Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

Vinterlöpning – why not?

Publicerad den 15 januari 2014 av coyntha

Att springa på vintern är roligt.

Igår hade jag bara en sak i huvudet: Att springa i skogen på kvällen efter jobbet.
Jag längtade så mycket!

Kl. 19:30 stack jag ut. Det var inte så kallt: ca -3 grader och målet var att springa inne i min skog. Där jag trivs bäst!
Men jag har inte sprungit så mycket där när det är vinter. Men i år bestämde jag för att göra det!
Förra veckan sprang jag där men då fanns ingen snö.
Pannlampan räckte bra. Snön gör att det blev ljusare och det var perfekt med pannlampas hjälp.
Jag är inte van att springa med pannlampa heller men jag måste träna inför TEC!
När jag var där kunde jag bara konstatera en sak: hur underbart det är att vara där!
Det är otroligt härligt att få den chansen att springa och njuta så nära naturen även på vintern.
Det finns inte så mycket som kan slå ett träningspass på snön! Jo, ett terrängpass på sommaren 🙂
Det gick inte fort och det var tungt.
Men det är så det ska vara när det finns några cm snö.

Jag kom på en sak: nästa gång någon frågar mig om varför jag springer ska jag försöka beskriva vad jag kände och upplevde igår. Det är bara glädje!
Jag tyckte det var roligt att lufsa i den vita världen runt omkring mig.
Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt samma sak. Jag tycker att varenda människa skulle få känna vad jag kände. Älskar den där känslan!
Jag kom hem efter 9 km och det var superskönt att duscha och äta middag.

Har du testat? Om inte, gör det! Du kommer inte att ångra det!

Äntligen

Publicerad den 06 januari 2014 av coyntha

Idag vaknade jag kl 10:30 men jag ville sova några timmar till. Jag har en jätte jetlag i kroppen…
Men istället bestämde jag mig för att ta en löprunda i skogen.
Om jag har saknat en sak under semestern är att springa i skogen.
Dagen var perfekt: +3 grader och molnigt.
Det blev en magiskt stund som var bara min. Jag älskar att springa där.
Det är min värld, min frihet. Det är där jag mår som bäst!
Jag log hela passet. När jag kom hem hade jag sprungit 10 km.
Det är den längsta passet jag har sprungit efter Bislett.

I morgon kommer Andreas och jag att planera kommande säsongen. Jag ser fram emot att börja träna hårt.
Mitt första mål är TEC i april.
Spännande!

Jag är f*n en löpare!

Publicerad den 18 oktober 2013 av coyntha

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

Mörkt i skogen!

4 mil

Publicerad den 20 juni 2013 av coyntha

#1milvartredjetimme

I lördags sprang jag tillsammans med andra några ultraintervaller.
Syftet var att springa en mil med start var tredje timme och det var Johnny och Ellen som anordnade hela kalaset!
Jag valde att inte springa alla men några hade jag bestämt att köra. Det skulle bli 3-4 beroende på hur kroppen kändes.
De som körde alla startade första kl 00.00 natten mellan 14.e och 15:e och skulle springa sen kl 03, 06, 09, 12, 15, 18 och sista kl 21.
Man springer var man vill och hur man vill. Kul va?

Varför ska man springa ultraintervaller?
Det som är lite bra med ultraintervallerna är att man får lite av det positiva med långpass samtidigt som man får lite återhämtning mellan. Här tränar man uthållighet!!

Jag passade på att springa i skogen. Jag behöver träna lite i skog och stigar så det var ett bra tillfälle för att göra det.
Plus att det är mycket roligare och mer skonsamt för kroppen.

Kl 6:00
Första mil.
Jag sprang första intervall med Susanne. Sprang utan mat nu. Jag kände mig stark och pigg. Det var roligt att springa.
STATUS: Bra känsla.
Jag åt frukost direkt när jag kom hem + resorb

Kl 9:00
Andra mil.
Det gick också bra. Jag kände mig stark igen och milen gick bara två minuter långsammare än den första.
STATUS: Lite varmare så jag blev törstig annars benen mådde bra.
Jag åt två pannkakor med vaniljkesella, banan och jordgubbar + resorb

Kl12:00
Tredje mil.
Jag byte skor och det var inte så bra beslut. Jag fick lite ont i fötter men det gick ganska bra att springa ändå. Jag kände lite tröttare men det är helt normalt efter ca 30 km.
STATUS: ont i tårna pga skorna och lite tröttare.
Jag åt bröd med jordnötssmör på och mjölk + resorb

Kl15:00
Fjärde mil.
Allt kändes bra i början men helt plötsligt gick inte mer. Det var stopp och kroppen ville inte springa mer. Jag fick samma känslan som på Stockholm Marathon: tungt tungt.
Men jag gav inte upp. Jag blandade med gående/jogg. Det var omöjligt att springa.
STATUS: Trött och igen kraft.
Vi grillade på kvällen och fyllde på depåerna ordentligt!

Jag var nöjd med mina 40 km men inte så nöjd med känslan jag fick i den sista intervall.
Jag får återkomma med en rapport angående detta. Det var inte kul och jag blev orolig.
Tack Pace on earth för att vi hade kul under dagen. Tack för allt pepp!
Ni var grymma som sprang alla 8 intervaller!
Nästa gång kör jag alla!

Bara för att…

Publicerad den 10 juni 2012 av coyntha

Idag var min kropp bara fylld av lycka. Bara för att jag älskar att springa.

En bra dag i löparskorna. Jag ville gå ut och springa bara för att jag gillar att springa.
Det var tungt i början. Eller hela passet var det tungt och men det menar jag att det var svårt att få upp någon bra fart. Men mitt mål idag var att njuta. Att springa för ” jag måste springa” fanns inte på kartan.
Jag valde att springa i skogen. Det är där som jag känner mig free. Där behöver jag inte tänka om något annat.
Jag bara njuter och även glömmer om jag är trött eller om benen var tunga. Det är bara jag och skogen.

Det är så svårt att förklara för folk som inte springer….men det är nåt helt otroligt skönt att ge sig ut och springa.
Jag kom hem efter 10 km. Lite styrka och tabata intervaller efteråt också.
Älsklingen hade lagat lunch till mig. En räksallad!!

Idag kände mig jag lite snyggare med min Finisher tröja och Gococos kompressionstrumpor på. Man måste alltid vara snygg hi hi

Testade mina Adidas terrängskor som är helt nya. Modellen är Adidas Kanadia Trail 3 Trail Runner.
Jag vill testa dem några gånger innan jag bestämmer mig om jag använder dem på lördag.