Farthållare på Stockholm Marathon 2016

Publicerad den 09 juni 2016 av coyntha

I år valde jag 5:30-gruppen igen med tanke på att det är bara ett sätt att träna uthållighet och ingår i mitt träningsschema. Jag sprang tillsammans med Annika Rosengren för vi springer alltid två personer per grupp/tid.
Att vara farthållare är kul för att man känna får känna sig lite viktig. Man får byta om i klocktornet på Stadion. Vi har egna omklädningsrum, ett rum för att lämna våra värdesaker, ett mötesrum med allt utrustning: flaggor, armband, tejp, linne mm. Man känner sig lite elit på något sätt. Det känns lite lyxigt hela kalaset! Dessutom träffar man en del ultrakompisar där. Många som är farthållare är ultralöpare. Det blev ett stort kramkalas där inne.

En timme innan start samlades vi för en genomgång. Sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan. Det känns alltid spännande. Annika och pratade innan loppet om hur skulle vi springa loppet. Vi bestämde att vi stannar på alla kontroller så alla löpare får chans att dricka och äta det som erbjuder. Vi skulle gå båda gångerna på bron. Vi skulle peppa så mycket vi kunde alla löpare.

Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Det brukar behövas att komma ikapp med sluttiden men vi gör det inte för snabbt. Utan det får ta lite tid. Våra löpare ska känna sig trygga med oss.

När man står i startfållan får vi många frågor. Den vanligaste är om det är farten 5:30 min/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Vi förklarar att vi håller jämt tempo under hela loppet.
Många är jättenervösa inför loppet speciellt om det är första gången de springer en maraton. De flesta är osäkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden. Andra börjar att släppa oss efter halvmaran!

Jag älskade den här paret och deras t-shirt!

När vi hade passerat 30 km började många att bli trötta eller att få ont. Då var vi där för att peppa och hjälpa dem att inse det är inte många km kvar.
Det är alltid lika kul och spännande att komma in till stadion. En fantastisk känsla! Vi kom dit med 2 minuters marginal och vi hann att peppa massa löpare i mål. Jag kände mig jättenöjd med mitt uppdrag. Det kom många tårar och kramar efter mållinjen.

Jag lämnade utrustningen i klocktornet och hämtade min Finisher tröja, godiebag och mina nya Asics skor. En snabb dusch för att hinna ta tunnelbanan till T-centralen för att åka hem.
Det var en lång men fin dag i Stockholm. Otrolig nöjd med att ha sprungit med många fina löpare som kom i mål med mig!

Jag rekommenderar att vara farthållare om du har möjlighet att göra det!
Jag tänker göra om det nästa år!

En supporters vy

Publicerad den 22 juli 2014 av coyntha

Min support, mitt team. Här skriver han hur han upplevde The GAX 100 med mig.

12 juli klockan 8:00 står ca 40 deltagare på startlinjen för att springa 100 miles runt Skåne. Smaka på det. 100 miles. 160 kilometer. För egen del är ett Göteborgsvarv en långdistans och skulle nog kunna klaras av runt två och en halv timme med en rätt stor ansträngning. Här skall det springas typ sju-och-en-halvt göteborgsvarv utan uppehåll. Eller nästan fyra Marathon på raken. På ett enda varv, d.v.s. varje meter under hela tävlingen kommer att vara unik. Det gäller även att hitta rätt med ordinarie orangea prickar och en papperskarta. Att hitta rätt var den detalj som oroade mig mest för kartläsning är inte Coynthas starkaste sida. Coyntha skulle springa tillsammans med Lupita som provat banan bitvis. Båda hade även en GPX-karta i sina telefoner. Pang, starten har gått.

Hemma hade jag sett ut mötesplatser med hjälp av online-kartan på GAX hemsida, jämfört med googlemap och prickat in en GPS-koordinater uppskrivna på papper. Vi hade kommit överens om att ses varje ca 20 km men jag hade även tagit ut positioner mellan de överenskomna. Första stopp var utan dramatik och alla löpare såg pigga ut. Hejade, vinkade och tog lite bilder. Vid 20 km var det första vätske- och energipåfyllning. Glada miner och ett göteborgsvarv avklarat, knappt uppvärmd ens gång. 140 km kvar.

Någon större dramatik var det inte tal om och tävlingen fortsatte utan incidenter. Vid ett tillfälle ringde telefonen och Coyntha säger att vattnet i ryggsäcken har tagit slut och vi behövde ses i förväg. Att lokalisera hennes position var lite knepigt och i sällskap av Lupitas man Måns kunde tjejerna observeras på håll med hjälp av kikare. Strax innan glömde jag mät- och skakflaskan för energidrycken på biltaket så den flaskan tappade jag bort. Det var retligt och hädanefter räknade jag med att blanda energidryck på gehör fastän jag letade efter flaskan där jag tappade den.

Första riktiga depåstoppet var efter ca 43 km i Magleberg där också första droppbag var utlagd. En dropbag är alltså ett paket eller påse med klädbyte, energi, plåster och annat som kan behövas om man inte har egen support. Jag nämnde i förbigående incidenten med den borttappade flaskan. Då skedde ett mirakel; en löpare hade hittat flaskan och tagit med sig den till depåstoppet. Jag fick den tillbaka, nu tom så innehållet hade antagligen kommit till nytta för någon. Både Coyntha och Lupita ser fräscha ut och Coyntha byter lite kläder och äter ostkaka. Glada miner och gott humör. Ett Marathonlopp var avklarad i och med detta depåstopp. En pissdistans i sammanhanget. 120 km kvar.

Jag räknade med att ta en bild med mobiltelefonen då och då och rapportera händelseförloppet på Facebook. Från och med nu var mobiltäckningen rent urusel och stundtals hade jag ingen täckning alls. Konsekvensen var enkel men inte så vidare bra. Bortsett från att Facebookuppdateringarna inte längre var möjliga var också frågan hur vi nu skulle kommunicera om det behövdes. Vädret var fortfarande utmärkt med sol och växlande molnighet. På bilradion talade väderleksrapporten om något helt annat. Regn framåt kvällen och eventuellt åska. Så småningom gjordes också upptäckten att det jag trodde var min lätta dunjacka i en sovsäcksliknande påse hade förväxlats med en enkel filt i snarlik påse. Jag insåg att jag inte hade något annat än en t-shirt att ha på mig om vädret skulle bli sämre. Och sämre väder skulle det bli.

Planen var att hinna till andra depåstoppet med dropbags vid Haväng intill kusten innan det blev mörkt. Dessförinnan var terrängen besvärlig för löparna och mötesplatserna färre. En obemannad vätskestation vid 65 km var svår att hitta för supporten. En folkilsken närboende upplyste att här var det minsann ingen parkering och en skämtsam skylt på staketet upplyste att passerande skulle skjutas och överlevande skulle skjutas igen. Irritationen var klar och tydlig. Vätskestationen hittades så småningom i sällskap av andra supporters och här började regnet strila. Ett kvarglömt paraply i bilen kom till nytta. Förbipasserande löpare fotograferades i väntan på Coyntha och Lupita. Att mina skor redan var blöta var inget att gnälla över. Att regnet aldrig skulle upphöra kunde man inte ana i denna minut. En marathon och ett Göteborgsvarv klart.
I Haväng träffade jag Sara som skulle ta över supporten efter Lupitas man Måns som tar nattvila. Regnet strilade konstant och utan jacka fick jag hålla till godo med den förväxlade filten och mitt paraply. Det började skymma fast det var trekvart kvar innan solen skulle gå ner. Någon Coyntha eller Lupita syns inte till. Jag spanar med kikaren. Det är endast fyra löpare som ännu inte passerat. Tiden går.

Tjugoettochtrettio dyker två blöta figurer upp. Att byta regnvåta klistriga kläder på frusna kroppar var besvärligt och jag fick hjälpa till att bokstavligen dra av blöta kläder och dra på torra. Varmkorv med regnblött bröd med rinnande senap och ketchup på blöta papperstallrikar ser ut att smaka bra. Depåstoppet tog mycket tid och nu kom ett bakslag. Pannlampan i hade legat med lyset på hela tiden så batterierna var slut. Fick använda reservlampan redan från första stund. Ljusstyrkan såg bra ut. Vi hade däremot inte bytt till nya batterier på reservlampan vilket skulle få konsekvenser senare. Coyntha och Lupita springer vidare i mörkret med två klara ljus i pannan. 80 km gjorda och hälften kvar. Ungefär två marathondistanser gjorda och två marathondistanser kvar. Gott mod och glada miner trots regnet men depåstoppet tog säkert en timme vilket hade varit värdefull tid senare i tävlingen. Själv åt jag upp de regnblöta halva korvarna som blev över.

Nu var det mörkt och jag inser att det går inte att hitta en enda pryl i bilen. Det börjar bli lite rörigt i den rullande depån och blöta kläder luktar inte heller så angenämt. En liten ficklampa i handskfacket kom till nytta och lite sortering återskapade ordning i bilen. Vi det här laget hade tjejerna nog redan passerat Vitemölla och efter Kivik gick leden ganska långt från väg 9. Så jag körde ända ner till Vik och parkerade där det inte gick att missa bilen även om man skulle springa lite fel. Jag märkte ut bilens position med självlysande drinkpinnar. Nu hade jag gott om tid för lite vila. Vilken dramatik som skulle utspela sig utmed leden vid Stenshuvud hade jag inte en aning om utan slumrade till en stund med regnet evigt trummande på biltaket.
Mellan Kivik och Vik passerar leden ett naturreservat och precis där jag parkerat ligger en stor golfbana där leden får göra en hygglig omväg för att inte korsa golfbanan. Jag vaknar med ett ryck och regnet trummar fortfarande. Rutorna är helt täckta med imma. De lysande drinkpinnarna har nästan slocknat. Några löpare syns inte till. Klockan var mycket. Jag minns inte med säkerhet om jag ringde eller om Coyntha ringde mig, men med stor irritation i rösten fanns starka önskemål att jag skulle komma. Jag hade inte en susning var tjejerna befann sig så jag vågade inte riktigt lämna min position heller. Jag klev ur bilen och kikade uppåt vägen i den riktning där de borde komma. Blinkade med min lilla ficklampa. Nej, min lampa syntes inte sa hon. Att de hade passerat mig var omöjligt.

En bil kom i hög fart och svängde in vid min bil och ur hoppar Sara som berättar att de har träffats. De har haft problem med att hitta och är rejält försenade, trötta och frusna. Till sist syns några pannlampor på långt håll. Äntligen. Att Coyntha hade fått slut på batterierna i sin lampa och tvingats springa ljuset av Lupitas lampa sa hon ingenting om.
Att tjejerna skulle bli försenade var något som upprepade sig och skapade oro i supporten. Om de inte passerat Brantevik innan fyra på morgonen var det ingen ide att fortsätta springa. Då skulle de inte hinna i mål innan tillåten maxtid. Sara och jag väntade vid Tobisviks Camping i Simrishamn och Sara hade haft kontakt ett par kilometer strax innan. Borde inte ta mer än en kvart-tjugo minuter innan de skulle dyka upp. Efter fyrtio minuter började tvivlet komma hos oss. Hade vi missat tjejerna? Efter en timme bestämde Sara och jag för att dela på oss. Jag körde utefter vägen vid campingen i ett försök att köra i kapp om de redan passerat medan Sara åkte till nästa mötesplats. När jag vände tillbaka ser jag två pannlampor i mörkret. Jag ger tecken med helljuset och stannar. Äntligen. Det var två andra löpare, två grabbar. Inga tjejer. Jag frågar om de behöver något och de frågar efter vaselin som de får. Nu ringer jag Coyntha som berättar att de ser en skylt med Tobisviks Camping. Då vet jag. Jag möter upp. Men alltmer börjar en oro ta form i mitt huvud. De kommer inte att hinna. Det är mörkt och det har regnat konstant och de borde ha hunnit längre. Efter tjejerna sprungit vidare hittade jag Coynthas papperskarta helt uppblött och oanvändbar kvar på sätet. Nu sprang de antagligen med GPX-kartan i telefonerna som enda vägledning.

Jag kör i kapp Sara vid nästa mötesplats, hittar henne och parkerar bredvid. Nu finns tid för ytterligare en tupplur. Jag kommer inte ihåg när jag somnar men plötsligt knackar det på rutan och Coyntha står utanför. Hon ber om ursäkt att hon väckte mig. Det har ljusnat. Med lite ljusare tillvaro upprepar sig mötena utmed hela kusten. Jag letar lämpliga mötesplatser, vi ses senare än beräknat och nu börjar jag tala om att vi får inte längre ta sådan tid vid stoppen. Nu måste de sätta fart om vi skall hinna i tid. Tjejerna utrustas med regnponchon och det hjälper även om de redan är genomblöta. Efter Skillinge och Örnahusen är det inte längre möjligt att komma intill leden. Jag åker till Sandhammaren. Sandhammaren ligger i Skånes östra sydhörn. Där får vi veta att de två grabbar jag träffade i Simrishamn har brutit. Nu är det bara tjejerna kvar. Sara och jag spejar utmed stranden och några tjejer syns inte till. Tiden går. Till sist säger Sara att hon kastar in handduken, hon känner sig sjuk. Däremot har regnet äntligen lättat. Efter fjorton timmar.
Måns ringer och säger att han antagligen inte hinner till Sandhamn i tid, men skyndar så fort han kan. Jag kontrade med att det gör han nog. Av tjejerna har vi inte sett ett spår. Och på tjejernas telefoner svarar mobilsvar direkt. Ingen täckning, inga batterier, någon incident? Måns kommer till Sandhamn och fortfarande inga tjejer inom synhåll. Sandhamns kiosk öppnar snart och depåstationen behöver packa ihop. Allt lastas i arrangörernas bilar. Är inte tjejerna inte framme i Sandhamn inom en halvtimme så får vi betrakta tävlingen som praktiskt taget körd.

Med tio minuters marginal kommer två gestalter i regnponchos över stranden. Jubel och hurrarop. Det hade sprungits väldigt fel och det hade tagit ofantlig tid. Batterierna var slut i telefonerna och pulsklockorna hade slutat fungera sedan långt tidigare på natten. De senaste timmarna hade de sprungit på gehör och tagit höger alldeles för tidigt. Som om de inte hade ont om tid redan?

Nu är det snabba ryck. Lite ombyte, lite varm soppa och snabbt vidare utan onödiga dröjsmål. Ca 30 km kvar. Mindre än en marathon, mer än ett Göteborgsvarv. En skitsträcka. En mobil telefonladdare skickas med i packningen. Måns och jag räknar på kilometrar och farter. Det finns fortfarande en hygglig chans att de skall hinna till mål innan tiden tar slut, men då får det inte bli en enda felspringning till, inte en enda onödig paus och de måste springa hela tiden. Urban som stod vid depån föreslog några ställen som var bra att heja och stötta. Hammarskjölds backe och vid Ale stenar. Vid Ale stenar finns en skylt som deklarerar att det är 20 km kvar till Ystad. Knappt ett Göteborgsvarv. Nästan ett stenkast. Vi bestämde oss för att stanna så ofta vi kunde för att pusha tjejerna att springa. Ett gott beslut, då de började gå så fort vi var utom synhåll. Antagligen hatade de oss. Vi stannade så gott som varje kilometer och hejade på dem.

Vid slutet av leden i Ystad mötte vi tjejerna och sa till dem att nu måste de springa hela tiden, det var visst lite längre kvar än vi trodde. Här stod Urban, en av arrangörerna och väntade. Nu var det verkligen bråttom och Urban sprang med tjejerna för att visa vägen till Knuts torg. Nu var det bilfri väg så Måns och jag fick köra runt för att komma till Knuts torg i Ystad. Rödljus och rondeller sinkade och jag parkerade till sist bilen på enda lediga rutan. Var är de? Så kommer två tjejer hand i hand springande efter 160 kilometer upp mot målrakan. Det är knappt 20 minuter innan tiden är ute. De kommer att klara det. Hurra och jubel. Nu finns inga gränser för alla känslor som bubblar upp. De klarade det. De sprang GAX 100 Miles och kom i tid. Tänk så ledsna de hade blivit om de kommit för sent. Men nu gjorde de inte det.

/Göran Sedvall

Maffetone fortsätter – Rapport

Publicerad den 16 september 2013 av coyntha

Nu har jag sprungit min fjärde vecka och jag följer så strikt det går Maffetones metoden.

Som ni vet jag tränar med den här metoden som innebär att lågintensiv träna. Man försöker bygga en solid bas av aerob träning. Inför en tävlingssäsong har man stärkt upp kroppen och lägger på kvalitetsträning ovanpå den aeroba basen.
Vad är Maffetone metod? Man ska se till att pulsen aldrig stiger över den maximala aeroba-puls. Inte ens i backarna, i slutet av långpasset eller ens om man måste springa ikapp bussen 🙂 Jag tänker som sagt, köra minst 12 veckor för att kunna utvärdera metoden och se om det fungerar för mig.

Jag älskar att springa i skogen och tycker det är ganska tråkigt att springa på asfalt. Sedan jag började med MAF träning (Maximum Aerobic Function) har jag sprungit mest i skogen. Det är ännu svårare att hålla pulsen nere i skogen, där måste jag gå mycket och ofta.
Efter att har pratat med Andreas i onsdags kom vi överens att jag skulle undvika skogen för ett tag. Torsdagspasset blev på asfalt och ja, jag märkte det var lite enklare att hålla mig i den rätta pulsnivån.

Från och med den här veckan har Andreas ökat mängden lite till.
Obs! Mina pass handlar inte om mängd kilometer utan det handlar om mängd minuter! Dvs tiden jag håller på.
Målet är att bli ännu mer uthållig.

Igår när jag kom hem efter långpasset var jag så ledsen. Kände att träningen var inte kul. Började gråta lite när jag under den sista timmen var tvungen att gå ganska mycket. Varje gång jag började springa tog det bara några sekunder innan jag behövde gå igen. Det var inte kul!
Det är egentligen så på slutet av ett pass! Att pulsen går upp lättare!
Men jag visste från början att när man kör Maffetone så skulle det komma en dag när det skulle kännas trist och tråkigt.
Igår var det den dagen!
De flesta har inte tålamodet med att bygga den aerobica fasen de första 12 veckor som metoden kräver.
Jag tyckte bara det var tråkigt att behöva gå så mycket!
Jag blev ganska tveksam om metoden verkligen var något för mig.
Så jag kontaktade coachen direkt och idag har vi pratat om det.
Världens bästa coach som alltid är där för att lyssna på mig!
Han tror det kan vara värt att fortsätta testa. Vi kan inte utvärdera innan jag gör ett test igen som kommer att bli i v.40.
Vi ska öka 5 slag till min MAF-zon och se om det går att springa med lite mer kontinuitet.
Jag känner mig peppad nu igen. Jag ska köra några veckor till.
Vi får hoppas metoden ger ett bra resultat!
Den bästa är att efter 6.5 mil träning i veckan känner jag inte mig sliten. Inte alls. Det känns verkligen ingenting i kroppen. Det är den bästa av allt!
Som Andreas sa, det är ändå en bra träning att träna i ultra-tävlingstempot!

Min träning under hela veckan v. 37:
Onsdag: 90 minuter
Torsdag: 80 minuter
Lördag: 80 minuter
Söndag: 180 minuter
Totalt: 66.450 km på en Maffetone vecka.

Det som jag märker nu när jag tränar är:

Jag svettas inte lika mycket som förut
Blir inte sliten i kroppen efter varje långpass
Längtar redan när jag kommer hem att gå ut igen och springa
Svårt att hålla ner pulsen om jag springer i skogen
Det känns som jag kan springa i evighet i den här tempot
Blir hungrigare

Jag fortsätter och hoppas på att snart kunna springa lite fortare med samma låg puls!
Heja Maffetone metoden!

Bild: Sprang långpasset på bara asfalt! Så här såg det ut!

Status

Publicerad den 25 mars 2013 av coyntha

Det känns bra.

Igår fick jag lite besked om att det går åt rätt håll. Jag sprang 2:20 minuter.
Det var länge sen jag sprang utan smärta.
Det var helt underbart att kunna springa så här. Man kan säga att det inte var snabbaste passet jag har sprungit men det spelar ingen roll.
Huvudsaken är att se jag gör rätt.
Jag har inte slarvat med mina rehabövningar och styrkepass.
Ibland kan det vara frustrerande när man inte får springa så mycket man vill!
Men med lite tålamod och en bra coach går att fixa det!
För att det är Andreas som bromsar min träning när det behövs så jag kan bli frisk först och det är han som samtidigt peppar mig jämt!

En annan bra sak är att det verkar som kroppen börjar att förstå hur den ska göra, använda fett som energi.
Igår hade jag tillräckligt energi de första två timmar. Jag drack bara vatten.
Sen tog jag en Perpetuem tablett för de sista 20 minuter. (Jag har några tabletter kvar som vill använda!)
Jag orkade bra och det var bara vaderna som började att bli lite trötta.

Madde hjälper mig med mitt kostupplägg och svarar alltid på mina frågor. Så bra att hitta en balans med kost och träning.
Om du också vill ha Maddes hjälp, glöm inte hennes ebjudande som gäller till sista mars!
Ange ”Coyntha” som rabattkod när du mailar henne så får du testa en månads kostrådgivning med 20 % rabatt,
för 1000 kronor (ord pris 1250).

Idag mår jag kanon! Jag känner mig stark och har redan varit på gymmet och körde en hel timme med rehabövningar och lite styrka!
Såå bra!
Nu väntar en ny spännande vecka med mycket träning.
Förhoppningsvis en fin påsk med vårvädret?

Axa fjällmaraton 2012

Publicerad den 16 augusti 2012 av coyntha

Det tuffaste jag har gjort hittills. Det vackraste också. Helt fantastiskt!

Hur kan jag börja att beskriva en sådan upplevelse?
Jag hittar inte de rätta orden. Det var helt enkelt lite för mycket av allt. Men jag ska försöka ändå.

Vi tävlade som ett lag. Det betyder att båda två måste komma i mål samtidigt.
Vi kom i mål efter 10 timmar. Jag beundrar de som kom först och undrar samtidigt hur kan det vara möjligt att komma i mål på 3.39 i ett sådant lopp?
Grattis till Andreas Svanebo som vann loppet!
Det finns många som tycker säkert om vilken dålig tid vi gjorde!
Men jag tycker att det är minst lika imponerande av vi alla som kom i mål! Att har kämpat i så många timmar är det inte en liten sak. Vi gjorde det!

Jag var rätt nervös inför utmaningen. Jag hade verkligen ingen aning om jag skulle klara loppet. Jag hade läst och hört så mycket men verkligheten är helt en annan sak.
Man måste springa det för att förstå konceptet av fjällmaraton. Det är bara så.

Magda och jag startade näst sist av alla. Vi hade sagt vi skulle köra och försöka njuta men framför allt ville vi inte skada oss. Det var en otroligt bra stämning vid starten.
Alla glada löpare men jag kände direkt att det inte var en lek. Alla såg så proffsiga ut! Skulle jag verkligen göra det? Jag med noll erfarenhet i fjällen?

Jag insåg snart hur jobbigt det skulle bli. Det var blött och själva terrängen var svårt för mig. Vi började snart att springa uppför den första toppen och vi sprang på den smala branta stigen som var ca 600-700 m hela vägen upp .
När vi kom upp däruppe blev jag rädd.
Det var brant och jag tackar Magda som varnade mig och sa: titta inte ner!!! (Jag är ganska höjdrädd!)
En funktionär guidade oss vilken väg skulle vi ta neråt, det fanns snö där och vi skulle inte springa på snön. Jag var rädd för det var halt, blött och superbrant. Men lyckades man komma ner en bit så det var lite enklare att fortsätta ner.

Bild: På den första toppen: Skalknippen (939 m)

Vi kom till första vätskekontrollen vid Ottsjö. Här kunde vi se hur stor Ottfjällen var!

Där träffade vi våra killar som var lite oroliga. Det tog mycket längre tid än vad vi hade räknat med så de trodde vi hade skadat oss. Jag åt en kanelbulle och drack vatten.

Fick en puss och det var dags att fortsätta. Vi behövde skynda oss om vi skulle hinna till nästa stopp vid Nordbotten. Där behövde vi komma kl 14:20 annars får man inte fortsätta.
Det var det mest tekniska partiet av loppet. Jag som inte har tränat tillräckligt mycket terräng tyckte det var ännu jobbigare.
Jag var verkligen fokuserad och se vart man sätter sina fötter för att inte trampa snett. Det var otroligt lerigt och geggigt.
Skogen här hade mer lera och svårsprungna partier.
Vi bestämde att Magda skulle springa fortare för att se om hon kunde hinna i tid för att vi ville förstås få fortsätta och springa hela loppet. Vi lyckades.
Där serverades pasta, kanelbullar, kakor, godis, buljong, kaffe, saltgurka och vatten. Jag var inte hungrig men åt lite pasta och tog lite buljong och några saltgurkor, jag drack kaffe också. Sedan passade jag på och fyllde mer vatten i min ryggsäck.
Här träffade vi ett annat lag, två systrar och vi bestämde oss för att fortsätta tillsammans och peppa varandra. Det är alltid lättare om vi är fler.
En trevlig funktionär sa: det är nu som loppet börjar!! ha ha.… och han skojade inte!

Vi började nu mot den branta stigningen Ottfjället. Det var brant och bara brant. Jag kände som det aldrig tog slut!

Här började jag att bli riktigt trött, mådde illa, hade inte så mycket kraft. Mina ben var tunga och det var tufft. Jag var tyst och ville bara komma till toppen.
Att ha låg energi i kroppen var inte bra och jag började att frysa. Jag hade ätit och druckit dålig så det blev ännu svårare.
Det blev inte heller bättre av att det var så hög höjd. Åt en Snickers jag hade med mig och petade i mig några tabletter perpetuem solids.

En supertrevlig funktionär kom och möte oss 200 m innan toppen. Vi kom äntligen upp till Vindskyddet. Här var vi i 35 km och i ca 1100 m höjd, högsta punkten i loppet.
Herre Gud! Det var så vackert, annorlunda miljö, kallt, så jag kände som vi var i en annan planet!
Här blåste enormt mycket. Det var kallt och dimmigt.

Bild: Ottfjället högsta punkten

Vi fick expresso, cola och massa chips.
De hade en liten stuga (Ottfjällets vindskydd) och vi fick komma in för att skydda oss lite från vinden och värma oss lite.

Efter det var jag fit to fight igen. Kraften kom sakta men säkert tillbaka och det var bara köra de sista 8 km till målet.
Vi hittade ett bra tempo Magda och jag och kunde samtidigt njuta. Det var någon av mina twitterkompisar som sa att vi borde inte glömma att titta då och då på omgivningen.
Det är när fjällöpning är som bäst!
Jag har aldrig upplevt så mycket och så vackert i mitt liv. Där var jag ensam med allt bara för mig! Det var magiskt!

Nu hade vi börjat resan neråt till målet.
Det var fortfarande blött ja, vi sprang utför och vi sprang/gick ännu mer i gyttja, i lera, över myrar och vattenhål.
Det spelade ingen roll längre. Vi sprang rakt genom allt. Det fanns där, de långa hala spångarna, så vi tog det lite försiktigt där med.

Jag sprang hela loppet utan musik. Det enda melodin var den klafs, klafs som följde oss hela vägen! Nice!

Då kom vi till en grusväg och vi visste att nu var vi nästan i mål. Det var typ ca 3 km kvar och då kunde vi trycka på lite. 200 m innan målet var två funktionärer som hejade på oss! Vi ökade och nu kom vi i mål! Några hejade och jublade på oss, de kom från några stugor och de som var i mål! och vi gav det sista vi hade på upploppet! Ja!

Bild: snart i mål!

Underbara Annie väntade på oss! Hon hade lovat en kram i målet!
Systrarna Lena och Mia var också där. Det var med dem vi spenderade många timmar i fjällen! De kom några minuter före oss! Tack för draghjälpen!

Bild: Systrarna Lena och Mia (bild från bloggen Att springa)

Det var helt underbart att har gjort det! Det var inte ett vanligt lopp utan det var mest en upplevelse där vi vandrade, joggade och sprang när det passade.

Bild: i mål!

Bild: Team El MaCo

Mina åsikter vad det gäller terränglöpning har ändrat. Jag har levt så okunnigt!
Jag älskade att springa i fjällen och terräng!
Men nu vet jag vad jag behöver träna mer för framtiden!
Jag vet också nu hur bra pannben jag har som aldrig gav upp!
Som Andreas sa: det var ett bra ultrapass!! 🙂
Tack min älskade vän Magda! Utan dig hade jag inte lyckats! Vad bra vi är!
Tack Andreas för din coaching!
Tack älskling för att du är alltid där! Jag älskar dig!
Och ni alla andra, ni måste veta hur mycket det hjälpte alla peppande ord på sms, facebook och twitter! Ni är bäst!