Jag har många läsare här på bloggen.
Många vänner på Facebok och Twitter!
Det krävs inte mycket för att göra skillnad. Jag springer i morgon Tjejmarathon för samla pengar och hjälpa till!
Visst 50 kr har de flesta råd med?
Hungerprojktet och barnen i Bangladesh tackar er för evigt!
Vi tillsammans kan göra skillnad!
Insamlingen hittar ni här
Tack!!
Med alla mina sponsorer på tjejmara 2012
Igår fick vi veta mer om nästa års Tjejmarathon!
Alla är välkomna då (tjejer och killar) och ni vill inte missa det!
Datumet är den 29 juni.
Det är ett riktigt trevligt lopp!
Lite längre, lite roligare…
Distans: 53 kilometer och uppåt, beroende på antal felspringningar hi hi
(Klick på bilden för att läsa om loppet)
Lördag den 16 juni, 2012.
Var skall man börja när man skall skriva om ett sådant unikt lopp?
Det var absolut världens första Tjejmarathon som gick av stapeln igår på Roslagsleden.
Det var finaste Annie och Madde som la sina själar , hjärtan och kraft på detta.
Det var deras dröm. Drömmar kan också bli en verklighet.
Vi som var där kunde uppleva, njuta och samarbeta mot samma ändamål!
Så häftigt!
Vi var 39 starka tjejer som startade och det var 39 lyckliga tjejer som kom i mål!
100 % av de som startade gick i mål! Hur ofta händer detta på ett lopp liksom?
Magda, Göran och jag kom i god tid. Göran agerade funktionär och fotograf på loppet.
Innan starten
Tjejmarathon bilen 🙂
Vi hade varit lite oroliga för vädret. Jag ville inte välja fel kläder igen.
Vi hade fint löparväder mest hela tiden utom de sista timmarna där det regnade under en timme typ.
Starten
Kl 9:30 startade vi.
Ganska fort hittade jag ett litet gäng att springa med.
Det kändes bra och det var kul att springa, att bara vara där och uppleva ett nytt ultraäventyr.
Tjoho!
Råden från coachen för dagen var:
Vi visste att det ”bara” var att följa alla oranga prickarna för att hitta vägen och det var vad vi gjorde.
Vi sprang de första 15 km på olika typ underlag, även asfalt. Det var vackert och jag älskade alla dessa olika former i första delen av loppet: mest hagar, stigar och smala grusvägar.
När vi kom fram till första energikontrollen fanns allt möjligt! Allt vi hade önskat och lite till.
Vad äter jag?
Jag och Wanja
Jag själv tog lite kexchoklad, några chips och vatten. Älsklingen var där och jag fick två små flaskor med Perpetuem. Jag passade på att gå på toan också.
Sedan var det dags att springa igen.
Efter ungefär 25 km började jag att få lite ont i baksidan låret (som vanligt) men jag tänkte inte så mycket på det.
Jag fokuserade på annat, som till exempel pratade vi om hur många blommor det fanns överallt, vi fantiserade att vi kanske skulle få en sommarkrans vid målet, vi njöt av den ”sommar-känsla”, det var fint och grönt över allt.
Jag sa till tjejerna att jag behövde göra nåt med mitt ben i nästa stopp.
Lite innan vi kom till 30 km hade jag fått mer ont. Nu gjorde det ont i knät också och vaden vid varje fucking steg 😦
När vi kom fram till andra energikontrollen fanns Jörgen som var en privatperson som ställde upp och han var naprapat.
Han kollade, fixade, gjorde några övningar och rörelser i mitt ben och jag fick liniment.
Nu hade vi redan sprungit 30 km och vi visste att sista milen var den värsta/svåraste.
Okej. Jag bad tjejerna fortsätta själva för att jag kunde inte fortsätta i samma tempo vi hade.
Det gjorde för mycket ont och jag kunde inte hänga med. Jag sprang en bra bit ensam och det funkade bra också. Jag fokuserade på att inte missa de oranga prickar som med bara lite ouppmärksamhet kunde man missa.
Allt var fint och jag gillade att springa på sådana stigar och i den tjocka skogen. Det var verkligen grönt över allt! S.O.M.M.A.R!
Fint va?
Helt plötsligt var jag helt ensam nära havet och det fanns bara stenar runt omkring mig. Det var den stenstranden jag hade sett på bilderna från för
På bilder ser det ut som om jag var på semester i Mallorca eller hur?
Men ni kan inte se hur jobbigt det var…
Vad? Vad gör jag nu?
Det var bara stora klippblock som vi behövde bestiga, klättra helt enkelt.
Jag fick panik och jag ville inte vara ensam längre. Så jag väntade till någon skulle komma för att ha någon springa med. Jag var så osäker om vägen. Jag kunde inte hitta någon orange prick där. Jag väntade ca 15 minuter och jag hörde en röst så jag ropade ”Hej” och de svarade. Det var Nina, Catharina och Paulina!
Så skönt att få sällskap igen!
Med ca 4 mil i benen. Vi alla tog oss över detta!!!
Bild av Paulina Ekendahl
Vi skrattade och svor. Det var den jobbigaste delen av banan och det var nu vid ungefär 38 km. Det tog typ 17 min där!! Den långsamaste kilometern! Men ah…. så vackert!
Nu skulle vi snart komma till den tredje och sista energikontroll. Det skulle finnas vid 40 km. Vi började att jogga igen.
Det gjorde ont, så mycket ont men när jag väl kunde komma igång ville jag inte stanna mer så jag joggade så mycket jag kunde.
Det gjorde speciellt ont när det var nedför 😦
Vi sprang och sprang och vätskekontrollen kom aldrig. Vi började fundera om vi hade missat det! Det skulle bli vid 40 km någonting och det var nu när det började regna mycket. Det var lite kallt. Jag ville inte stanna men behövde äta något mer än min Perpetuem.
Ja, vi hittade den! Det var vid 44 km och jag drack varmt kaffe och åt en bit snickers och kex choklad!
Äntligen efter 44 km!
Bild av Catharina Peterson
Här kom ett litet gäng till, det var Magda och Wanja. Nu var vi ett större gäng som försökte hitta leden igen. Vi sprang fel, fram och tillbaka tills vi hittade de oranga prickarna!
Det var svårt för att det var bara 200 m efter kontrollen som vi skulle svänga in i skogen.
Tjoho! Nu var det sista milen kvar. För det visade sig att loppet var lite längre än 50 km 🙂
Magda och jag återfann varandra igen * kärlek *
Vi hjälpte varandra, vi peppade varandra, vi sjöng och allt detta gjorde att jag ”glömde” min smärta lite. Vi kom nu till riktig terräng.
Andra gången vi ”klättrade” 🙂
Det fanns stora rötter för att ”klättra” och blött var det. Det var ingen idé att försöka undvika vattenpölarna.
Fötterna sjönk ner rejält!! Här blev vi riktig blöta. Men who cares?
Magda, Catharina och jag
Bild av Paulina Ekendahl
Efter 50 km skulle den sista biten komma. Det var mest skogsstig och lite asfalt. För attäntligen komma till sista stigen. Vi såg en underbar skylt: Du klarade det! Jag kändes hur några tårar kom!
YES! Vi klarade det! Det var en lättnad!
Jag och min partner om crime forever!
Nu skulle det inte göra mer ont. Jag tänkte många gånger på de kvinnor som inte kan gå och transportera sig för att få behandling i Panzisjukhuset i Kongo.
Jag kunde springa 54.5 km med smärta. Jag vet att jag kommer att mår bra snart igen men dem har det riktigt svårt där borta!
Älsklingen och Peter mötte alla löpare vid mål.
Göran var fotografen för loppet så han fotade oss.
Och jag fick en puss och jättekram förstås!
Tack för ett underbart lopp!
Tack alla mina sponsorer som sprang med mig och gav mig mycket energi under loppet:
Tack Annie, Madde.
Tack för att jag fick vara med och vara en liten del av er dröm!
Och alla funktionärer och alla tjejer som var där och vi tillsammans gjorde vi skillnad!
Vi ses nästa år!
Madde och Annie gråter… igen hi hi!! Ni är fantastiska!! ❤
Vi sprang inte bara värdelns första underbaraste Tjejmarathon utan vi fick också bästa goodiebagsen igår!
Bland annat en fin filt som passade utmärkt efter loppet och ett superfint armband!
Tack tack tack Madde och Annie!
Vi är kvar i Stockholm hos Magda och om några timmar åker vi hem.
Då kommer ni att få höra allt om gårdagens loppet.
Jag återkommer!
Jag är ledig idag. Vi ska först till skolavslutningen och sen ska vi vara med med Angelica (min dotters vän) som tar student idag.
Efter det åker vi till Stockholm.
Just nu håller jag på att förbereda allt som behövs innan ett lopp och innan vi kan åka iväg och lämna barnen hemma.
Mycket att tänka på och packa.
Jag kommer att ha med mig 6-7 flaskor med Perpetuem. En per timme har jag tänkt!
Och en salttablett per timme också! Bra grejer där!
Jag måste skynda mig…
Snart, imorgon springer vi 🙂 yei!
Att springa och träna är en stor del av mitt liv.
Jag springer för att må bra i kroppen.
Löpningen ger mig energi, stärker min självkänsla och ger mig utmaningar.
Just nu står jag inför Tjejmarathon, ett härligt ultralopp!
Bring it on!!
Snart om tre dagar går världens första Tjejmarathon för välgörenhet av stapeln. Jag och 53 tjejer till kommer att starta kl 9:30 vidRoslagsbro IP.
Bild lånad från Annies blogg
Hur har veckan gått?
Det har varit en lugn vecka för min del.
Jag har vilat måndag och tisdag, dels för att jag har inte hunnit och dels för att jag vill att kroppen återhämtar sig så mycket som möjligt efter maran den 2 juni.
Laddar mentalt
Men jag har jobbat mentalt. Laddar m massa positiva tankar!
Jag ser mig där med alla tjejer och jag ser hur vi kämpar och hjälper varandra!
Bild lånad från Annies blogg. Banan på Tjejmarathon
Fysiskt träning
Idag ska jag köra lite fartlek. Testa benen är bra. För att hittills har det känt som mina ben är fortfarande trötta.
Allt ser ut som det kommer att bli en toppen helg. Det finns så många saker att fokusera innan ett lopp!
Det som jag är jätteorolig är om det är så tekniskt terräng!
Coachen sa att jag skall kolla var jag sätter fötterna så att jag inte snubblar. Kan vara lätt när man sprungit några mil och är lite trött.
Oh! Jag som är en asfaltnörd! Hur ska det gå?
Jag springer också i skogen men jag brukar hålla mig till grusvägar och stigar mest hela tiden. Det är där jag njuter!
När man inte behöver tänka om annat en fokusera på vad jag har framför mig så att jag inte trampa snett eller snubblar om man tappar koncentrationen.
Men det kommer att gå bra!
Bild lånad från Carinas blogg. Så här är sista milen: trixigt parti med mycket klippor och en fin hav!
Packlista
Jag har skrivit en packlista och listan är lång!
Jag bara hoppas att packa smart och inte packa för mycket saker i min löparrygga! Jag kommer inte orka bära massa saker i onödan!
Har du något förslag av viktiga saker jag måste ha? (Så jag inte glömmer dem!)
Kolhydratladdning
Ingen särskilt. Jag äter som vanlig på en vecka innan ett lopp. Från och med imorgon torsdag kommer jag att öka intaget. Inget överdriven men mer mat.
Madde och Annie har fixat så vi kommer att få så mycket gott på alla vätskestationer på loppet. Så bra! Vi behöver inte oroa oss för den delen!
Sömn
Svårt svårt! Jag är så dålig för att komma i god tid till sängen. Men det känns som jag har sovit lite mer än vanligt i alla fall!
Sömnen är rätt så viktig!
Jag jobbar på den.
Bild lånad från Tjejmarathons hemsida. Så här fin är det där vi ska springa 🙂
Oj vad jag längtar! Snart, snart om bara tre dagar!
Mitt dilemma:
Hjälp!! Vad mer ska jag tänka på?
Ni som har sprungit där i Roslagsleden?
Det känns konstig i kroppen. Mitt lår är inte i form. Det gör lite ont och det känns som jag måste bära benet. Oj oj… jag kör mina rehab övningar varje dag. Jag hoppas hoppas att bli 100% till på lördag.
Igår spenderade jag hela söndagen i Stockholm. Jag åkte jättetidigt dit och Magda hämtade mig i T-centralen kl. 9:25 för att träffa alla tjejer för den första träningspass.
GEMENSAMT LÅNGPASS nr 2
Det var dags för andra gemensamma långpass med Tjejmarathontjejerna! Vi möttes utanför World Class i Vasastan. Där fick jag en glad överraskning! Vem såg jag där? Jo, självaste Sirpa som väntade också att gymmet skulle öppna sina dörrar. Hon skulle träna med sin PT!! Vad glad jag blev! Vi har försökt hundra gånger att ses när jag åker till Stockholm och har inte lyckats. Men igår var ”our destiny”!! Jättekul att se henne!
Vi var 9 tjejer som sprang igår. Det var efter Annies beställning en fin dag! (ingen snö alltså!)
Vi sprang en fin runda förbi Wennergren Center, Haga parken och vidare till Ulrikasdals Slottet.
Vi kom till Överjärva Gård där vi stannade lite för att gå på toa, dricka/äta något.
Sedan vände vi och joggade till gymmet igen.
Jag kände mig pigg och med starka ben hela passet. Förutom att jag halkade i leran och blev smutsig i mina älskade tights! Ha ha
Tiden gick verkligen fort. Vi hade tid att prata och lära känna varandra. Supermysigt!
När vi kom fram hade vi sprungit en halvmara! Bara så där! Jag kände som jag kunde fortsätta springa en bra stund till!
Tack Annie! Du var en grym ledare!
Nästa pass kommer vi att springa 30 km!!
Vi bytte om tröjor snabb. Vi hade lite bråttom! Magda och jag skulle åka och träna med coach Andreas!
Det var supertrevligt att springa med tjejerna! Det kommer att bli så kul att springa Tjejmaraton i juni!
Glöm inte datumet! 16 juni!!
GEMENSAM TRÄNING MED JESSICA OCH ANDREAS FALK
Vi träffades kl 14:00 i Ensta krog motionsanläggningen, Täby (starten på TEC) för att träna med coach Andreas och hans fru. Det var lite kallt och jag frös ganska mycket för att jag inte hade så mycket kläder på mig. Den här gången var det fokus på löptekning i terrängen.
Först förklarade Andreas om traillöpningstekniken. Hur springer man i skogen med trippa på tå. Vi sprang lite på det tuffaste partiet på TEC-banan och Andreas kollade hur vi gjorde det.
Det började snöa!!
Sedan körde vi lite Crossfit-träning med Jessica . Det var ett lååååååång sett på 7 minuter!! Med tre olika jobbiga övningar!
Men det var jättekul!
Ännu roligare var att umgås och träffa flera ultralöpare!! Alla är så vänliga och delar med sig! Det känns verkligen som en stor familj! Det är vad som är roligaste med ULTRA!
Bild: Jag och Ultrazebban 🙂
Vi fick kaffe och sedan var det dags för mig att åka hem.
Magda körde mig till T-centralen igen. Jag hade en timme innan bussen skulle åka så jag hann duscha där på 30 kr.
Älsklingen hämtade mig i Linköping och jag var hemma kl. 21. Det var en lång dag men det var värt! Totalt sprang jag 24 km. Inte illa ha ha
Vilken bra söndag det var!
Din chans. Det är en bra chans för att testa ultra. Det här är det perfekta tillfället!
Förra veckan bestämde jag mig för att springa ett lopp till. Men det är inte vilket lopp som helst.
Det kommer att gå av stapeln 16 juni. Det är ett lite längre lopp än ett Marathon. Det heter Tjejmarathon.
Lite längre, lite roligare. Det blir 50 km.
Jag har nyss träffat två underbara tjejer som tog initiativet för att anordna ett roligare lopp med syftet på hjälpa andra tjejer som behöver det. Annie och Madde ligger bakom detta.
Ett lopp som är ett välgörenhetslopp där man skänker allt överskott till Panzisjukhuset i Kongo samt uppmanar alla att hänga på och samla ihop så mycket pengar som möjligt till detta. Ett sjukhus som bland annat hjälper kvinnor som blivit utsatta för sexuella brott.
Så alla tjejer som läser detta inlägg, kom igen nu! Spring med oss!
Man behöver inte har sprungit mycket. Madde och Annie säger att alla som orkar att springa 8 km kan springa Tjejmarathon. Om du anmäler dig du får ett program för att träna till loppet.
Ett superbra sätt att ha det roligt och hjälpa till!
Det är ett lopp för bara tjejer men alla kan hjälpa till!
Hur ska man göra det för att samla pengar?
Jo. Jag betalar anmälningsavgiften. Jag tänker lägga en liten slant varje månad också.
Sedan ska jag be vänner och bekanta sponsra mitt lopp. Jag tänker ”sälja” mina 50 km. Man kan t. exempel välja att sponsra med en 20 lapp för varje km jag springer.
Jag hoppas på att få sponsorer för alla mina km.
Vill du sponsra mig? Lämna en kommentar här på bloggen eller kontakta mig: coyntha@gmail.com
Pengarna ni sponsrar med går till insamlingen.
Visst låter det fantastisk?
Springa långt för ett gott syfte, kan det bli mycket bättre?
Coynthas blogg 
