Tjörnarparen Ultra 50 miles

Publicerad den 16 december 2018 av coyntha

Svara

Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Loppet går i utmanande och bitvis teknisk terräng, till stora delar längs Skåneleden men även helt obanade sträckor. Ackumulerad stigning är ca 1145 meter. Starten gick kl 09:00 i Tjörnarp och efter drygt 20 timmar nådde jag målet och stod som finisher.

Här en intervju på ultradistans.se om min race.

Berätta lite om dig själv
Jag är en mexikansk tjej som flyttade till Sverige efter det jag träffade min stora kärlek för 18 år sedan. Jag började att springa ganska sent i livet och hittade fort det som behövdes för att trivas: löpningen. Efter att ha testat några kortare lopp blev jag förälskad i att utmana mig själv med ultradistanser. Sen kom också kontakten med naturen och då blev jag fast!

Vad var det som lockade med Tjörnarparen?
Egentligen skulle jag bara springa för att göra sällskap med min kompis Magdalena som behövde 4 itra poäng för att kunna söka till OCC nästa år. Vi skulle göra det tillsammans. Det var hennes första 50 miles. Jag visste inte så mycket om loppet då.
När loppet närmade sig insåg jag det inte skulle bli en dans på rosor.

Har du sprungit loppet tidigare?
Nej, det var första gången i år. Jag hade läst om många kompisar som hade sprungit året innan.

Vad hade du för mål med loppet?
Målet med loppet var att ta sig igenom, dvs komma i mål. Det handlade absolut inte att maxa på grund av att jag inte hade tränat som jag hade velat under hösten. Bl. a. blev jag påkörd av en cykel och behövde vila mm
Huvudmålet var att hålla humöret uppe och tycka att det var kul att springa. Njuta så mycket som möjligt!

Hade du nån support med dig eller fixade du allt på egen hand?
Ingen support den här gången. Jag klarade mig helt själv. Kontrollerna var inte täta och vi fick inte så mycket att äta mer än små saker som chips, choklad, nötter etc. Två gånger klarade vi oss hela 20 km utan kontrollstation. Det var många timmar helt ensam och det blev viktigt att ha vätska och energi med sig. Jag kan tänka mig att det är därför man får ganska många itra-poäng.

Hur viktigt är support för dig?
Det är viktigt att ha support när det går. För min del är det viktigaste för mig att supporten ger mig pepp och att jag kan gråta en tår när jag behöver. Jag känner mig inte ensam. Jag brukar ha Göran, min man som support och han känner mig bra och vet vad jag behöver. Men det är mest peppen som ger mig mest.
Tyvärr är många av mina lopp inte så lätta att ha support.

Vad var det bästa med loppet?
Det var många saker som var bra. Jag älskar de små lopp som gör att man känner sig hemma, väl omhändertagen och det är så mysigt att komma till varje kontroll. Det är viktigt att få lite kärlek varje gång man kommer till det varma tältet!
Loppet var tufft men jag gillade just att det var svårt. Det blev svårare när det blev mörkt och svårt att navigera. Regnet under hela loppet och några få grader gjorde inte sakerna lättare. Det var kanske just det som gjorde loppet roligare och utmaningen växte för varje timme som gick.

Är du nöjd med din insats?
Jag är otrolig nöjd och stolt över att har kommit i mål och vara finisher. Jag är mest nöjd över att kunna behålla humöret på topp och att känna mig stark trots allt vi hade emot oss. För mig var det rekord på att springa så många timmar i mörkret och regn.

Lärde du dig något som du inte visste innan?
Ja. Hur jag hanterade allt för att hålla mig varm och springa i mörkret under så många timmar. Att hitta markeringar och att tävla i en obanad terräng. Att hantera rädslan för vildsvin som jag visste fanns överallt. Som tur såg vi inga men vi hörde dem!

Definitivt ett lopp som jag rekommenderar: Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Half Marathon Des Sables – Del 1

Publicerad den 04 oktober 2018 av coyntha

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

Bivouac (campingen)

De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

Marias dubbelt kök!

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag!

Nästa utmaning: Half MDS

Publicerad den 19 september 2018 av coyntha

Om exakt fem dagar är jag ute någonstans i Fuerteventura och springer årets stora mål. Det här är inte en spontan anmälan. Tvärtom det har varit inplanerat sedan många månader. Det har varit mycket att tänka på: Jag har läst och frågat runt, jag har valt noggrant all utrustning mm.

LOPPET GÅR DEN 24-27 SEPTEMBER

Half Marathon Des Sables är ca 120 km lång tävling i 4 etapper varav en av dagarna är en vilodag. Vi kommer att springa i en för mig helt annorlunda miljö. Något som jag aldrig har gjort förut. Det verkar vara fantastiskt spännande: öken, berg och strand. Kan man ha det bättre?

Det som har lockat mig mest är att få testa något helt nytt för mig: loppet är 100% självförsöjande. Det innebär att varje löpare måste bära med sig allt som kan behövas för att vara ute på äventyr under fyra dagar.
Det enda vi kommer att få är vatten. Organisationen kräver minst 2000 kcal per dag som energi och en del utrustning som är obligatorisk. Mer om allt detta kommer i ett separat inlägg.
Skärmavbild 2018-09-19 kl. 21.16.44.png

SVÅRIGHET

Det är några saker som kan oroa mig men som gör det ännu mer spännande att våga ta utmaningen. Framför allt när det handlar om saker som är (just nu) utanför min kontroll.

Jag är inte så van att springa i 30 grader
Inte heller att springa med mycket vikt i ryggsäcken
Hur kommer det att bli att springa i öken, i sanden?
Kommer jag att kunna vila så många nätter i ett tält?
Har jag tillräcklig mat med mig? Kommer jag att bli hungrig?
Har jag allt jag behöver? Kläder och mina personliga saker?
Vad gör jag om jag får stora blåsor som kan komma om jag har mycket sand i strumporna
…. you name it!

TEAM

Den här gången springer jag inte ensam. Jag springer med min vän Carina Lindbäck. Vi är anmälda som team och som team måste vi båda komma i mål. Vi träffades förra året när vi båda sprang Göta Kanal Run 2017. Efter det fick jag en vän för livet och nu ville vi dela en sådan upplevelse tillsammans.

Vi är stolta att heta ”Team Göta Kanal Run”. Vi kommer att stödja varandra och framför allt tycker vi att man blir dubbelt så lyckliga när vi är två och gör det tillsammans.

PROGRAM

Vi åker på söndag från Arlanda och flyger till Fuerteventura. Där ska Apolloresor hämta oss för att transportera alla som flyger i samma flygplan som oss till Playitas.

Samma dag ska vi gå genom utrustningskontroll och registrera oss. Bl. a presentera läkarintyget mm.

Starten går på måndag morgon och vi hoppas komma i mål på torsdag eftermiddag. Alla dagar kommer vi att bo på en camping som heter Bivouac. På dagarna springer vi med alla våra saker. Det blir lättare för var dag eftersom vi kommer att äta en del av sakerna vi har i våra ryggsäckar.

MER OM LOPPET

Här kan ni läsa mer om loppet.
På söndag när vi är på plats kommer ni att få en länk för att kunna följa oss om ni vill.

Just nu har jag bara loppet i huvudet. Försöker ladda på bästa sättet genom att sova så mycket jag kan och äta bra mat.
Sista detaljerna börjar att falla på plats!!

Packningen pågår…..
Så spännande!

LTBCN 2016 racerapport

Publicerad den 10 maj 2016 av coyntha

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!

Söndags utflykt

Publicerad den 14 juli 2015 av coyntha

Jag var sugen på att testa en trailbana som finns i Kolmården. Banan går över Kvarsebo Klint och runt vackra Nävsjön. Förra veckan var det ett lopp där och Göran och några kompisar sprang där, det var Kolmårdsrundan. Så igår var det dags att åka dit och testa! Jag skulle springa ett långpass så vi kunde lika gärna åka dit!

Det var en fin dag med bra löparväder. Vi hade lite mat i ryggsäcken för tanken var att njuta och äta något mitt i passet. Smart att ha tändvätska på kolen redan hemma och sen stoppade vi dem i en plastpåse i ryggsäcken.

Jag blev inte besviken utan tvärtom jag blev glatt överraskad! Vilken fin bana!

De första 3 km var ganska tekniska och lite utmanande.

Man sprang till en härlig gran- och tallskog för att ansluta till ”lilla” TrailRundans norra del med ganska jobbig och sugande men skonsam löpning!

Därefter var det några km grusväg för att komma till den vackraste delen då man springer hela Nävsjön runt.
En sak som var lite rolig var att man springer en del på Östgötaleden och en del på Sörmlandsleden!

Det fanns många grillställen runt Nävsjön. Vi stannade och grillade korv som smakade så gott!

Det var också ett blåbärsparadis där. Synd att vi inte hade något med oss så vi kunde plocka och ta med hem!

Det kändes som hela rundan var mest nerför och det kändes bara kul att springa!
Kan ni tänka er, det kändes inte jobbigt efter den tuffa bana i High Coast Ultra

En jättefin dags utflykt! Där vill jag komma tillbaka!

Från Höga Kusten till Skåne 1/2

Publicerad den 10 juli 2015 av coyntha

Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!

High Coast Ultra 75 km

Det är en av Sveriges längsta ultratrail genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.

75 km
Asfalt: 14%
Grus/körvägar: 39%
Stig: 47%
Totalstigning: 2218 höjdmeter

Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.

Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.

Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:

* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer

* Nordingrå: 30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation
* Hornöberget: 75km – Mål

Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?

När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.

Nästan uppe på Fjärdbotten.

Uppe på Fjärdbotten

När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!

De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.

IMGP7257-small

Höga Kustenbron i sikte! Yei!

10 km kvar!

Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!

Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!

Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!

Min film

Lyckades filma lite med min nya TomTom Bandit kamera. Jag lovar att öva mer!

Återhämtning

Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.

Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!

Skor

* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!

* Nordingrå: 30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.

Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!

Ultra Trail Spain Camp 2015

Publicerad den 04 maj 2015 av coyntha

Äventyret är slut för den här gången. Jag har spenderat 5 fantastiska dagar med ett gäng löpare lika galna (eller ännu mer) som jag är.

Vyn från sovrummet

Vi åkte ner till Alicante i tisdags för att sen åka bil till Javea, Costa Blanca där vi bodde på La Finca. Vår egen privata resort med pool, härliga umgängesytor och vår egen kock Nancy.
Jag måste berätta att hon jobbade hård för att mata oss. Hon lagade all mat från grunden och använde lokala råvaror. Det var verkligen en upplevelse och lyx att få den perfekta maten för oss löpare även om det var svårt att gissa hur mycket mat det skulle lagas!

Med Tone ( i vit), Torbjörn och Johnny

Jag delade rum med Tone från Norge. Det var så smart att bo på La Finca för att kunna umgås med alla. Vi hade en mötespunkt vid poolen. Vi åt alla måltider ute under parasollerna. Det fanns två kök och ett vardagsrum med tv som ingen använde.

Dagarna bestod av morgonyoga kl 07:00 varje morgon innan frukost. Frukost vid poolen, ett löppass i bergen och ett löppass på eftermiddag. På kvällen en gemensam aktivitet typ en föreläsning eller en workshop.

Varje kväll blev det tyst vid kl 21:30. Alla gick och la sig ungefär samtidigt. Trötta efter långa dagar, många km och höjdmeter i det fina vädret! Solen gjorde sitt jobb också, vi var alla ganska solbrända. Jag har även fått soleksem och det kliar såå mycket! Även vi som är lite mörkare kan drabbas av det!

Vi sprang på olika berg varje dag och vi kom upp till topparna. För mig var det perfekta tillfället för att träna och öva på mina svagheter. Det kändes så rätt att vara där! Vi var uppe på fyren San Antonio, klättrade ner i en grotta, vi sprang förbi spökstaden och väderkvarnarna Los Molinos.
Andra dagen, Den långa dagen var vi uppe på Castell de Castells. En annan dag som var återhämtningsdag var vi uppe på berget Montgó. Sista dagen klättrade vi upp på El Forat de Bernia där vi kröp igenom en tunnel för att komma på andra sidan berget. Efter det sprang vi en del av Skyrace La Perimetrals bansträckning på berget Bernia. Riktigt häftig och bitvis mycket brant och teknisk löpning, scrambling, klättring.

Trixigt och mycket teknisk terräng var den gemensamma nämnaren i varje pass. Jag som är så höjdrädd var det ännu en sak till jag behövde träna på för att inte tala om att lära mig att springa/jogga på en stening terräng.

Det var roligt att se hur dag efter dag blev det lättare att springa på en sådan typ av terräng. Man blir bra på det man tränar! De jobbiga stenarna blev inte lika svåra sista dagen.

Jag hade med mig mina stavar. Nu vet jag i alla fall hur ska jag bära dem när jag är ute och springer. Men tyvärr, känns det fortfarande som om de bara är i vägen.

Men de kan vara bra om jag kan vänja mig att använda dem och framför allt om jag kan lära mig hur man utnyttjar dem!

ha ha * smile *

I gruppen jag sprang med hade vi en spansk guide. Han var en otrolig bra löpare och cyklist som hade mycket erfarenhet både om området och om hur man springer i en sådan miljö. Vi snackade förstås massor på spanska och jag kunde översätta för gruppen. Allt funkade perfekt.

Jag måste säga att varje dag var magisk! Hela resan var en upplevelse!

Det är inte så konstigt när man delar sitt intresse med andra! Inga konstigheter om att prata om 100-miles lopp, Iron Man, Swim-run, 24-timmars lopp, etc. Inte heller att prata om gels och mat under ett långpass eller olika skor eller klockor! Ganska nördiga var vi!

På toppen!

Jag är hemma nu och det känns också bra. Jag har laddat och tagit hem alla stunder jag njöt med alla underbara vyer. De ligger i mitt huvud och jag ska ha ta dem fram när jag tränar här.

En sammanfattning av det jag har fått i resan är:

* Jag fick många bra tips för att förbättra löptekniken i berg. Både uppför och nerför.

* Nu vet jag lite mer vad jag gör för fel när jag springer. Det verkar vara grunden på mina hälseneproblem

* Jag har övat i den riktiga miljön med stavarna.

* Jag har stått på huvudet för första gången. En av de sakerna jag inte trodde jag skulle kunna göra

* Att kunna öva för att bli av höjdrädslan var stort! I år var det lättare att kontrollera min panik. Fick tips som att andas, inte titta ner osv

* Vi åt fantastisk mat från regionen! Jag kommer inte att glömma den stora Paellan och bäckfisk salladen bland annat.

* Fem dagar utan tv. Saknade inte det. Helt bortkopplad från världen.

Tack Pace on Earth, Tua och Ingemar! Ni skapade magi!

Vi ses nästa år!

Johnny Pace on earth och jag

Yei!! Jag gjorde det!

1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Publicerad den 25 april 2015 av coyntha

Svara

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

C) Klara skiten
B) Klara skiten närmare 24h
A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

Ha tålamod
Ett varv i taget
Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

Sjukligt stolt 100 mile löpare…

TEC: min premiär som pacer och support

Publicerad den 24 april 2015 av coyntha

I helgen var det dags att springa TEC igen. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support.

Jag hade lovat min vän Susanne att vara hennes support i hennes 50-milesdebut. Hon hade pace:at mig på 3 av mina 4 100-miles förra året.
Som ni vet, har jag bestämt mig för att inte springa något lopp innan UTMB men jag kunde lika gärna komma och hjälpa till.

Varje gång hon kom till varvningen fick hon energi, vätska, tabletterna, pepp och en kram! Jag skickade ut henne igen fort. Jag hoppas Susanne tyckte det var smidigt att hon inte behövde göra så mycket utan allt var klart.

Medan min löpare var ute och sprang passade jag på att vara social. Det var så många fina ultravänner där som både sprang och hejade. Det var verkligen ett kramkalas i Ensta Krog.

(Bild Henrik Pehrson)

Många av mina vänner som sprang hade inte support. Jag hjälpte så många jag kunde! Jag peppade och hejade så mycket jag kunde!
Jag hade fullt upp och jag glömde mig själv! Jag glömde att äta och dricka och stod där från kl 10:00.
Nu förstår jag hur trött kan man bli även som support! Stackars min man som alltid supportar mig!

Jag skulle pace:a Susanne på hennes sista varv men fick inte göra det på grund av det fortfarande var ljust. Efter hon gick ut märkte vi att jag hade kunnat springa eftersom det blev mörkt medan hon var ute.
Efter Susannes målgång skjutsade vi henne till hotellet. Jag bestämde mig för att vila lite innan det skulle bli dags att pace:a Anders.

När jag kom till rummet fick jag sms från Kristian att Anders önskade sig sällskap. Jaha! Ställde väckarklockan i fall jag somnade inom en timme.
Det var svårt att gå upp men jag tänkte på hur många gånger mina pace:ers har offrat sina nätter för att springa med mig och tänkte att Anders var tröttare än vad jag var!
Jag kom till varvningen och väntade på honom.
Det var lite kallt och mörkt.
När han kom, hjälpte jag honom att fylla flaskan och han fick lite energi också.
Svårt för mig att veta om mitt uppdrag!
Första gången för mig som pace:r!

Jag pratade mest hela tiden och jag följde honom. När det var möjligt sprang jag bredvid honom annars sprang jag bakom honom i skogen. Det var han som bestämde tempot.
Det gick bra.
Jag försökte även påminna honom om att äta och dricka. Anders var stark. Vi bestämde jag skulle vila ett varv eftersom han hade fyra varv kvar. Jag skulle köra nästa varv igen och jag skulle kunna passa på och ladda min pannlampa.
När Anders kom tillbaka gick det snabbt igen på varvningen. Vi ville ut igen. Det här varvet blev magiskt. Han fick mycket kraft och jag bara följde honom. Vi sprang om och sprang om folk. Jag tror det gav mycket energi och självförtroendet växte upp.
Skogsdelen var underbar! Vi flög fram!
När vi kom till motionsspåret igen, kollade Anders på klockan och vi hade 5:30 tempo! Otroligt efter ca 138 km!
Vid varvningen väntade Kristian som körde de två sista varven med Anders!

Jag gick till hotellet för att vila lite och äta frukost för att sen komma tillbaka och pace:a min underbara vän Caroline.
Den här gången skulle hon fixa 100 miles och jag skulle hjälpa henne att göra det. Hon var trött och hade såå lite energi kvar i kroppen. Det gick inte fort men hon var bestämd. Jag gjorde allt jag kunde för att göra varvet kortare!
Sista varvet tog Tobias med henne!

Jag har bett alla tre att gästblogga och berätta om deras upplevelse! Det är mina vänner och alla hade olika mål med loppet!
Jag är så stolt över dem och alla som sprang i helgen!
Jag får inte glömma att nämnda de tre otroliga ultralöpare som för första gången i Sverige kom i mål på 200 miles ( 322 km). Det var en ära att vara där och se dem kriga som de gjorde!
Grattis igen Tobbe, Linda och Henrik! Tack för inspirationen!

Vinnare på 200 miles: Tobbe Gyllebring
(Bild Henrik Pehrson)

Jag är otrolig glad att ha varit support och pacer den här gången. Det är lärorik för mig och nu var det äntligen dags för mig att ge lite tillbaka av allt kärlek jag alltid för när jag springer mina ultror!

Tack alla ultravänner jag fick chans att krama i helgen!
Vi ses nästa år på spåret i den fina nya banan!

Ultra är kärlek!
TEC är kärlek!

Att öka träningen!

Publicerad den 06 april 2015 av coyntha

Svara

Nu har det gått en månad sedan jag började att träna igen. Efter mötet med coachen var planen klar: öka successivt. Under en månad har det handlat om att trappa upp trä ningen. Vi har börjat med en längre grund/uppbyggnads period, typ 6-8 veckor.
Har även börjat med lätta backpass och nu ett backdistanspass. Sedan kör vi en period med specifik backträning. Då blir det lite mindre mängd men med mer tuff backträning. Efter det blir det en grundperiod till och sedan kommer vi att stämma av och ser var jag står, hur mår kroppen och ser vad jag behöver träna mer. I schemat har Andreas lagt en del av styrketräning.

Mer än vad jag brukar göra. Men ärligt, jag har varit ganska dålig på att köra mina styrkepass förut. Nu tänker jag köra på riktigt! Jag behöver verkligen bli starkare! Jag som älskar att vara ute!

Påskveckan

Jag hade som mål att springa 100 km under veckan. Påsk är verkligen ett bra tillfälle för att träna mera. Nu när snön är borta (nästan) och när man har många lediga dagar. Vad är bättre än att träna? För min del har påskhelgen varit som ett eget träningsläger hemma.
Hade planerat många träningspass, bra mat och bra sömn. Perfekt!
Kan man inte leva så jämt? 🙂
Jag har tränat något varje dag under veckan. Ryggen har inte varit med alla dagar men det går att springa, så jag sprang!
På långfredag blev det förstås långpass! Påskafton, ett rejält backpass i en skidbacke. Påskdagen ett distanspass i skogen. Lite yoga också!
påskvecka
Totalt blev det drygt 100 km! Så nöjd!