet och väntade till de kom och mätte.
Älsklingen kom, kramades och tårarna började rinna.

Bild efter målgång! Yes! Ultralöpare!

Bild efter målgång!
Yes! Ultralöpare!

Jag var inte den snabbaste som sprang där men en sak är säkert: jag var lyckligaste!

anna

Anna och jag

larsson

Mary och Rune Larsson och jag

mia

Mia och jag

maria

Maria och jag

Tack Andreas!
Vi gjorde det! Tack för att du hjälpte mig att nå min dröm!
Du är bästa coachen som finns. Jag var inte ensam, min coach var där med mig!
Imponerande hur bra du är!
Det var otroligt viktigt för mig att du la så mycket energi och tid med mig innan och under mitt första 24 h lopp. Jag kände mig trygg.
Tack för att du trodde på mig. Vem skulle annars göra det?

Tack älskling!
Du är inte bara bästa supporten på tävlingen utan bästa supporten hemma också.
Bästa älsklingen som är alltid där!
Utan dig hade inte varit möjligt! Vi gjorde det tillsammans!
Tack för att du stödjer mig med alla mina crazy idéer! Älskar dig!

Tack mina barn!
För att ni förstår (eller försöker) er galna mamma som tar så svåra utmaningar!
Ser ni? Jag dog inte! 🙂
Tack för att jag får stjäla tiden från vår tid tillsammans, så jag kan gå ut och träna! Älskar er också!

Tack allihopa!
Ni vet vilka ni är! Ni som också var med mig och är mina fantastiska vänner!
Tack från hela mitt hjärta för vartenda sms, meddelande till Stadion, Facebook-pepp,Twitter-vänner, kommentarer på bloggen och samtal!
Jag är så tacksam och undrar om jag förtjänar det?
Kram på er!

Mvh,
Världens bäst lottade ultralöpare: Coyntha