Ska vi prata om mat?

Publicerad den 20 februari 2015 av coyntha

När jag just nu inte tränar hårt förbereder jag min kropp genom fokusera på bra mat för att kunna genomföra den kommande träningen. En stark kropp som kan träna mycket och kunna hålla sig frisk. Allt detta kommer att göra att jag kan springa det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit i augusti.

Vad gör jag då?

Som tur är, har jag en man hemma som är väldig intresserad i ämnet och som också vill äta rätt och bra. Vi har tagit bort allt från skafferiet som kan fresta mig. Däremot har vi fyllt kylskåpet och skafferiet med bra, god och nyttig mat. Massa frukt, bär, grönsaker, fisk, kvarg, chiafrön, etc.

Jag har ett tydligt mål i huvudet nu och för att nå det ska jag göra precis allt jag kan. Jag kan inte vänta mer. Det gäller nu och jag gillar att ha fokus och ha en stor morot som motiverar mig varje dag.

Det är resan till målet som är så rolig!
Jag ska bli lite lättare i kroppen men framför allt ska jag bygga en mycket starkare kropp.
Just nu tränar jag inte hårt så jag kan ta bort en hel del kcal per dag men när jag börjar med mycket mer träning då ökar jag mängden igen.

Kroppen behöver bra mat. Bra mat ska vara god och jag gillar att det ska se bra ut också: många färger och olika smaker.
Fråga gärna om ni undrar om något recept!

Bulgursallad med getost och rödbetor

Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter

Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater

Lax med kvargsås med kaviar

Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater

Status: Har varit hos sjukgymnasten

Publicerad den 16 februari 2015 av coyntha

I torsdags var jag hos min sjukgymnast.
När jag dit var jag rädd för att få ett dåligt besked.

Jag berättade för honom om Arcticsäventyret. Efter det han hade gjort en minutiös undersökning även med ultraljud fick jag veta att det var en liten muskelbristning, dvs bara mikrofibrer i muskeln som gick sönder. De läker fortare och de har redan börjat att läka. Jag fick lite blödning inuti under loppet men ingenting farligt.

Jag får avvakta en till två veckor till innan jag börjar att springa igen. Sen det är bara köra!

Jag fick övningar att göra och behöver få massage i mina vader hemma, i knävecket och baksida låren. Tur att jag har en Jag ska inte vila helt. Jag ska aktivrehaba med allt förutom att springa. Kan köra cykel, crosstrainer, etc.. även promenader och powerwalk så länge det inte gör ont.

Andreas har fixat några dagars program och vi kollar nu hur det känns. Annars, mår jag superbra. Jag känner mig helt återhämtad och vill bara träna. Min kropp skriker efter träning!

Den bästa av allt är att känna hur motivationen kommer tillbaka. Den mentala delen har jag fortfarande lite problem med! Det går upp och ner. Men jag jobbar med det!
Jag vill inte se tillbaka. Nu gäller att fokusera mot mina nya mål.
Jag har ett stort äventyr framför mig!

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Publicerad den 06 februari 2015 av coyntha

Coynthas stuga

Förväntansfull!

Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

Innan starten!

Oh yes!

Arctic Ultra elden!

Andreas Falk och jag!

Den magiska starten! Arvikas stolthet!

Starten

VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det! Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

En dag kvar

Publicerad den 29 januari 2015 av coyntha

Vad jag har längtat att dagen skulle komma!
Vad jag har planerat inför loppet!
Bilen parkerat utanför jobbet full med alla saker som ska användas i morgon!

Jag sitter nu här och har en hel del fjärilar i magen! Det är så pirrigt så jag kan knappt sitta still.
För mig har planeringen varit jätterolig och lite stressande måste jag erkänna! Det är första gången som jag har med mig så mycket i ett lopp!
Det krävs en del när man springer i så många timmar utomhus på vinter! Jobbet är gjort!
Det jag kan göra nu är att ladda! Både mentalt och fysiskt!
Det känns som jag är jämt hungrig sedan igår. Har dock sovit ganska dålig den senaste veckan! Nervös?

Ikväll åker vi till Arvika efter jobbet. Det är såå nära!
Jag är redo!

I morgon berättar jag för er om hur kan ni följa oss på loppet!

Jag ska andas och fokusera så kommer det att gå jättebra.
Jag är väl förberedd för uppgiften. Dessutom har jag ett bra team med mig!

Ladda, ladda!

Hel-kittad inför Arctic Ultra

Publicerad den 28 januari 2015 av coyntha

Svara

Idag väntade ett paket bland posten hemma från mitt absoluta favoritmärke bland av sportstrumpor – Gococo.
Jag tycker att de är dels fantastiskt snygga i sina glada färger som gör mig glad, dels att de sitter som en smäck på foten. Och så torkar de 10 gånger snabbare än andra polyesterstrumpor p.g.a. deras material 37.5 Technology.

Gococos vet att det kommer att bli en kamp mot kylan i helgen. En hel del ullstrumpor kommer att hålla mina fötter varma och torra. De skickade de perfekta strumporna för uppdraget och lite till:

* Compression Skiing Rosa/Turkos. En kompressionsstrumpa i merinoull som ska ge ett behagligt tryck över vaden och samtidigt öka cirkulationen i vaderna!

* Compression Wool. Strumpor som är graderad kompressionsstrumpa i merinoull som ger ett behagligt tryck över vaden, stabiliserar vadmuskeln och ökar cirkulationen i vaderna när du är aktiv.

* Skiing. Älskar de här. Lite tjockare men så sköna. Den ultimata strumpan i ull för de kyliga dagar.

* Compression Calf Sleeves och Light Sport Kit Cerise. Detta är det perfekta valet för dig som vill vara flexibel med ditt strumpval men samtidigt vill komma åt kompressionens fördelar!

* Tunn Micro Fleecemössa Svart och Tunn Micro Fleecemössa Rosa. Jag har redan sprungit i en sådan mössa. Jag bara älskar dem! Mössor i tunn microfleece som kommer att passa perfekt i kylan i Arvika och jag kommer att kunna byta om de blir för blötta.

* Performance Långärmad T-shirt Dam. Tröjan är tillverkad i snabbtorkande material, Cocona. T-shirten passar utmärkt för all aktivare sport då den snabbt transpirerar fukt och ger dig en torr känsla på kroppen. Cocona är upp till 7 ggr mer snabbtorkande än andra välkända material och det aktiva kolet har 150% mer porer än din egen hud vilket innebär att Cocona materialet andas bättre än huden!

Torra strumpor = minskad friktion = mindre risk för skav och blåsor, något jag aldrig fått i strumporna. Jag litar 100% på Gococo!
Och visst är allt supersnygg?
Tack Gococo!

Om en vecka…

Publicerad den 23 januari 2015 av coyntha

Svara

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!
2015/01/img_1746.png
Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

Publicerad den 18 januari 2015 av coyntha

Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit, bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

och träningen då?

Publicerad den 29 december 2014 av coyntha

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_1542.jpg
Den här är min andra vecka med mer strukturerad träning. Mängden har ökat en del och kroppen har protesterat en del också. Men framför allt min hjärna som säger att det räcker. Att jag ska springa hem igen efter några kilometer. Det känns nästan som att jag har glömt hur man springer mer än 2 kilometer!

Förra helgen körde jag en Back to back. Jag sprang 120 minuter på lördag och 120 minuter på söndag. Det var tufft för att vara första veckan med några längre löppass.
Det har varit svårt att komma igång. Inte för att jag känner mig så otränad men mest för att jag tycker det är jobbigt att orka mer än en timme. Efter 8-9 km vill min hjärna gå hem. Den säger att det räcker. Men benen är inte riktig trötta. Det har bara känts långtråkigt!

Den här veckan blev 5 löppass, ett pass i crosstrainer och några korta yogapass. I helgen blev det Back to back igen men lite längre. Problemet var temperaturen som helt plötsligt sjönk jättemycket!
I lördags var det runt -7 grader och vi sprang i helt ny snö! Det var magiskt! Det kändes inte kallt men det var så klart lite svårare för låren. Jag hade fint sällskap!

I söndags sprang jag själv från Grebo – hem i -15 grader. Det var ett bra test. Om jag ska springa ett 100-miles i januari måste jag förstås springa i kyla. För första gången jag upplevde att vattnet frös i slangen på min ryggsäck och jag försökte hitta en lösning. Jag la slangen innanför mina kläder. Det tog ca en timme för att kunna dricka igen. Jag märkte också hur obehagligt det är att öppna en gel eller ta fram en näsduk när man fryser i händerna. Jag frös förresten mycket om händerna hela passet! Min mobil stängdes av och jag kunde inte lyssna på musik!
Jag konstaterade också vilka kläder som kan funka bättre, vilka skor borde jag ha, etc.

Jag är nöjd med veckan med ca 7 mil. Men framför allt att jag långsamt får tillbaka en bra löparkänsla. Jag har några veckor till att jobba med!
Som tur är jag också ledig några dagar till och jag kommer att hinna med att springa på dagen i ljuset!

Den 31e kommer vi att springa sista löppass! Springer du också?

En ny utmaning: yoga varje dag

Publicerad den 03 december 2014 av coyntha

Julyoga

Jag är medveten om hur viktigt det är att ha en rörligare och mjukare kropp för att kunna orka springa långt.

Jag har funderat mycket kring hur jag skulle kunna göra för att hinna till gymmet och köra yogapass oftare. Har även försökt köra själv många gånger men jag hittar inte vilka övningar jag ska göra.

Igår bestämde jag mig för att köra en egen utmaning. Jag vill pressa mig lite för att verkligen köra yoga. För att kunna se ett resultat måste jag köra varje dag.
Från och med idag och tills mitt lopp i januari tänker jag utmana mig att yoga varje dag minst 15 minuter utöver min vanliga träning.

Jag började kl. 5:00 i morse. Till hjälp har jag köpt en prenumeration på Yogobe.com
Det funkade bra. Jag måste lära mig mer hur jag hittar alla pass och vilka som passar mig bättre. Det finns många och bra pass att välja på!

Jag tror det kommer att bli bra!
Yoga för löpare är vad jag behöver som komplement till min träning!
Vill du hänga med?

Alternativträning: min väg tillbaka

Publicerad den 28 november 2014 av coyntha

Svara

Vad tycker ni? Är alternativträning ett bra upplägg inför ett 100-miles lopp?
Kan man verkligen träna bra med annat än att springa och var redo för 100-miles?

Den alternativa träningen är inte över som jag trodde. För två veckor sedan fick jag besked om att kunna börja träna lite.
Jag började med att jogga. Första två gångerna joggade jag 20 minuter. Ingen smärta.
Nästa gång 40 minuter. Ingen smärta.
I lördags testade jag hela 10 km på Tunnelrun. Ingen smärta.

Nu har jag fått ett mer ordentligt schema från coachen och den här veckan har jag tränat med mer struktur.
Sedan jag skadade mig tränar jag medvetet med fokus varje gång. Jag ser mig själv springandes i kylan i januari. Jag ser mig stark i en vit miljö! Jag tycker det är viktigt med den mentala delen också.

I somras när jag sprang Axa Fjällmaraton var jag efter loppet på en föreläsning med Johan Johansson som hade sprungit UTMB 100-miles och kom på 15:e plats i 2013. Det var jätteintressant och bland allt annat berättade han vad han hade svarat när han fick följande fråga: Vad hade du gjort annorlunda när du tränade för ett sådant lopp jämför med vad du gjorde?
Johans svar fastnade i mitt huvud. Han hade tränat mycket. Han hade sprungit mycket. En stor mängd kilometer för att han trodde han behövde orka springa jättelångt.
Han sa att idag hade han ändrat sitt träningsupplägg. Han hade tränat annat. Hade använt alternativträning för att komma ännu starkare. Han tyckte det var viktigt att ge variation till musklerna så de kunde få mindre belastning. Han tyckte att simma, cykla, cross-traina mm skulle ha varit bättre för sin träning.

När jag började att träna annat på grund av jag inte kunde springa tänkte jag på hans ord. Jag pratade med Andreas och han var säker på att det går att träna sig stark genom alternativträning. Men coachen påpekade att jag också behövde tro på det. Jag måste erkänna att i början var det svårt. Jag bara tyckte det var jobbigt och tråkigt. Men dag efter dag blev roligare eller i alla fall blev det lättare att köra mina pass.
Jag har kört många veckor med ganska intensiva och långa pass på crosstrainer, trampmaskin och roddmaskin. Jag har också kört core, funktionellstyrka och lite yoga.
Allt med bara ett syfte: att inte tappa konditionen och den dagen jag skulle kunna springa igen skulle jag inte börja från noll.
Viktigaste av allt: Jag skulle inte springa med smärta längre!

Gjort och sagt!
Dagen kom och jag har börjat att jogga. Men jag kör fortfarande alternativträning.
De första passen har varit fyllt med löparglädje! Att kunna vara ute igen och röra på mig i naturen är den bästa som finns. Men det är segt! Det går långsamt just nu.
Jag vet det kommer att släppa. Det bara tar tid för löparmusklerna att hitta tillbaka igen.

Jag är stark. Nu börjar det. Nu börjar på riktig min väg tillbaka!
Arctic Ultra är den 30 januari. Då kommer jag att stå där på startlinje!