LTBCN 2016 racerapport

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!

img_6663

I mål!

Vilken mardröm! Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv! Tänk om jag inte kommit tillbaka? Tänk om ingen hade hittat mig?

img_6807

Im a finisher!
Mitt alldeles första bergslopp! Så stolt!

ltbcn

PS.

Första loppet som man kunde designa sin egen nummerlapp. Min familj följde mig!


 

 

Söndags utflykt

Jag var sugen på att testa en trailbana som finns i Kolmården. Banan går över Kvarsebo Klint och runt vackra Nävsjön. Förra veckan var det ett lopp där och Göran och några kompisar sprang där, det var Kolmårdsrundan. Så igår var det dags att åka dit och testa! Jag skulle springa ett långpass så vi kunde lika gärna åka dit!

Det var en fin dag med bra löparväder. Vi hade lite mat i ryggsäcken för tanken var att njuta och äta något mitt i passet. Smart att ha tändvätska på kolen redan hemma och sen stoppade vi dem i en plastpåse i ryggsäcken.

Jag blev inte besviken utan tvärtom jag blev glatt överraskad! Vilken fin bana!
11412041_915733068465001_4664627282181950009_o
De första 3 km var ganska tekniska och lite utmanande.
IMG_3076
11119662_915733141798327_327725773854307712_o
11708032_915733055131669_7653205195867925052_o
Man sprang till en härlig gran- och tallskog för att ansluta till ”lilla” TrailRundans norra del med ganska jobbig och sugande men skonsam löpning!
11717566_915733018465006_7358461307289445057_o
11713885_915733125131662_3936666784630077473_o
11411902_915733328464975_6596804453928630843_o

Därefter var det några km grusväg för att komma till den vackraste delen då man springer hela Nävsjön runt.
En sak som var lite rolig var att man springer en del på Östgötaleden och en del på Sörmlandsleden!
jag
IMG_3074
Det fanns många grillställen runt Nävsjön. Vi stannade och grillade korv som smakade så gott!
11731589_915733168464991_2511586200178810713_o
11722583_915733158464992_1292670363176865948_o
11709871_915733255131649_2300043925405590028_o

Det var också ett blåbärsparadis där. Synd att vi inte hade något med oss så vi kunde plocka och ta med hem!
IMG_3081
Det kändes som hela rundan var mest nerför och det kändes bara kul att springa!
Kan ni tänka er, det kändes inte jobbigt efter den tuffa bana i High Coast Ultra

En jättefin dags utflykt! Där vill jag komma tillbaka!

Från Höga Kusten till Skåne 1/2

Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!


High Coast Ultra 75 km

Det är en av Sveriges längsta ultratrail  genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.

75 km
Asfalt: 14%
Grus/körvägar: 39%
Stig: 47%
Totalstigning: 2218 höjdmeter
image001(2)

IMG_2956
Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.

Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.

Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:

* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp7

* Nordingrå:  30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp4

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation
* Hornöberget: 75km – Mål
Etapp2_2

Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?
IMG_2938

När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.
hcu

Nästan uppe på Fjärdbotten

Nästan uppe på Fjärdbotten.

Uppe på Fjärdbotten

Uppe på Fjärdbotten

När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!

De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.
IMG_2953.JPG
IMGP7257-small

Bron på sikte!

Höga Kustenbron i sikte! Yei!

10 km kvar!

10 km kvar!

Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!

Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!
IMG_0813
IMG_0806

Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!
image001(3)

Min film

Lyckades filma lite med min nya TomTom Bandit kamera. Jag lovar att öva mer!


Återhämtning

Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.

Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!

Skor

* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!

* Nordingrå:  30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.

Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!

Ultra Trail Spain Camp 2015

Äventyret är slut för den här gången. Jag har spenderat 5 fantastiska dagar med ett gäng löpare lika galna (eller ännu mer) som jag är.

Vyn från sovrummet



Vi åkte ner till Alicante i tisdags för att sen åka bil till Javea, Costa Blanca där vi bodde på La Finca. Vår egen privata resort med pool, härliga umgängesytor  och vår egen kock Nancy.
Jag måste berätta att hon jobbade hård för att mata oss. Hon lagade all mat från grunden och använde lokala råvaror. Det var verkligen en upplevelse och lyx att få den perfekta maten för oss löpare även om det var svårt att gissa hur mycket mat det skulle lagas!

11212254_10152891327821288_1397913091_n

Med Tone ( i vit), Torbjörn och Johnny

Jag delade rum med Tone från Norge. Det var så smart att bo på La Finca för att kunna umgås med alla. Vi hade en mötespunkt vid poolen. Vi åt alla måltider ute under parasollerna. Det fanns två kök och ett vardagsrum med tv som ingen använde.

Dagarna bestod av morgonyoga kl 07:00 varje morgon innan frukost. Frukost vid poolen, ett löppass i bergen och ett löppass på eftermiddag. På kvällen en gemensam aktivitet typ en föreläsning eller en workshop.

Varje kväll blev det tyst vid kl 21:30. Alla gick och la sig ungefär samtidigt. Trötta efter långa dagar, många km och höjdmeter i det fina vädret! Solen gjorde sitt jobb också, vi var alla ganska solbrända. Jag har även fått soleksem och det kliar såå mycket! Även vi som är lite mörkare kan drabbas av det!

Vi sprang på olika berg varje dag och vi  kom upp till topparna. För mig var det perfekta tillfället för att träna och öva på mina svagheter. Det kändes så rätt att vara där! Vi var uppe på fyren San Antonio, klättrade ner i en grotta, vi sprang förbi spökstaden och väderkvarnarna Los Molinos.
Andra dagen, Den långa dagen var vi uppe på  Castell de Castells. En annan dag som var återhämtningsdag var vi uppe på berget Montgó. Sista dagen klättrade vi upp på El Forat de Bernia där vi kröp igenom en tunnel för att komma på andra sidan berget. Efter det sprang vi en del av Skyrace La Perimetrals bansträckning på berget Bernia. Riktigt häftig och bitvis mycket brant och teknisk löpning, scrambling, klättring.

Trixigt och mycket teknisk terräng var den gemensamma nämnaren i varje pass. Jag som är så höjdrädd var det ännu en sak till jag behövde träna på för att inte tala om att lära mig att springa/jogga på en stening terräng.

Det var roligt att se hur dag efter dag blev det lättare att springa på en sådan typ av terräng. Man blir bra på det man tränar! De jobbiga stenarna blev inte lika svåra sista dagen.

Jag hade med mig mina stavar. Nu vet jag i alla fall hur ska jag bära dem när jag är ute och springer. Men tyvärr, känns det fortfarande som om de bara är i vägen.

Men de kan vara bra om jag kan vänja mig att använda dem och framför allt om jag kan lära mig hur man utnyttjar dem!

11216502_10152891327776288_1975040842_n

ha ha * smile *

I gruppen jag sprang med hade vi en spansk guide. Han var en otrolig bra löpare och cyklist som hade mycket erfarenhet både om området och om hur man springer i en sådan miljö. Vi snackade förstås massor på spanska och jag kunde översätta för gruppen. Allt funkade perfekt.

Jag måste säga att varje dag var magisk! Hela resan var en upplevelse!

Det är inte så konstigt när man delar sitt intresse med andra! Inga konstigheter om att prata om 100-miles lopp, Iron Man, Swim-run, 24-timmars lopp, etc. Inte heller att prata om gels och mat under ett långpass eller olika skor eller klockor! Ganska nördiga var vi!
11195441_10152891327786288_1070375028_n

På toppen!

På toppen!

Jag är hemma nu och det känns också bra. Jag har laddat och tagit hem alla stunder jag njöt med alla underbara vyer. De ligger i mitt huvud och jag ska ha ta dem fram när jag tränar här.

En sammanfattning av det jag har fått i resan är:

* Jag fick många bra tips för att förbättra löptekniken i berg. Både uppför och nerför.

* Nu vet jag lite mer vad jag gör för fel när jag springer. Det verkar vara grunden på mina hälseneproblem

* Jag har övat i den riktiga miljön med stavarna.

* Jag har stått på huvudet för första gången. En av de sakerna jag inte trodde jag skulle kunna göra

* Att kunna öva för att bli av höjdrädslan var stort! I år var det lättare att kontrollera min panik. Fick tips som att andas, inte titta ner osv

* Vi åt fantastisk mat från regionen! Jag kommer inte att glömma den stora Paellan och bäckfisk salladen bland annat.

* Fem dagar utan tv. Saknade inte det. Helt bortkopplad från världen.

Tack Pace on Earth, Tua och Ingemar! Ni skapade magi!

Vi ses nästa år!

Johnny Pace on earth och jag

Yei!! Jag gjorde det!


   

1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

  1. C) Klara skiten
  2. B) Klara skiten närmare 24h
  3. A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

  • Ha tålamod
  • Ett varv i taget
  • Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
  • Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

//

Sjukligt stolt 100 mile löpare…

TEC: min premiär som pacer och support


I helgen var det dags att springa TEC igen. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support.

Jag hade lovat min vän Susanne att vara hennes support i hennes 50-milesdebut. Hon hade pace:at mig på 3 av mina 4 100-miles förra året.
Som ni vet, har jag bestämt mig för att inte springa något lopp innan UTMB men jag kunde lika gärna komma och hjälpa till.
IMG_5122
Varje gång hon kom till varvningen fick hon energi, vätska, tabletterna, pepp och en kram! Jag skickade ut henne igen fort. Jag hoppas Susanne tyckte det var smidigt att hon inte behövde göra så mycket utan allt var klart.

Medan min löpare var ute och sprang passade jag på att vara social. Det var så många fina ultravänner där som både sprang och hejade. Det var verkligen ett kramkalas i Ensta Krog.

(Bild Henrik Pehrson)

Många av mina vänner som sprang hade inte support. Jag hjälpte så många jag kunde! Jag peppade och hejade så mycket jag kunde!
Jag hade fullt upp och jag glömde mig själv! Jag glömde att äta och dricka och stod där från kl 10:00.
Nu förstår jag hur trött kan man bli även som support! Stackars min man som alltid supportar mig!

Jag skulle pace:a Susanne på hennes sista varv men fick inte göra det på grund av det fortfarande var ljust. Efter hon gick ut märkte vi att jag hade kunnat springa eftersom det blev mörkt medan hon var ute.
Efter Susannes målgång skjutsade vi henne till hotellet. Jag bestämde mig för att vila lite innan det skulle bli dags att pace:a Anders.

När jag kom till rummet fick jag sms från Kristian att Anders önskade sig sällskap. Jaha! Ställde väckarklockan i fall jag somnade inom en timme.
Det var svårt att gå upp men jag tänkte på hur många gånger mina pace:ers har offrat sina nätter för att springa med mig och tänkte att Anders var tröttare än vad jag var!
Jag kom till varvningen och väntade på honom.
Det var lite kallt och mörkt.
När han kom, hjälpte jag honom att fylla flaskan och han fick lite energi också.
Svårt för mig att veta om mitt uppdrag!
Första gången för mig som pace:r!

Jag pratade mest hela tiden och jag följde honom. När det var möjligt sprang jag bredvid honom annars sprang jag bakom honom i skogen. Det var han som bestämde tempot.
Det gick bra.
Jag försökte även påminna honom om att äta och dricka.  Anders var stark. Vi bestämde jag skulle vila ett varv eftersom han hade fyra varv kvar.  Jag skulle köra nästa varv igen och jag skulle kunna passa på och ladda min pannlampa.
När Anders kom tillbaka gick det snabbt igen på varvningen. Vi ville ut igen. Det här varvet blev magiskt. Han fick mycket kraft och jag bara följde honom. Vi sprang om och sprang om folk. Jag tror det gav mycket energi och självförtroendet växte upp.
Skogsdelen var underbar! Vi flög fram!
När vi kom till motionsspåret igen, kollade Anders på klockan och vi hade 5:30 tempo! Otroligt efter ca 138 km!
Vid varvningen väntade Kristian som körde de två sista varven med Anders!

Jag gick till hotellet för att vila lite och äta frukost för att sen komma tillbaka och pace:a min underbara vän Caroline.
Den här gången skulle hon fixa 100 miles och jag skulle hjälpa henne att göra det. Hon var trött och hade såå lite energi kvar i kroppen. Det gick inte fort men hon var bestämd. Jag gjorde allt jag kunde för att göra varvet kortare!
Sista varvet tog Tobias med henne!

Jag har bett alla tre att gästblogga och berätta om deras upplevelse! Det är mina vänner och alla hade olika mål med loppet!
Jag är så stolt över dem och alla som sprang i helgen!
Jag får inte glömma att nämnda de tre otroliga ultralöpare som för första gången i Sverige kom i mål på 200 miles ( 322 km). Det var en ära att vara där och se dem kriga som de gjorde!
Grattis igen Tobbe, Linda och Henrik! Tack för inspirationen!

Vinnare på 200 miles: Tobbe Gyllebring
(Bild Henrik Pehrson)

Jag är otrolig glad att ha varit support och pacer den här gången. Det är lärorik för mig och nu var det äntligen dags för mig att ge lite tillbaka av allt kärlek jag alltid för när jag springer mina ultror!

Tack alla ultravänner jag fick chans att krama i helgen!
Vi ses nästa år på spåret i den fina nya banan!

Ultra är kärlek!
TEC är kärlek!

Att öka träningen!


Nu har det gått en månad sedan jag började att träna igen. Efter mötet med coachen var planen klar: öka successivt. Under en månad har det handlat om att trappa upp trä  ningen. Vi har börjat med en längre grund/uppbyggnads period, typ 6-8 veckor.
Har även börjat med lätta backpass och nu ett backdistanspass. Sedan kör vi en period med specifik backträning. Då blir det lite mindre mängd men med mer tuff backträning. Efter det blir det en grundperiod till och sedan kommer vi att stämma av och ser var jag står, hur mår kroppen och ser vad jag behöver träna mer. I schemat har Andreas lagt en del av styrketräning.

Mer än vad jag brukar göra. Men ärligt, jag har varit ganska dålig på att köra mina styrkepass förut. Nu tänker jag köra på riktigt! Jag behöver verkligen bli starkare! Jag som älskar att vara ute!

Påskveckan

Jag hade som mål att springa 100 km under veckan. Påsk är verkligen ett bra tillfälle för att träna mera. Nu när snön är borta (nästan) och när man har många lediga dagar. Vad är bättre än att träna? För min del har påskhelgen varit som ett eget träningsläger hemma.
Hade planerat många träningspass, bra mat och bra sömn. Perfekt!
Kan man inte leva så jämt? 🙂
Jag har tränat något varje dag under veckan. Ryggen har inte varit med alla dagar men det går att springa, så jag sprang!
På långfredag blev det förstås långpass! Påskafton, ett rejält backpass i en skidbacke. Påskdagen ett distanspass i skogen. Lite yoga också!
påskvecka
Totalt blev det drygt 100 km! Så nöjd!

Jag har bara ett lopp i huvudet: UTMB!

Ska vi prata om mat?

När jag just nu inte tränar hårt förbereder jag min kropp genom fokusera på bra mat för att kunna genomföra den kommande träningen. En stark kropp som kan träna mycket och kunna hålla sig frisk. Allt detta kommer att göra att jag kan springa det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit i augusti.

Vad gör jag då?

Som tur är, har jag en man hemma som är väldig intresserad i ämnet och som också vill äta rätt och bra. Vi har tagit bort allt från skafferiet som kan fresta mig. Däremot har vi fyllt kylskåpet och skafferiet med bra, god och  nyttig mat. Massa frukt, bär, grönsaker, fisk, kvarg, chiafrön, etc.

Jag har ett tydligt mål i huvudet nu och för att nå det ska jag göra precis allt jag kan. Jag kan inte vänta mer. Det gäller nu och jag gillar att ha fokus och ha en stor morot som motiverar mig varje dag.

Det är resan till målet som är så rolig!
Jag ska bli lite lättare i kroppen men framför allt ska jag bygga en mycket starkare kropp.
Just nu tränar jag inte hårt så jag kan ta bort en hel del kcal per dag men när jag börjar med mycket mer träning då ökar jag mängden igen.

Kroppen behöver bra mat. Bra mat ska vara god och jag gillar att det ska se bra ut också: många färger och olika smaker.
Fråga gärna om ni undrar om något recept!

Bulgursallad med getost och rödbetor

Bulgursallad med getost och rödbetor

Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter

Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter

Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater

Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater

 

Lax med kvargsås med kaviar

Lax med kvargsås med kaviar

 

Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater

Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater

Status: Har varit hos sjukgymnasten

IMG_8580
I torsdags var jag hos min sjukgymnast.

När jag dit var jag rädd för att få ett dåligt besked.

Jag berättade för honom om Arcticsäventyret. Efter det han hade gjort en minutiös undersökning även med ultraljud fick jag veta att det var en liten muskelbristning, dvs bara mikrofibrer i muskeln som gick sönder. De läker fortare och de har redan börjat att läka. Jag fick lite blödning inuti under loppet men ingenting farligt.

Jag får avvakta en till två veckor till innan jag börjar att springa igen. Sen det är bara köra!

Jag fick övningar att göra och behöver få massage i mina vader hemma, i knävecket och baksida låren. Tur att jag har en Jag ska inte vila helt. Jag ska aktivrehaba med allt förutom att springa. Kan köra cykel, crosstrainer, etc.. även promenader och powerwalk så länge det inte gör ont.

Andreas har fixat några dagars program och vi kollar nu hur det känns. Annars, mår jag superbra. Jag känner mig helt återhämtad och vill bara träna. Min kropp skriker efter träning!

Den bästa av allt är att känna hur motivationen kommer tillbaka. Den mentala delen har jag fortfarande lite problem med! Det går upp och ner. Men jag jobbar med det!
Jag vill inte se tillbaka. Nu gäller att fokusera mot mina nya mål.
Jag har ett stort äventyr framför mig!

IMG_1883

IMG_1887

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Coynthas stuga

Coynthas stuga

IMG_1833

Förväntansfull!


Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

IMG_1831

Innan starten!

IMG_4738

Oh yes!

IMG_1830

Arctic Ultra elden!

IMG_4735

Andreas Falk och jag!

IMG_4739

Den magiska starten! Arvikas stolthet!


IMG_1798

IMG_1832

IMG_4744

Starten

IMG_4745


VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

IMG_1822

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!
IMG_1829
IMG_4748

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

IMG_4722

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det!  Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:
IMG_4658  IMG_4670 IMG_4683 IMG_4684 IMG_4695 IMG_4719

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

IMG_4667

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

  • Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
  • Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
  • Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
  • Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
  • Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.