träningsglädje | Coynthas blogg

Idag var en sådan dag.

Vi var på en fest igår och vi kom ganska sent hem. Som tur är dricker jag inte alkohol men att lägga sig så sent påverkar mig en hel del. Ja, jag har blivit ganska osocial bara för att prio ett för mig är att kunna springa dagen efter.

Hur som helst, idag var jag trött. Vi åt frukost ganska sent och då var det dags att börja förbereda mig för att springa mitt första längre pass efter Bislett.
Det var ett långpass på två timmar som stod på schemat.

Tiden började att gå och klockan var efter 12. Näää, jag orkade verkligen inte.
Jag vet inte vad det var exakt, men jag funderar på om att jag inte har kommit i rätt flow än.
Nu var det verkligen dags.
Det var nu eller aldrig för nu var det några timmar sedan frukosten och snart skulle jag behöva äta igen och sen skulle det bli ännu senare för att springa.

Jag skrev på Facebook och Twitter och fick pepp och det var några till som också skulle springa!
Oh vad det hjälper att få lite press och stöd där!
Tack alla ni, som peppade!
Men pricken över iet var när jag fick ett sms från coachen!
Han vet precis vad han behöver säga så jag inte kan stå emot det!
Tack Andreas!

Jag var ute och det var segt och jobbigt.
Jag kände mig trött, trodde jag hade kramp i vaderna men det var träningsvärk från mina tåhävningar (rehab-övningar jag gör just nu).
Jag skulle testa att springa med bara vatten.
Jag vill tvinga min kropp att använda fettet som energi.
Det funkade kanon. Jag kände mig aldrig tom på energi.
Kilometer efter kilometer kändes bättre och bättre.
Det var så vackert så jag tror jag slutade tänka på hur jobbigt det var.

Jag började att njuta mitt pass.
Det tog många kilometer idag, men vid kilometer nummer 14 släppte det.
Nu var det roligt att springa!
Jag kände mig bara glad och hittade en fart som jag bara kunde springa och springa utan att aldrig mer stanna. (Ja, nu överdriver jag! Men det var så roligt då)
När jag kom hem hade jag sprungit en halvmara.
Mitt första pass längre en än mil sedan Bislett!
Tack kroppen. Jag tror jag är på gång nu…

Tiden gick verkligen fort. Nu är jag åter i rutinen igen.

Veckan i Monte Gordo har varit en av de bästa träningsveckorna jag har haft. Det var fantastiskt!
Sammanfattning (Notes to my self):

Tittade inte på tv på hela veckan
Hörde inte och läste inga nyheter på hela veckan
Åt inga onyttigheter i hela veckan (bara efterrätten sista kvällen med gänget)
Tränade snitt 3 pass/dag
Fick smaka på Yoga. Nu ska jag börja med Yoga.
Sprang totalt 127 km som är verkligen distansrekord för mig
Träffade underbara personer som är lika galna som jag
Lyssnade på de bästa föreläsare som kan finnas i träningsvärlden/motivationsvärlden!
Fick en stor dos D-vitamin i kroppen
Fick också eksem av solen (mindre kul)
Andades och svettades träningsglädje under en hel vecka
Fick bara en liten liten blåsa i en tå
Fick en fin brun färg
Använde internet minimalt. Bara några minuter om dagen för att uppdatera bloggen och statusen på Facebook
Läste två sidor av min bok på hela veckan
Testade nya träningspass som HITT eller aktiv rörlighet pass
Fick den stor ära att träffa, prata, skratta och springa med min förebild: Rune Larsson
Träffade även Anders Szalkai, Pasi Salone och Martina Haag

Jag skulle vilja hitta rätta orden för att sammanfatta resan. Men det är svårt att göra det. Det viktigaste var atmosfären. Redan på första långpasset var vi en grupp som delade på gemenskapen. Jag visste inte man kunde dela och skaffa energi så som vi gjorde medan vi sprang.
Vi var en grupp personer som hade samma mål. Vi hade roligt även när det började att bli tufft.
Jag har aldrig fått så mycket på ett träningspass!

Bild: Min favorit bild: Med Mary och Rune Larsson

Torsdagen var samma sak och ännu bättre. Jag trodde aldrig jag skulle klara att springa så mycket efter 54 km. Men den dagen var som att ha sprungit på månen.

Jag längtar tillbaka redan nu!