I morgon är det dags att springa min femte Stockholm Maraton.
Det var efter min första maraton 2010 som jag blev förälskad i löpning. Jag tyckte det var en underbar upplevelse och jag visste att jag ville göra om det.

Mycket har hänt sedan dess. Många många km har jag sprungit och jag kände att ju mer jag sprang desto mer gillade jag att springa långt.

Nu njuter jag mer när jag springer många timmar, många km. Då är jag lycklig. Men jag är också lyckligare om det inte är på asfalt.

Varför ska jag springa bara på gatorna när landet jag bor i har den vackraste naturen som finns?
Jag har hittat till skogen, till stigar och även till fjällen. Jag älskar att uppleva naturen i löparskor ensam och ibland med sällskap.

Jag har frågat mig själv många gånger om jag verkligen vill springa Stockholm maraton igen?
Svaret har alltid varit: ja. Loppet ligger i mitt hjärta som min första riktiga utmaning. Det var det här loppet som öppnade mina ögon mot något som jag inte visste fanns i mig: älska att springa!

Men idag, en kväll innan den stora dagen känner jag mig ganska tveksam om jag vill verkligen springa i morgon?

Maj månad är den värsta månaden på jobbet. Jag har varit bortrest mycket, ätit dålig, inte tränat som jag skulle, har inte haft fokus på min träning, har inte prioriterat det heller, har varit stressad och jättetrött.

Den endast jag vill göra är gå tillbaka till mina rutiner och njuta av att springa, helst i skogen.

Imorgon startar jag kl 12:10 i grupp G. Jag tänker göra som coachen sade: hitta löparglädjen igen. Ingen press, bara njuta! För att vem vet? Det kanske blir min sista Stockholm Maraton?

Ser du mig, peppa mig!