Dagen före maraton

Mindre folk dagen före loppet

Maratondag

Mycket mer folk idag

Jag vaknade tidigt och det kändes som det skulle vara en bra dag för att springa min maraton.
Alla förberedelser gick bra och vi var i god tid på Östermalms IP.
Där var en hel del mingel. Vad kul det var att träffa IRL Twitter-vänner och gamla löparvänner.

Starten

Jag hade som mål att springa på 4:30.
Min plan var att springa första milen snabbare för att sen springa lite långsammare per varje mil.
Men jag ville framför allt ha en bra känsla. Jag ville njuta mitt lopp genom att styra loppet och känna mig stark.

Starten. Glad så klart!

Första stopp redan vid 12 km.
Jag brukar inte behöva gå på toa men idag hände det.
Annars gick de första 15 km bra och som planerat.
Precis innan jag kom till stadion-området vid 16 km träffade jag Göran (bästa supporten som finns) och jag fick en liten flaska med Vitargo och en kram.
Han hade fixat en skylt med mitt namn så det var ännu lättare att se honom!

Kärlek ❤

När jag passerade halvmaran var jag fortfarande ok.
Här träffade jag Yasmin, som för övrigt också sprang för Maria och Fuck cancer.
Det hjälpte med lite sällskap och några km gick lättare utan att tänka så mycket.

Men efter det började det att kännas tyngre. Jag vet att när det känns tungt är det för att jag har lite energi. Så kom jag på att jag inte hade druckit tillräckligt mycket Vitargo så som jag hade planerat. Jag tog en gel och det funkade en stund.
Jag försökte dricka Vitargo från mina små flaskor men det var så koncentrerat så det var svårt att suga in.
Vi hade gjort en koncentrerad portion i en 2dl flaska. Det gick inte att dricka helt enkelt. Det var som en tjock klump.

En bra sak var att jag visste jag skulle träffa Göran igen vid km 28.
Nu hade jag sprungit 25 km.
Jag bara längtade efter att träffa Göran för att då skulle jag få, inte bara en Vitargo flaska utan också en cola.
Jag försökte fokusera på det och sprang lite lättare, trodde jag i alla fall.

Ungefär vid Nybrokajen utanför Dramaten var han med sin skylt och sitt leende igen.
Äntligen! Jag träffade älsklingen och Magda, min underbara team-vän också!
Fick kram från båda och en cola. Sen det var bara att fortsätta.

Snabb träff

Nu hade regnat i ca två timmar. Men det gjorde inte så mycket.
På sätt och viss var det skönt och var mycket svalare. Man frös inte, problemet är att man lättare glömmer att dricka.

När jag hade passerat Slussen innan jag kom till Münchenbryggeriet fick jag en överraskning.
Det var Sofy som hejade och erbjud en gel! Tack Sofy!

Under loppet fick jag också många gånger hejarop från olika personer och jag är så tacksam för det.
Det hjälpte verkligen! Men nu var det svårt!
Loppet blev en kamp. Vägrade ge mig… det har jag aldrig gjort!

När jag kom till Västerbron var jag så trött!
Benen vägde typ 100 kilo var och det var verkligen omöjligt att springa. Jag gick halva bron sen började jag att jogga igen. Jag tror gelen hjälpte mig och jag fick lite kraft.
När jag passerade Kungsholmen insåg jag att det att det gick för långsamt och det var här frustrationen kom.
Jag skulle inte kunna göra tiden jag hade planerat. Det kändes tungt tungt… det var mentalt och fysiskt jobbigt.

Ledare

Då kom en 5-timmars farthållare ikapp, det var Cecilia Petersson som ledde gruppen.
Jag tänkte att mer än fem timmar kunde jag inte göra. Nej!! Det fanns en gräns där!
Jag bestämde mig nu för att hänga med deras tempo och då skulle jag minst komma i mål på 5 timmar.
Det kändes ganska ok de första km jag hängde med men det blev tyngre och tyngre.
Jag kollade inte så ofta på klockan men när jag tittade trodde jag vi sprang i 6/km tempo för att det kändes ”fort”! Yes sure! ha ha
Det var 6:45 tempo! Inte så fort alls. Gud vad trött jag var!

Jag tänkte att jag skulle behöva göra allt jag kunde för att hänga i gruppen.
Andreas ord om: att våga plåga var i mitt huvud hela tiden!
Jag tänkte på varför jag var där, att jag hade tränat bra, att jag var stark mm
Men… det funkade korta stunder. Det var inte roligt längre att springa. Jag kunde verkligen inte.

Nu var det typ 3-4 km kvar. Efter jag passerade 40 km var det slut för mig. Jag mådde illa, jag kände som jag orkade inte mer.
Kunde verkligen inte gå mer. Stod åt sidan och började kräkas! En funktionär kom nära och frågade hur jag mådde.
Det var nu bara 2,195 meter. Jag skulle komma i mål oavsett tiden och oavsett hur.
Jag började gå och försökte återhämta mig. Jag kunde inte ta mer Vitargo. Det kändes inte bra i kroppen. Försökte dricka lite vatten och tog en sista gel.
Jag började att jogga igen men alla som jag hade sprungit om tidigare började att springa om mig! Skit också!
Men nu spelade det verkligen inte någon roll. Jag ville bara komma i mål.
Vad jag hade kämpat nu!
Kriga kriga! (Tänkte igen på Maria!)
Äntligen var Stadion framför mig och när jag kom i stadion körde jag en sista spurt!

Sista spurten!

Snart där!

Sådär ja!

I mål!!!

Jag gav verkligen allt min kropp hade.
Gud vad skönt att komma i mål!
Och vem var där precis när jag lyfte blicken åt läktaren?
Min älskade man och min älskade vän Magda!
Båda kramade mig och jag började gråta!
Tårarna rann utan stopp och det kändes som att jag fått nog av löpning. Skit i maraton tänkte jag för en kort stund.
Den här gången var det inte bara för att jag hade kommit i mål. Det var mest att det äntligen var slut!
Jag kunde inte sluta gråta. Jag var så himla trött!

Ja, jag gråter

Jag fortsatte till ÖIP för att lämna chipen och hämta min finisher tröja.
Men först den hemska trappan 🙂

Där fick en grattiskram från bästa Annie och det kändes redan då lite bättre.
Lite mat också fick vi!!

Jag är stolt att har kommit i mål.
Jag älskar min medalj och när jag tittar på den speglar den alla mina känslor jag hade under loppet. Det kostade mycket och varje gång jag kommer att se medaljen kommer den att påminna mig hur stark jag är.

Jag gjorde min hittills sämsta maratontid men jag lärde mig massor.
Det är inte lätt att få mig bryta och inte komma i mål. Det krävs mycket mer än vad jag gjorde igår.
Jag klarar utmaningar! Vad som helst!
Jag behöver några dagar för att smälta detta. Just nu känns som jag inte vill springa något lopp mer.

• Tack att min underbara familj som påminner mig hur stolta de är över min prestation!
  Och nu har jag tänkt två gånger och kom fram att barnen inte ska behöva lyssna till en mamma som klagar över misslyckad idrottsprestation.
  Jag är inte en elitidrottare. Jag bara älskar att springa.
  Jag vill lära dem att alla försök är bra. Jag vill inte lära dem att endast det bästa är gott nog.
  Skulle aldrig kräva det av någon annan – varför då kräva det av sig själv?
• Tack älskling. Du är bästa supporten som sliter sig så mycket så jag får allt jag behöver. Vi gjorde det igen! Älskar dig!
• Tack coach för allt stöd. Det gick inte som planerat den här gången men det blir bättre nästa gång. Tack för peppen.
• Tack bästa Magda! Jag uppskattade enormt ditt hejarop!
• Tack alla som peppade längs banan också!
• Och tack alla er som hejar och peppar via sms, Facebook, bloggen och Twitter! Du vet vem du är!

Magda och jag

Han som är alltid där!