Ett outforskat Omberg

Publicerad den 23 juni 2014 av coyntha

En fantastisk omgivning!
En underbar dag!
Det var en härlig mix av sol och regnskurar i skogen

Idag var det dags för långpass i terräng igen. Det är inte många långpass kvar innan GAX100.
Jag hade hört mycket om ett underbart ställe här i Östergötland som ligger i Ödeshög. Området för att springa heter Omberg och det finns många stigar och man kan även följa Klosterleden.
Vi packade lite matsäck och vatten och vi åkte dit. Vädret var inte så bra. Men vi kan säga det var ett perfekt löparväder.
Växlande molnighet och regn. Men som ni brukar säga: det finns inget dåligt väder!

Väl framme hittade vi först Klosterleden och följde den. Många backar, härlig terräng och underbar miljö. Olika träd och olika underlag. Vi även sprang i Bokskogen, vi hittade många sevärda ställen som ruiner och fornminnen från medeltiden, ett gammalt kloster, etc.

Så smart att har lagt hönsnät på spångarna så det inte blir halt.

Det små regnade ofta, sen kom alltid solen fram igen, det blåste en del framför allt när vi sprang längs Vättern i den gröna skogen! Så vackert!

Vi stannade många gånger för att njuta och ta några bilder.
Vid de värsta skurarna fick vi gömma oss under en gran. Imponerande hur bra granar skyddar mot regnet. Man kunde se att det var helt torrt på marken fast regnet vräkte ner.

När vi började bli hungriga stannade vi i en koja. Det var tur för att då började att regna massor. Problemet var att jag började att frysa.
Note to my self: ha alltid tändstickor i ryggsäcken! Det hade varit så skönt att kunna tända lite eld och värma oss. Jag passade på att äta lite, tog ett ägg och kesella jag hade med mig. Mums!

Konstig nog, precis efter det kom solen fram igen. Såå vackert!
Det var ett bra terrängpass. Det kändes inte långt alls, det var mest backar, många rötter och många stenar. Det vill säga: perfekt!

Kolla på terrängen och backarna!

Jättenöjda åkte vi hem igen. Det är lite långt att köra med det var helt värt!
Där måste jag komma tillbaka och springa ännu längre!
Rekommenderas!

Jag är f*n en löpare!

Publicerad den 18 oktober 2013 av coyntha

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

Mörkt i skogen!

Sörmland Ultra Marathon

Publicerad den 15 oktober 2013 av coyntha

I lördags var det dags att testa springa Sörmland Ultra Marathon (SUM)
Det är ett 50 km terränglopp och jag hade hört mycket om att det är trevligt att springa den. Loppet går längs den vackra naturen i Sörmlandsleden.

Att tillhöra ultrafamiljen gör att man känner sig riktig välkommen! Det var så jag kände mig när jag kom till starten i Björkhagen.
Jag hann att hälsa och krama många vänner innan det var dags att springa.

Dagen var perfekt för att springa. Strålande sol och lagom varmt.

Start området

Här skickade vi våra väskor till målet

Innan loppet med underbara Anna och Kent

Ultragänget innan loppet!
Svetlana, jag, Gisela och Nina

Starten

Nu kör vi!

Jag hade en energiplan som det gick bra att följa. Det var ett bra tillfälle för att testa (igen) vad min mage gillar och som bekräftar vad som verkligen funkar för mig. Jag körde med Vitargo i ryggan. Jag hade tur att ha Göran med mig, som vid nästan alla vätskekontroller fyllde min rygga med mer Vitargo.
Ibland tog jag en gel för att vara helt säker på jag hade tillräckligt energi. Jag kände mig aldrig svag. Tog också elektrolyttabletter varje timme.
Vid den första vätskekontrollen fick jag också två mackor med jordnötssmör av min support 🙂 Jag hade dem med mig och åt dem senare under loppet. Det gillar min mage också. Det är bra med lite variation och att ha något att tugga på.

Andreas sprang med sin fru Jessica. Kul att träffa coachen!

Det kändes bara kul att springa!
Här med Nina!

Andreas och jag hade planerat att jag skulle köra mest i MAF-tempo under loppet. De delarna som var terräng var pulsen lite högre men annars försökte jag verkligen behålla pulsen nere och jag tror jag lyckades ganska bra.

Vi sprang på olika underlag: Ibland ganska tekniskt krävande terräng med mycket rötter och många klippor. Ibland var det tät skog och man kunde ibland springa på ganska hal och stenig terräng. Det var också kuperat på vissa ställen. Det fanns också hala spångar men jag sprang inte på dem. Jag sprang bredvid!

Vi hade en sådan vacker höstdag!

Jag sprang med mina Hoka skor och den modellen jag har är inte för terräng (Bondi B). Jag ville inte ta risken att halka på spångarna!
Jag är nöjd med skovalet. Jag tvekade fram och tillbaka om det skulle duga med Hoka eller om jag skulle ha riktiga terrängskor. Det visade sig att det var skönare att springa med Hoka mest hela tiden. Framfört allt när det inte var terräng.
Andra delen var några långa sträckor på grus och asfalt. Men allt var så vackert!

Synd att jag inte sprang under fem timmar!

Vätskekontrollen vid Skutan. Ca 41km.

Bara 8 km kvar! 🙂

Det var ett roligt lopp! Ibland var det så vackert så jag nästan grät! En underbar fin höstdag i skogen. Jag kände mig glad och stark nästan hela loppet.
Även om jag hade en liten svacka mellan 35-40 km lyckades jag komma ur den och jag tror jag log ändå hela loppet.
Innan man kom i mål behövde vi springa några backar i ett motionsspår! Fy… Vad det var jobbigt de sista backarna! Jag var tvungen att gå där!

Jag kom i mål med en hyfsat bra tid trots MAF-tempot. Jag är nöjd med loppet och det var ett riktigt bra långpass med trevligt sällskap!

Jaa. Nu kunde man se målområdet!

Nästan i mål!

Att komma i mål och att inte känna mig slut var ett bra kvitto för mig. Jag hade inte dragit ner träningen och kom till loppet med massa km i benen.Jag tror säkert att jag springer loppet igen nästa år!
Tack alla arrangörerna som gjorde ett bra jobb!

Så här glad eller mer?

Tack mina älskade Hoka One One!

Höstmörkret

Publicerad den 25 september 2013 av coyntha

Igår stack jag ut när klockan var 19:00.
Jag har saknat så mycket att springa i skogen och igår bestämde jag mig för att ta en kort runda i skogen och sedan fortsätta på gatorna.
Det var bara 4.5 km i skogen så jag trodde det var lagom innan det skulle bli mörkt.
Men nää, jag hann inte.
Medan jag sprang blev det mörkt och jag hade ingen pannlampa med mig. Jag kände mig ganska ensam och blev rädd. Rädd att trampa fel för jag inte kunde se så mycket och rädd att ett djur skulle komma nära utan att jag skulle märka det.
Men jag kunde inte heller springa fort, jag såg inget!
Det var lite läskigt men jag tyckte ändå det var spännande och framför allt så skonsamt för mina knän.
Jag blir alltid så glad av den känslan jag får i skogen.
När jag kom ut till gatan blev det mycket enklare att bara springa och göra klar mitt pass i min MAF-fart!

Totalt blev det 80 minuter och jag kom hem ganska nöjd.

Att springa i skogen ger mig så mycket glädje!
Det är i skogen där jag mår som bäst när jag springer!

Bild: Före passet i skogen

Bild efter passet i skogen

Fjällmaraton 2013

Publicerad den 13 september 2013 av coyntha

Här kommer rapporten om mitt lopp!
Det har nu gått några veckor och äntligen kan jag sitta ner en stund och skriva om den underbara Fjällmaraton jag sprang den 10 augusti.
Jag vill skriva ett inlägg ändå även om det har gått några veckor sedan dess. Alltid bra för att kunna komma ihåg upplevelsen sen!

Vi var ett taggat gäng som åkte till Edsåsdalen i bilen från Ottsjö: Annie, Nicke, Victoria, Cecilia och jag.
När vi kom fram fanns det löpare överallt och det kändes en härlig stämning direkt.

(Bild: Nicke, Annie, Cecilia och Victoria i bilen på väg till Edsåsdalen)

Innan starten träffade jag fler löpare, några twittervänner, andra löparvänner och bloggvänner. De som man alltid ska träffas på ett lopp.
Det kändes bra och det kändes som det skulle bli en bra dag i fjällen.

(Bild: Mina twittervänner: Fredrik (@fredriknorlin) och Kristian (@42kilometer) som kom i mål på en supertid!)

Starten gick kl 9:00.
Jag var ungefär mitt i täten.

(Bild: starten)

Tror det hjälpte lite att ha sprungit förra året. Jag visste att man ska inte stå längst bak utan man ska försöka hitta en hyfsad plats så man inte hamnar sist. Annars är det svårt sen att springa om folk för att banan blir snart smal och brant.

I år sprang jag själv. Förra året sprang jag som duo med Magda.
Jag har varit tveksam om jag skulle klara att springa själv men tack vare Andreas och allt pepp jag fick bestämde mig att göra det.

Jag hade en plan för loppet. Min plan var att inte starta sist, inte stanna så lång tid på vätskekontrollerna och försöka springa på alla ställen som det var möjligt att springa. Gå mindre den här gången.

(Bild: Yei!!! Here we go!)

Första fjället: Ottsjö

Efter ca 2km började den första branta backen. Det blev segt och jag svettades mycket. Det gör jag alltid i början. Det var jobbigt men jag kände mig stark. Det var roligt att äntligen vara i gång.
Den här gången visste jag vad som skulle komma så mentalt var det mindre svårt.
Jag höll min takt och snart var jag uppe på Skalknippen (939 m) och stämplade för första gången.

(Bild: I Skalknippen)

Sedan på väg ner blev det brant och det fanns även en skylt ”brant” oj!
Det var lerigt och halt. Men även om jag halkade det var bara resa mig och fortsätta. (Min löparkjol blev smutsig redan där 🙂 )

Hela vägen till Ottsjö gick ganska ok. Jag försökte springa när jag kunde även om det ibland blev svårt med teknisk terräng.
Helt plötsligt kände jag igen banan. Där hade jag sprungit med Magda under veckan och vi hade även snackat om att ”här har vi fikat och plockat blåbär” så jag visste att snart skulle jag komma till Ottsjö, till första vätskestationen.
Där var Göran som hjälpte mig att fylla ryggan med mer Vitargo. Jag tog en liten bulle och fortsatte. Jag ville inte alls stanna för länge.
Kände mig hur stark som helst.

(Bild: Annie i Ottsjö vätskekontrollen)

Andra fjället: Nordbotten

Den här gången visste jag att det inte skulle bli något problem för att hinna dit innan repet skulle dras. Jag tyckte hela tiden att det var hur roligt som helst att springa även om det vår teknisk terräng. Förra året tyckte jag det var för svårt och tyckte inte det var så roligt att springa här.
I år tyckte jag det bara var kul!

Pratade med en tjej som undrade om hon skulle hinna innan repet. Jag uppmuntrade henne att det borde gå.
Jag själv, kände det var lugnt och jag skulle hinna i god tid den här gången.
Jag kom fram till energikontrollen. Fyllde i ryggan med mer vatten och drack kaffe, cola och lite buljong. Stannade faktiskt inte så mycket. Jag ville bara fortsätta.

Nu skulle det börja den tuffaste delen men också den vackraste!

(Bild: Jag hade alltid löpare framför och bakom mig)

Tredje fjället: Ottfjället

Alla säger att det är här som loppet börjar!

Jag började snart den branta stigningen. Det blev bara brantare och brantare. Det går inte att springa här men jag hade ett par starka ben som bara ville upp och upp.
Jag drack vatten ofta och tog en gel ungefär varje 30 min eller någonting så.

Det kom ett stort moln och lite innan jag kom till Vindskyddet började att småregna. Jag var där nu på toppen (1100 m) som är högsta punkten i loppet och hade redan sprungit 35 km.
Jag satte på mig vindjackan för det blåste ganska mycket. Passade på att dricka den espressokaffe jag fick! Smakade så got!

Satt igång igen. Stannade inte mycket här heller. Jag visste det var bara 8 km kvar. Försökte springa när det passade.
Det fanns svåra delar mellan spångarna men det var vackert!
Sprang i gyttja, i mycket lera, över myrar och några vattenhål också.

Känslan av att vara där och springa i fjällen är verkligen magisk!

Efter exakt 40 km kom jag till en grusväg och då vet man att det är bara 3 km till målet. Här kunde jag trycka på lite mer.
Det var nära nu.
Jag visste det skulle vara bättre tid än förra året.

Jag kom i mål med en tid som blev 1 timme och 40 minuter bättre än förra året.
Vilken skillnad!

(Bild: det är nära nu!)

Tjoho! I mål!

I år var det helt annorlunda att springa i fjällen. Jag hade tränat mycket bättre hela året och kände mig mycket säkrare.
Andreas uppmuntrade mig mycket att det skulle gå bra, han tyckte jag var i toppform och han brukar ha rätt! :)Man blir bra på det man tränar!
Tror att även traillägret jag var på i Slovakien hjälpte mig enormt! Tack Petra och Katarina!
Om du som läser ska springa Fjällmaran nästa år, tips: mycket backträning och mycket terränglöpning!

(Bild: Tack mina ben och fötter! Ni var grymma!)

Jag är så nöjd och glad att jag gjorde det. Jag sprang 43 km i fjällen i den magiska miljön!
Att jag vågade springa utan min team-mate Magda!
Det är utan tvekan bästa känslan som finns att springa i fjällen och på terräng!
Det är ett äventyr och jag älskar det!

Efter har ätit våfflor och korv gick jag och duschade för att sen vara med på banketten!
Det var jättekul att umgås där med andra löpare och se på åretsfilm!
Jo, jag fick kunna anmäla mig igen när de släppte startplatserna till nästa år!

Så vi ses där igen i augusti 2014!

4 mil

Publicerad den 20 juni 2013 av coyntha

#1milvartredjetimme

I lördags sprang jag tillsammans med andra några ultraintervaller.
Syftet var att springa en mil med start var tredje timme och det var Johnny och Ellen som anordnade hela kalaset!
Jag valde att inte springa alla men några hade jag bestämt att köra. Det skulle bli 3-4 beroende på hur kroppen kändes.
De som körde alla startade första kl 00.00 natten mellan 14.e och 15:e och skulle springa sen kl 03, 06, 09, 12, 15, 18 och sista kl 21.
Man springer var man vill och hur man vill. Kul va?

Varför ska man springa ultraintervaller?
Det som är lite bra med ultraintervallerna är att man får lite av det positiva med långpass samtidigt som man får lite återhämtning mellan. Här tränar man uthållighet!!

Jag passade på att springa i skogen. Jag behöver träna lite i skog och stigar så det var ett bra tillfälle för att göra det.
Plus att det är mycket roligare och mer skonsamt för kroppen.

Kl 6:00
Första mil.
Jag sprang första intervall med Susanne. Sprang utan mat nu. Jag kände mig stark och pigg. Det var roligt att springa.
STATUS: Bra känsla.
Jag åt frukost direkt när jag kom hem + resorb

Kl 9:00
Andra mil.
Det gick också bra. Jag kände mig stark igen och milen gick bara två minuter långsammare än den första.
STATUS: Lite varmare så jag blev törstig annars benen mådde bra.
Jag åt två pannkakor med vaniljkesella, banan och jordgubbar + resorb

Kl12:00
Tredje mil.
Jag byte skor och det var inte så bra beslut. Jag fick lite ont i fötter men det gick ganska bra att springa ändå. Jag kände lite tröttare men det är helt normalt efter ca 30 km.
STATUS: ont i tårna pga skorna och lite tröttare.
Jag åt bröd med jordnötssmör på och mjölk + resorb

Kl15:00
Fjärde mil.
Allt kändes bra i början men helt plötsligt gick inte mer. Det var stopp och kroppen ville inte springa mer. Jag fick samma känslan som på Stockholm Marathon: tungt tungt.
Men jag gav inte upp. Jag blandade med gående/jogg. Det var omöjligt att springa.
STATUS: Trött och igen kraft.
Vi grillade på kvällen och fyllde på depåerna ordentligt!

Jag var nöjd med mina 40 km men inte så nöjd med känslan jag fick i den sista intervall.
Jag får återkomma med en rapport angående detta. Det var inte kul och jag blev orolig.
Tack Pace on earth för att vi hade kul under dagen. Tack för allt pepp!
Ni var grymma som sprang alla 8 intervaller!
Nästa gång kör jag alla!

Behöver din hjälp!

Publicerad den 18 juni 2013 av coyntha

Springa långt för ett gott syfte, kan det bli mycket bättre?
Snart är det dags igen för Tjejmarathon.

Om mindre än 11 dagar springer vi ett marathon som är lite längre och lite roligare.
Det är ett 54 km terränglopp i Roslagsleden: Tjejmarathon som finaste Madde och Annie jobbar hårt så vi kan springa och så vi kan samla mycket pengar.
Ett lopp som är ett välgörenhetslopp där man skänker allt överskott den här gången till Hungerprojekt i Bangladesh. Vi vill avskaffa hunger och fattigdom där.
För att vi tror på människor potential och förmåga att klara av nästan precis vad som helst.
Självklart springer jag igen!

Hur ska man göra det för att samla pengar?

Jo. Jag betalar anmälningsavgiften som är bara så loppet kan anordnas!
Sedan ber jag vänner och bekanta sponsra mitt lopp.
Min tanke är att ”sälja” mina 54 km. Man kan t. exempel välja att sponsra med en 20 lapp för varje km jag springer.
Jag hoppas på att få sponsorer för alla mina km.
Vill du sponsra mig? Lämna en kommentar här på bloggen eller kontakta mig: coyntha@gmail.com
Pengarna ni sponsrar med går direkt till insamlingen.

Det finns också möjlighet att betala direkt med kreditkort via följande länken, skriv gärna mitt namn också så jag vet du hejar på mig!
Du/Ni väljer hur ni vill bidra!
Gå direkt här nu!

Jag har en facebookgrupp om du vill vara med?
Det finns information om loppet här.

Tjejmarathon 2012.Tillsammans gör vi skillnad!

Visst låter det fantastisk?

Jag sökte löparglädje

Publicerad den 06 juni 2013 av coyntha

och jag hittade den!

Det är egentligen inte så svårt. Idag var en sååå fin dag och dessutom var det en röd dag.
Temperaturen var runt 25 grader och jag bara visste jag ville jogga.
Tog mina terrängsskor och gick ut.
Naturen är så vacker just nu så det var en ren njutning att vara i skogen.
Så grön! Bara för mig då!
Idag sprang jag utan krav, jag ville bara känna och andas ren löpning!
Löpning som gör mig så glad, så jag!
Ingen klocka, ingen tid, ingen särskilt distans…
Otrolig pigg kropp som hade glömt att vi hade sprungit en maraton för fyra dagar sedan.
Lite seg men annars bra!

Funderar och funderar om mina kommande lopp… ska jag verkligen springa i fjällen i augusti?

Underbar tisdag

Publicerad den 05 september 2012 av coyntha

Igår var en sådan dag man bara mår bra. Det var också en fin tisdag och det fanns bara en sak att göra: springa!
Jag hade ett 70 min distanspass på schemat.
Och det var inte svårt trots att man är trött kl19 på kvällen.
Jag sprang först på gatan för att sedan komma in i elljusspåret. Där inne finns bra stigar för att springa inne i skogen. Det blev så. Jag tycker det är mindre svårt när man springer i terräng för att då behöver jag har fokus på var sätter jag fötterna istället för att tänka hur trött jag är.
Det är jobbigare men jag tror mycket att jag blir starkare!
Jag träffade en hel rådjursfamilj!! Så fina!
När jag kom hem älsklingen hade lagat så god mat!! Lyx!
Entrecoté med kantareller och grönsaker!! Det smakade så jäkla gott!

Visst har jag mycket tur men en man som lagar mat medan jag springer?

Ett försökt

Publicerad den 18 augusti 2012 av coyntha

Idag var jag ute och försökte springa.
Springa? Nej, det var bara lite jogg men det var i skogen.
Sedan jag kom tillbaka från fjällen har jag haft abstinens på fjäll och abstinens på lera. Så jag var bara tvungen att känna lite idag.
Vi har inget fjäll nära hemma men skog har vi. Så jag satt på mig mina andra terräng skor, mina Adidas för att testa terräng.
Det går att ha skor på mig nu trots mina blåa naglar.
Det var inte lätt, kroppen känns fortfarande seg men jag njöt!
Jag hoppas det släpper snart. Det blev 7 km idag.