Half MdS – Del 2. Loppet

Publicerad den 17 oktober 2018 av coyntha

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

Starten på loppet. Magiskt!

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!

Vilken miljö!

Dag 2. ca 66km. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

20 km längs havet på sanden!

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

Sand, sand och mer sand

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen. Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

Hejdå camping!

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it!

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!

Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Publicerad den 21 september 2018 av coyntha

Svara

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

2 tåstrumpor Injiji
1 calvs Gococo
1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
2 handsvettband Gococo
2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
2 trosor Björn Borg
1 långärmad tröja SOC
1 short Röhnisch
1 tunn vindjacka Salomon
1 par vantar
1 BH Röhnisch
1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

img_3144-1

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som kommer att funka som handduk.
Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.

Det ser mycket ut men jag har verkligen valt små saker och som väger lite.
Packningen pågår….

Trosa Ultra Backyard 2017

Publicerad den 03 maj 2017 av coyntha

På det 33:e varvet sprang Rickard Andersson segervarvet.

I helgen var det premiär för ett nytt lopp i Trosa: Trosa Ultra Backyard. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support åt min kompis Richard.
Loppet där alla löpare springer 6,7 km med start varje timme tills bara en person återstår.
Vi kom på lördag morgon. Vi hade ett tält och allt vi skulle behöva för många timmars tävling. Hur många timmar visste vi inte? Mycket skulle bero på konkurrensen! Richard var beredd på många timmar i alla fall, om planen fungerade som det skulle!

Vad hände då? Han vann! Ja, han blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Kommer Richard att ta även det rekordet i framtiden? Den som lever får se…
Men jag låter Richard berätta om sitt lopp. Det blir mer spännande med hans egna ord!

Richard gästbloggar:

Det börjar bli sen eftermiddag, snart kväll. Den andra natten närmar sig. Ensam ute vid kärret vid 3-km. Övergiven kanske är ett bättre ord.
Musiken som gett energi hittills under varvet ger inte längre samma kick. En spellista gjord för länge sedan som jag aldrig tidigare provat. Hur har denna låten hamnat i listan? Det är inte ens min musik, helt fel sort. Lyssnar knappt utan fokuserar på att ta mig framåt. Då tränger plötsligt en späd kvinnoröst med ett stillsamt budskap igenom. Jag hör att hon sjunger: ”Don’t give up, don’t give up, you are not alone.”
Det hittar precis rätt punkt i mig. Jag påminns om att det är precis här jag VILL vara nu. Det är detta jag sett fram emot och det finns människor som tror stenhårt på mig. De är med i mitt inre nu och ger den kraft som behövs. Dessa människor som på riktigt tror att jag är stark och kan pressa mig att fortsätta. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Tillsammans med dessa ord jag fått av dem som tror på mig så ger jag inte upp. Jag ger inte upp, jag fortsätter med stöd av er tilltro och förväntan. Även om jag här och nu är övergiven, så är ni med mig.

I andra änden av banan, vid varvningen, fanns alltid en av dem som jag vet tror på mig. Supporten, det mentala stödet och problemlösaren Coyntha. Vid varje varvning hade vi 3-4 minuter på oss att lösa det som behöver ordnas. Hade jag något speciellt som dykt upp så hade vi sekunder på oss att kommunicera. ”Jag gör så här, under tiden fixar du detta. Sedan möter du upp vid startlinjen med det jag måste ha med mig ut.” Det funkade så bra ett de fåtal minuter vi hade hela tiden kändes som gott om tid. Vi hann alltid med det som behövdes.
Mycket av detta beror på att vi känner varandra. Coyntha är noggrann och i flera månader har vi utbytt tankar och planer inför loppet. Allt är fixat och planerat in i minsta detalj. Vi har en plan.
Coyntha tillsammans med Patrik Scharffenberg var med och baxade mig igenom TEC 200 miles 2016 och därifrån hade vi med oss mycket erfarenhet av hur vi funkar.

Jag tror att jag inte är ensam om att ha förväntat mer. Trosa-borna verkade nästan besvikna över att vi gav upp så tidigt. Flera av de medtävlande hade betydligt mer att ge, det är jag övertygad om. Men det kommer fler tillfällen att springa Backyard och att göra det riktigt länge. Tävlingsformen verkar vara på uppsving och det är begripligt. Backyard är riktigt roligt. Varje deltagare springer så långt man vill, utom segraren som blir avplockad från banan.

Tack till super-support Coyntha. Tack till er (ni vet vilka ni är) som smugit till mig ord av tilltro och styrka.

Richard

Två löpare kvar: Andreas Falk och Richard Andersson

Bislett Indoor Challenge 2016

Publicerad den 29 november 2016 av coyntha

De flesta runt omkring mig har svårt att förstå varför ska man springa runt runt runt på en 546 meters bana under en lång period. Det finns inte något konkret svar. Det är inte många som kan förstå det även om jag försöker förklara. Jag tror starkt att man måste springa och uppleva det i så fall. Då gillar man det eller så hatar man det.
Jag spenderade 24 timmar där och jag känner mig starkare än innan jag kom till starten.

Som jag berättade i förra inlägget skulle jag testa 48-timmars tillsammans med ett gäng löpare lika galna som jag.
Jag var redo både mentalt och fysiskt för utmaningen.

Jag hade en plan att följa. Ganska enkelt jämfört med andra gånger. Jag visste hur många km per timme skulle jag springa. Det var realistiska km per timme. Ska man springa 48h måste man vara realistisk.
Skönt att veta i alla fall, hur de första 24h skulle springas: (1 block = 6 timmar)
Block 1: 7 km per timme
Block 2: 6 km per timme
Block 3: 5 km per timme
Block 4: 5 km per timme

Innan starten!

Den norska maffian och jag!

Laddad!

BLOCK 1. Kl. 10:00 – Kl. 16:00
6 timmar

Jag startade i mina Vivobarfoot skor. Jag tänkte att jag kunde komma i gång med lätta steg från början. Jag hade sprungit i dem som längst några pass på 12 km. Allt kändes bra, precis som det skulle. Jag tog det lugnt från början. Det enda jag behövde hålla koll på var min puls för att veta när jag behövde gå. För att planen var att springa i lågpuls så långt som möjligt! Supersmidigt!

Nu kör vi!

Efter två timmar bytte jag till Altra Superior som är mina lättaste ”normala” skor. Perfekt. Jag trivs i dem också. Älsklingen lade fram energi och dricka på bordet. Jag kunde ta det jag behövde vartannat varv ungefär.

Skobyte till Altra Superior

Planen var också att försöka äta bara fett och proteiner under första blocket och dricka bara vatten.

PROBLEM NR 1

Jag hade sprungit ungefär en timme efter jag bytt skor, då började jag få ont i en tå. Den pulserade och det blev bara sämre och sämre. Jag stannade och kollade. Tån var inflammerad och gjorde ont varje steg jag tog.
Första försöket med en lösning. Älsklingen kollade och det såg ut som nageln trängde ner i köttet på kanten. Han försökte klippa bort det som var fel med en liten kniv vi hade. Det gjorde mer ont men jag hoppades han hade löst problemet.
Det fungerade inte!

Efter några varv besökte vi Sjukvården som fanns på plats. De kunde inte heller göra något mer än att råda mig att sluta springa.

BESLUT

Jag blev ledsen när jag insåg min tå inte skulle hålla hela loppet. Plötsligt försvann min plan. Jag hade tappat mycket tid, många km och hade ont.
Jag var tvungen att ta ett beslut. Bryta loppet som sjukvården sade? Nej, det fanns inte en chans! Inte efter bara 4 timmar.
Jag meddelade Göran att jag skulle fortsätta. Jag skulle inte kunna springa 48 timmar men jag skulle kämpa mig genom 24 timmar istället.

Block nr 2. Kl. 16:00 – kl. 22:00
12 timmar

Jag var tvungen att byta skor igen. Jag hade ett tredje par som jag hade tänkt använda under andra dagen. Dvs när mina fötter skulle bli svullna och för att kunna springa sista timmarna på mitt 48h lopp.
Men det var nu jag behövde dem. Ett par gamla Hokaskor som var uppklippta i tårna. Varför ville jag inte byta till dem så tidigt?
Jo, för att jag ville inte springa med tjocka skor så tidigt under loppet. Jag har börjat att springa med tunnare skor. De uppklippta hokaskorna funkade. De gjorde att det inte fanns något som klämde ihop tårna.

Uppklippta Hoka

PROBLEM NR. 2

ENERGI. Min plan under första blocket med att springa med bara fett, proteiner och vatten funkade inte längre. Jag var låg på energi. Jag kände mig trött.
Jag var rädd för att ändra min kost även om jag visste jag behövde göra det och det ingick i mitt schema. Jag hade en liten dialog med Ultra-drottningen Maria Jansson och hon sa direkt: Ta socker! Drick cola!
Jag behövde socker så min kropp kunde fortsätta fettförbränna. Sagt och gjort. Jag drack cola och började med Tailwind. När arrangören serverade mat, åt jag mat. Jag tog en tallrik med lite ris och tomatsås.

Svettig!

Nu började energi komma tillbaka. Det var bara att köra och försöka hitta ett tempo som passade min smärtande tå.

Richard Andersson som också sprang 48h och som också hade en tydlig plan var min räddningsplanka för ögonblicket. Jag sprang några varv med honom just för att hitta flytet igen. Han hade gå-sträckor och spring-sträckor under ett varv. Jag kunde springa igen lite mer jämnt.

Block n3. kl 22:00- 04:00
18 timmar

Natten hade kommit. Jag brukar springa bra under natten, tror jag är lite starkare då!

Jag hade lovat mig själv att efter 12-timmar skulle jag kunna ta fram musik som en belöning. Jag var faktiskt ganska trött på musiken som spelades i stadion. Jag såg fram emot min egen musik. Skönt att kunna komma in i min egen bubbla.

Lite tidigare, när jag var ledsen och besviken för att inte kunna springa 48h, kom Lotta Thörn till mig och såg mig i ögonen: – ”Du, du vet att smärtan kommer att gå över! Bit ihop nu!”

Jag bet ihop. Försökte ignorera smärtan och sprang. Jesus, vad jag sprang under natten. Jag ville komma ikapp alla km jag hade tappat tidigare.

Jag har hittat lite min grej. Jag gillar att ta rygg på någon och bara springa utan att tänka. Först gjorde jag det med Richard. Nu tog jag rygg på Anna Grundhal som hade ett jämt tempo under hela loppet. Jag frågade henne om det var ok och hon sa det var bara kul! Vi sprang. Vi pratade inte mycket. Jag njöt över att jag kunde springa, springa fort trots allt.

Ungefär kl. 3:00 på natten fick vi våfflor med sylt. De smakade gott och jag fick en bra kick! Här någonstans testade jag, för första gången att ta 1 koffeintablett. Jag tror det hjälpte. Jag kände mig piggare!

I det här blocket hade Göran lagt sig. Efter att ha sprungit några gånger på Bislett har vi fått mer erfarenhet och hade med oss: liggunderlag, sovsäck, en liten kudde, ett lakan och en filt. Ah! Öronproppar också! De var viktiga så han verkligen kunde sova.

Innan han gick och la sig, fick jag vila 8 minuter i ”vår säng”. Vid den här tiden hade jag inte ens kommit upp till 80 km. Men jag lovade att köra hela natten och jag hade tänkt överraska honom när han vaknade. Jag passade på att stretcha lite med några yoga övningar. De körde jag då och då.

Block nr 4. kl 04:00 – 10:00
24 timmar

Vid varje 6 timmar bytte vi håll. Nu var det dags att göra sista bytet för om bara 6 timmar skulle vi alla vara i mål.

Jag hade sprungit bra hela natten men jag var trött, mest sömning. Ont i fötterna är inte konstigt men jag tröstade mig med att tänka att alla har ont i fötterna just nu. Det som störde mig mycket var att jag behövde kissa ofta. Nästan vartannat varv. Det här problemet hade jag inte haft i mina senaste lopp. Vad gjorde jag för fel den här gången?

Jag vilade mina fötter i omklädningsrummet en stund. Efter att ha varit på toan, lade jag mig på bänken, blundade några minuter och vilade lite. Jag kände mig annars stark.

Inte många som sprang under natten

kl 7:00 väckte jag Göran. Det var dags att börja plocka upp sakerna och jag behövde lite assistens med att blanda Tailwind och få fram lite mer saker att äta. Jag behövde också en kram. Han blev glad när han såg hur långt hade jag kommit medan han sov.

Jag sprang igen med Anna, några varv till.
Sista halvtimme var magisk, som alltid. Jag visste det var sista minuterna på loppet så jag ökade farten. Fort fort, jag var inte trött. Jag flög verkligen fram. Så jäkla kul att ha en sådan känsla efter att ha varit i rörelse så många timmar.
Så nöjd med att kunna springa mer än medaljtiden!

Jag fick lite soppa i väntan på att de skulle mäta sista metrarna

Nöjd efter slutsignalen!

SUMMA SUMMARUM

Sedan september har jag en plan om saker som jag behöver ändra för att bli en bättre löpare. Nu fick jag kvitto att jag är på rätt väg! Så skönt! Jag kommer att skriva ett inlägg just om det! Jag lovar!

Det jag tar med mig nu är känslan! Känslan att jag är starkare, har lättare steg och vågar att springa lite snabbare än jag brukar göra under ett ultralopp. Jag orkar!

Dagen efter loppet mådde jag för bra. Nästan synd att inte behöva ligga på sängen med mycket träningsvärk under några dagar. Inga blåsor, ingenting. Det kanske betyder att jag har tränat bra hela året?

Jag har varit på vårdcentralen och har fått hjälp med min tå. Problemet var att efter ha tappat stortånageln många gånger är den skadad. När den nya kom ut, den kom nageln lite fel. Den växte åt sidorna istället. Det var en kant där som växte in i tån och gjorde ont. Som en nageltrång. Men det gick inte att klippa eller nåt. Jag behöver vänta några dagar så det läker och snart blir den bra igen.
Otroligt hur en sådan liten sak kan påverka så mycket och vara avgörande för att kunna springa eller inte.

Jag blev nu ännu mer nyfiken på hur det hade gått om jag hade kunnat springa 48 timmar!
Det återstå att se! Jag kommer att göra ett försökt nästa år! Det är jag säker på!
Hoppas bara att Bislett blir av nästa år igen!

Tack älskling för ditt stöd och kärlek. Vi är ett bra team. Utan dig hade jag inte kunnat göra mina galna äventyr!
Tack er mina vänner som alltid peppar och hejar på mig! Det betyder så mycket.
Speciellt tack till Lotta Thörn, Henrik Roos och Maria Jansson!

Matchade naglarna med min outfit så klart!

Följ oss live på Bislett 2016

Publicerad den 18 november 2016 av coyntha

Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Gränsö Ultra

Publicerad den 16 oktober 2016 av coyntha

Får ett par månader sedan fick jag en inbjudan på Facebook om ett litet lopp i Västervik: Gränsö Ultra. Det lät kul och framför allt var det ganska nära hemma. Jag läste upplågget och det kändes rätt direkt: – ”Ett lopp i naturskön miljö där du själv väljer distans”
Loppet gick av stapeln igår, lördagen den 15 oktober.

Fantastiska miljöer och varierad löpning mitt i en av Västerviks guldklimpar.
Det fanns två banalternativ att välja på, det långa varvet på 14,4 km eller det korta varvet på 7,7 km. Man kunde välja att kombinera dessa och det var helt och hållet upp till en själv.

Det viktiga var att man vid varje värvning lämnade över rätt i förväg utvalda boksidor som bekräftelse på att man passerat kontrollpunkterna. Lite Barkley maraton-baserad, kanske?

Det var i alla fall jättekul att ha några delmål under banan. När man kom till varvningen registrerade man sig vid kontrollbordet, lämnade sina sidor och fick ett nytt nummer för att plocka de nya sidorna på ute på banan. Riktigt kul!

Loppet började kl 8:00 och vi hade till kl 18:00 för att springa. Det blåste rejält vid varvningen men sen ute på banan var det bättre.
En otrolig fin bana på mestadels trevliga stigar av mer teknisk karaktär.

Jag valde att starta med det långa varvet och körde sen på många korta sträckor. Det kändes så lätt och roligt.

Älskar sådana små lopp där det inte är någon prestige eller några krav. Det handlade bara om att ha roligt.

Jag funderade på varför ska man betala så mycket pengar för att göra det man gillar? Det här är ett exempel om att det går att göra bra saker bara man vill. Loppets karaktär var:

Ingen tidtagning
Tilltugg och förfriskningar vid varvning
Obemannade litterära kontrollpunkter
100 kr som anmälningsavgift
90 löpare startade loppet
Fin hemagjord medalj

Ett lopp som jag varm rekommenderar! Jag fick en fin fin medalj!

Min analys

Publicerad den 19 juli 2016 av coyntha

Jag är tacksam. Tack kroppen för att jag fick uppleva ett sådant lopp. En av mina drömmar var att kunna fullfölja ett bergslopp i Alperna.
Jag blev ödmjuk framför uppgiften. När jag stod framför den där bergskedjan kände jag mig sååå liten. Jag blev nästan osynlig och jag fick istället en stor respekt!
Om man ska springa där, ska man ha respekt! Det är ingen lek alltså!
De där bergen är mäktiga och jag blev kär i dem!

Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Det fanns inte så mycket jag kunde gjort bättre. Faktiskt! Inte för att jag hade ett perfekt lopp men jag gav allt jag hade. Några små saker som är värda att nämna:

Stannat mindre tid i kontrollerna. Fast i Bourg St-Pierre behövde jag verkligen sätta ner mig ner och äta varm mat. I sådana långa lopp är det viktig att ha bra energi!
Springa snabbare i de partierna som gick att springa
Bättre skor nästa gång. Skor med bättre grepp, grövre sulor.

Höjden

En intressant aspekt är hur höjden kan påverka en. Den här gången kunde jag hantera höjden lite bättre men det var inte alls kul. Jag märkte att varje gång jag närmade mig 2000 höjdmeter fick jag samma symptom: press överbröstkorgen så jag inte kunde andas, halsen stängde av och det gjorde ont, blev yr, svettades mer och kände mig jättetrött. Jag tappade balans och jag kräktes. Den enda som funkade var att sätta ner mig, ta det lugnt, försöka andas och jag tog lite salt. Jag tror inte salt hjälpte ett dugg men jag gjorde det ändå. Efter det kunde jag börja gå igen. Långsamt tills jag kunde jogga igen.

Samma sak hände fyra gånger, dvs varje gång jag kom till någon topp. Det som var bra var att jag kunde fortsätta. Jag undrar om det finns något mer man kan göra i sådana situationer?

Energi

Min plan funkade bra. I sådan här typ av lopp är det inte alltid läge att stanna för att äta och dricka längs banan. Ibland behöver man till 100% koncentrera sig på att ta sig framåt på stigen på ett säkert sätt.
Jag hade egentligen inget specifikt schema mer än:

Alltid se till att den energi jag tänkt ta mellan kontrollerna är lättillgänglig i ryggan så att jag kunde slippa stanna och leta efter den. Jag hade med mig några gels, 1 CLIF-bar, 1 Snicker, 2 nöttcreme.
Äta något i varje kontroll. Det som jag vet min mage gillar. I Alperna brukar de har ett stort utbud att välja på. Det jag gillade mest var: apelsinklyftor, goda ostar och korv osv.
Tog salt ofta. Det var varmt och jag svettades mycket.

Vätska

Jag behövde dricka massor, på grund av höjden och solskenet. Det var bara att komma ihåg att dricka. Höjden är uttorkande!
Jag hade med mig två 6dl flaskor.
En flaska med koncentrerad Tailwind och en flaska med vatten. Jag såg till att alltid ha vätska med mig.
När det behövdes eller när jag orkade tog jag också vatten från bäckarna.

Det som funkade bra:

Val av kläder: Långärmad tröja under dagen och långärmad ulltröja under natten. Löparkjol, ull-strumpor, calvs.
Keps under dagen. Bytte i sista minuten från buff/pannband till keps
Solglasögon. Mina X-kross var perfekta. Jag märkte inte ens jag hade dem på mig!
Att ha två pannlampor och extra batterier.
Min älskade S-lab Salomon väst. Så bra testad och det kändes som skinn på kroppen.
Stavar. De var en stor hjälp i de riktigt branta backarna.
Handskar utan fingrar. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövdes.
Mina två svettband från Gococo för handleden som absorberade svetten snabbt och de snabbtorkade när jag torkade mig i ansiktet.

Traversée 2016

Publicerad den 17 juli 2016 av coyntha

Loppet gick lördagen den 9 juli. Starten gick i den lilla bergsbyn La Fouly i Schweiz som ligger nära gränsen till Italien, i Alperna. Jag valde Traversée som är en av de tre distanser man kan springa. Det finns X-Alpine 111 km, Traversée 61 km och Liddes 29 km.
Traversée är 61 km långt och 4100 höjdmeter.

SnipImage

DAGARNA INNAN LOPPET

Förra året när jag var i Chamonix var det min första kontakt med riktiga berg. Jag blev chockad men blev förälskad samtidigt. Eftersom det inte gick som planerat på UTMB lovade jag mig själv att komma tillbaka och att lära mig de där bergen! Nu förstår jag att jag egentligen inte hade en chans på UTMB.

Den här gången åkte vi många dagar innan och vi bodde i den lilla byn Bourg Saint-Pierre. Förutom att turista och bli förtrollad med allt omkring oss hade jag som önskemål att reka banan lite. Loppet skulle passera precis vid byn där vi bodde. Vi vandrade på banan. Vi åkte även till starten i La Fouly och till målet i Verbier. Det kändes jätteskönt att veta på ungefär var jag skulle springa och få en uppfattning hur banan skulle se ut.
Det var också ett försök att acklimatisera mig till höjden. Vi bodde och sov på 1650 höjdmeter.

En dag innan loppet hämtade vi min nummerlapp i Verbier! De hade en liten fin mässa och det kändes roligt! Dagen D var nära!

MITT MÅL

Sedan jag anmälde mig till loppet i februari hade jag som mål att ta mig runt. Varför? För att tiden i sådana här lopp spelar mindre roll. För mig i alla fall. Jag är en vanlig motionär som älskar att springa. I år har jag som mål att lära mig springa i bergen. Vi är vanliga människor och vi pressar oss hårt från start till mål för att hinna innan maxtiden. För oss är varje delmål och avklarad cut off är en seger. Så med detta sagt, mitt mål var att hinna innan de stänger.

DAGEN D- INNAN STARTEN

Jag sov dåligt under natten som alltid innan ett lopp. Den här gången hade jag varit nervös hela veckan. Att bo i Alperna gav mig perspektiv och den verkliga vyn på hur det skulle skall.
Jag hade packat och fixat allt kvällen innan för att vi behövde åka från hotellet kl 8:00. Efter en dusch, fixat allt och en liten frukost i hotellrummet var jag klar kl 07:40. Vi hann även sitta i restaurangen och dricka lite kaffe, och posta en bild på sociala medier, innan det var dags att åka.

Lite kaffe innan starten

Vädret skulle vara bra. Vi hade fått information om att det fanns snö på några toppar men annars hade det torkat upp ganska mycket. Under dagen skulle vi ha temperatur mellan 18-24 grader och lite kallare under natten. I min SMHI-app såg jag en stor sol mest hela dagen.

Frågan var fortfarande: linne eller långärmad tröja? Linne skulle vara svalare men det fanns en stor risk att bli solbränd. Det blev en vit långärmad tröja för att jag kunde kavla upp armarna om det skulle vara för varmt. Jag ville inte ha sol på axlarna. Lättare att reglera temperaturen så.

Vi var framme ca 50 minuter innan starten. Så många löpare! En tanke slog mig direkt: – Alla ser så vältränade ut!” – Alla ser så snabba ut!” . Vad gör jag här? Jag blev ännu mer nervös.
Jag hade kollat en dag innan var kunde man fylla i flaskorna med vatten, var toaletten låg och vi hade även varit på ett Café som hade gratis wi-fi. Vi hade riktigt koll på allt. Jag ställde mig vid starten och började att bli peppad. Musiken spelades högt och alla var taggade! Snart skulle äventyret börja!
IMGP2725

LA FOULY – GD SAINT-BERNARD

Loppet startade efter The Final Countdown hade spelat klart. Jag brukar hamna bland de sista löparna nästan redan från början. Jag vill inte känna mig stressad. Den här gången var jag inte sist utan hamnade i mitten ungefär. Jag blev överraskad att så många var bakom mig.

Gladaste i starten?

Redan efter 2-3 km fick jag en bra känsla, det skulle bli en bra dag. Bestämde mig för att kriga om det skulle behövas och att göra allt för att komma i mål.
Det bildades en lång kö uppåt. Alla ligger bakom varandra för man hamnar oftast på en smal stig. Man vet att det blir värre så småningom. Varför hetsa upp och börja springa om folk?
När vi kom till första toppen Col de Fenétre (2698 möh) var det som att ha kommit till en annan planet!

En fantastisk bergskedja där de flesta berg hade snö. I mitten fanns en blå sjö med lite is kvar. Många av oss stannade kort för att ta bilder.
Här började det bli svårt att springa i alla partier med snö. Mina Inov8 Ultra Racer funkar kanon men inte på snö. Det var halt och jag gled hela tiden. När det var nerför gled jag ner på rumpan. Jag kunde inte jogga eller springa. Oj så kallt för rumpan och händerna! Men fort ner kom jag i alla fall!

IMGP2829 Vägen mot Gd St-Bernard var varierande. Leden var jättefin och det kändes snabbt. Nu var vi i Italien och där nere fanns den första matkontrollen.

Ser ni mig på bilden? 🙂

Mycket folk som peppade och en bra service. Jag kände mig lycklig. Efter att jag hade fyllt mina flaskor med vatten och Tailwind, ätit lite ost och salami plus lite buljong fortsatte jag. Jag fick en överraskning runt hörnet. Göran var där och väntade på mig. Det är alltid skönt med personlig pepp och en kram. Gd St-Bernard ligger ganska hög, 2473 möh.
img_1542-1
Det jag inte visste var att första panik-stunden skulle komma nu! Vi behövde passera en smal stig, brant och ett stup intill. Det hängde en rep som hjälp! Jag kunde bara inte fortsätta! En schweizare sa att han skulle hjälpa mig och visa hur jag skulle göra. Det som gjorde mig så rädd var att jag hade ingen kontroll på mina fötter. De gled så fort jag försökte ta ett steg. Ner ville jag absolut inte ramla! Han gick före mig och jag satt mina fötter precis som han gjorde, stavarna med en hand och jag höll repet med den andra handen. När mannen kom till den andra sidan väntade han på mig och han gav mig en hand. Tack! Jag blev så tacksam! Det är inte bra att bli panik i en sådan situation! Suck!

Sådana ställen var jobbiga för mig!

Hur kan man vara alltid så här glad? 😀

Det blev mer snö men jag klarade mig bra med min ”rumpa-åk-metod” alla gånger! Det kom några branta nedförsbackar och några riktig tekniska stigar tills vi kom ner till en mer öppen yta. Här visste jag att jag kunde komma ikapp med lite tid och jag försökte springa så mycket jag kunde.

Följande 15 km kändes riktigt långa! Det blev en lång nedförsbacke på ca 12 km för att komma till nästa matkontroll i Bourg St-Pierre. Det var också vackert.

Vi behövde också vada igenom en strömmande flod med hjälp av ett rep. Det kändes farligt! Jag blev nervös! Skulle man verkligen göra det? Jo, det var bara att gå rakt genom vattnet!

Läskigt!

Vi passerade en stor damm med turkos vatten. Först trodde jag var snart framme i Bourg Saint-Pierre. Jag minns att det var närmare när vi åkte bilen några dagar tidigare.

IMGP2756

BOURG ST-PIERRE – COL DE MILLE – LOURTIER

Jag kände igen området. Vi hade rekat innan och jag visste att kontrollen var nära.

Snart i Bourg Saint-Pierre

Äntligen lite varm mat i Bourg St Pierre, en mysig liten bergsby.

Älsklingen väntade otåligt på mig och han blev jätteglad när jag kom. Medan han fyllde i mina flaskor fick jag pasta med tomatsås, buljong och några apelsinklyftor. Så gott att äta och att få sätta sig en stund. Jag tror det var här jag stannade längst av alla kontroller men jag behövde det för att få lite kraft tillbaka. Ungefär halva sträckan gjord. Men det är inte distansen som skulle avgöra loppet.

Kvällen ägnades åt en lång uppförsbacke. Vi skulle nu komma till tredje toppen Col de Mille som log på 2480 möh. Här möte jag många löpare som vände om och gav upp. De gick tillbaka till matkontrollen.
Själv tyckte jag det var jobbigt med de där långa uppförsbackarna som tog aldrig slut. Jag tog ett par gels på väg upp och mina stavar började bli mina kompisar. Det skulle visa sig att stavar i ett sådant lopp är oumbärligt.
Högre upp var det mest en smal smal stig. På höger sida var det berget och på vänster sida fanns inget! Jag tittade sällan åt vänster. Det kändes läskigt! Vi träffade ett gäng kor och en av dem hade bestämt sig att äta precis på stigen. Det var omöjligt att få henne att flytta på sig även om vi hoade, klappade och skrek. Till sist var vi tvungna att klättra upp lite mot berget för att kunna komma förbi.

Här upplevde jag en av mina runners-high på loppet! När solen var på väg ner och jag var nästan på toppen kände jag hur min kropp var full av löparkärlek. Jag log hela tiden, jag kände mig lycklig och tacksam. Hur kan man älska något så mycket som gör så mycket ont?

Runners high på hög nivå!

Solen på väg ner! Jag kunde nästan nå den med mina händer!

Äntligen kunde vi se kontrollen längre bort på berget med en liten ljuspunkt som såg ut som en liten tältlampa! Några km senare kom vi till Col de Mille 2480 möh till ett tält. De välkomnade oss bra. Funktionären verkade ha det bra, det var nästan som om det var fest på kontrollen med alla glada och som hejade! Allt var bra förutom att jag inte förstod så mycket! Ingen pratade engelska! Den varm buljongen smakade så gott. Här var det dags att ta fram pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Byte till långärmad ulltröja och tog med mig några kakor i fickan.
Vägen ner var det inte lätt heller. Ganska tekniskt och väldigt brant. Det bildades en långt halsband av pannlampor. Det var ganska vackert att bara se en nymåne och en lång orm som lyste hela backen ner! Det blåste mycket men när vi äntligen kom ner sprang vi några km i skogen innan vi äntligen var i nästa kontroll: Lourtier.

Här var min älskade Göran och väntade oroligt på mig. Han hade kommenterat på Facebook hur tight det började bli med reptiden och han tvivlade på om jag skulle hinna. Jag kom precis 15 min innan de stängde kontrollen. Jag satt mig en stund och åt lite ost, salami, drack cola och buljong medan Göran fyllde mina flaskor. Han tömde även allt onödigt från väskan. Jag fick däremot en pannlampa till och en laddare. Jag hade några timmar kvar i mörkret.

Just här hände något speciellt: Jag var helt slut, hade ingen energi kvar och Göran visste det. Det som skulle komma nu var det svåraste partiet och han var rädd att jag inte skulle orka och jag var rädd att inte orka mer. Men ingen av oss sa något om det! Vi hade en tyst överenskommelse. Jag sa aldrig jag vilja ge upp och jag grät aldrig. Han såg till att skicka iväg mig så fort som möjligt. När jag kom ut från kontrollen mötte jag mörkret och direkt en jättebrant backe. Jag hade en lång natt framför mig.

LOURTIER – LA CHAUX

Nu kom den! Den sista uppförsbacken som jag hade hört så mycket om! Fruktansvärt! Den som bjuder på 1200 meters klättring under 4,9 kilometer! Det är så brant, tekniskt, jobbigt så jag hittar inga ord som kan beskriva det!
Camilla hade rått mig att ha stavar under hela loppet men framför allt i den här sista uppförsbacken. Utan stavar skulle det inte gå.
Det var mörkt och jag bestämde mig för att bara titta på mina fötter och lyfte huvudet bara för att se var nästa reflexmarkering var. Jag säger lyfte för de var inte framåt utan de var ovanför mig! Så brant! Jag vågade inte titta på sidorna. Miljön var läskig: mörkt, tyst och omgiven av branta stup som slutade mot en bäckravin. Vi kunde höra ljudet av forsande vatten! Jag kände mig inte trygg. Det blev inte enklare av att jag såg några fladdermöss och en av dem fastande i en av mina stavar! Jag skrek! Det enda som hjälpte mig lite var att då och då såg jag andra pannlampor. Jag visste att jag inte var helt ensam där!
Här började jag nästan att skratta! Det var inte sant att jag var där och kämpade! Hur gick det till? Mina ben fortsatte utan att behöva tänka på något. Jag ville bara komma upp någon gång. Men när? Det kändes som en evighet! Min Suunto-klocka tog alldeles för lång tid att surra varje km! När jag trodde jag var på toppen var jag det inte utan det kom bara mera. Efter mer än tre timmar kom jag upp. Eller inte helt upp men till någonting lite mer springbart. Långt bort kunde jag se kontrollen. Men den var inte nära. Dit skulle jag då skulle jag kanske kunna bryta? Eller vila lite? Jag skulle kanske kunna äta något? Jag vet inte exakt vad jag ville göra, men jag ville bara komma till kontrollen för att det skulle betyda att jag kunde se Verbier och det skulle betyda att jag bara hade en nedförsbacke kvar!

LA CHAUX – VERBIER

Efter att fyllt mina flaskor, åt lite salt och ett par apelsinklyftor började jag sista nedförsbacken ner. Det var 6.1 km kvar till målet. Just då tänkte jag att oavsett hur lång tid det skulle ta behövde jag göra hela vägen ner. Det är svårt att be någon komma och hämta mig där. Men när jag insåg att jag hade marginal för att hinna innan cutoff-tiden, då tändes ett litet ljus inom mig.
Jag hade krigat i så många timmar, det är klart jag skulle hinna i mål innan maxtiden!

Här snackar vi inte om lätt underlag precis!

Jag började att jogga ner direkt. Det började ganska lätt och det behövdes fortfarande pannlampa. Efter det kom ett svårt parti, jättetekniskt och ganska brant. Jag hoppades att solen skulle börja gå upp men där inne i skogen var det mörkt. Jag hade inte så stora problem med alla rötter och stenar. Eller jo, det var svårt men jag har sprungit en del i en sådan terräng och nu var jag laddad! Jag började få lite kraft och jag ville använda den så länge det gick. Sprang om några stycken löpare. Jag kände mig lycklig igen. Jag skulle nog klara loppet!

Solen kom upp och efter den tekniska delen kom en sista uppförsbacke på ca 800 m för att sen springa nerför den stora skidbacken för att komma till Verbiers gator!

Verbier!

Jag var trött. Mina lår var trötta och knäna skrek av smärta för varje steg neråt.

Äntligen! Snart i mål!

Jag kände jag var nära. När jag sprang på asfalten mot målet började mitt hjärta att slå allt snabbare!
Det tog några meter till för att komma till upploppet med staket och sen var bågen där. Framför mig!

Jag kom i mål och det kändes så skönt att kunna stanna. Tårarna rann och jag fick världens bästa kram!
Han var där och väntade på mig! Han som är alltid med mig och följer mig på alla mina galna utmaningar! Han som kör överallt för att supporta mig och han som inte sover för att träffa mig i olika kontroller.

Bilden säger mer än tusen ord!

Vi delade stunden! Vi firade i tystnaden och med tårar! Jag klarade det!

Finisher bilden. Trött, nöjd och lycklig!

Jag blev finisher och det är det absolut tuffaste lopp jag har gjort!
Jag fick ett par kompressions-calvs istället för medalj. Först tyckte jag det var lite trist men efteråt insåg jag att de var bra. Jättesköna och det är bara de som kommer i mål som har ett par sådana:

liveresultat

Fötter och skor med ett tjockt lager schweiziskt lera och damm på!

Att springa i de bergen är inte likt någonting man springer i Sverige. De är mäktiga! De är vackra! Och jag älskar dem!
Ett litet lopp där 649 startade och 486 kom i mål, 107 kvinnor startade och 87 kom i mål!

Jag hoppas att fler upptäcker det här vackra loppet. Ett litet lopp mitt i de Schweiziska Alperna. Bra arrangerad och inte alls så kommersiellt som t. ex UTMB.

Tack för all kärlek och support jag fick innan, under och efter loppet! Ni är bäst!

Dags att springa i Alperna igen

Publicerad den 04 juli 2016 av coyntha

Snart är det dags för att stå på en startlinje igen. Fem dagar kvar.

Jag springer första loppet av två som jag kommer att springa under sommaren. Båda går i Alperna och mitt första stora mål är i Schweiz. Det andra loppet går i Frankrike i augusti.

Loppet går den 9 juli och heter Traversée och startar i den lilla byn La Fouly kl 10:00.
Det är ett ultra bergslopp på 65 km med 4084 höjdmeter.

Det känns nästan overkligt att det är redan på lördag. Tiden gick så fort. Jag har tränat bättre och mer höjdmeter än förra året. Det går inte att jämföra min träning med de som bor i en liknande miljö men jag har gjort mitt bästa.
Som vanligt, känner jag inte mig redo men det känns spännande.

Just nu är det fullt upp med allt: hemma, jobbet men framför allt min mental uppladdning. Jag försöker gå genom loppet om och om. Jag har bra koll (tror jag) på vad jag behöver packa.

Hur känns det?

Jag är nervös. För en kontrollfreak som jag är det jobbigt att inte veta så mycket mer än den lilla man kan läsa på hemsidan. Det känns läskigt men samtidigt vill jag förstås börja springa.

Jag tror det kommer att gå följa loppet på nätet. Jag återkommer!

Varför ger jag mig på sådana utmaningar? Vad är det för fel med att småjogga hemma i skogen? 🙂

High Coast Ultra 75 km

Publicerad den 03 juli 2016 av coyntha

Lördag den 18 juni var det dags att springa längs den vackra Höga Kusten. De har två distanser 129 km och 75 km. Jag valde igen 75 km som förra året.

High Coast Ultra ljusstaken. Finaste medaljen ever!

High Coast Ultra ljusstaken – en naturkraftsymbol
Landhöjningen lyfter stenen
Vågornas kraft har format landskapet
Isens tyngd finns i ljushållaren
Höga Kustens stigar och vägar banar sig genom det kuperade landskapet
Ljuslågan är löparnas outtröttliga vilja att nå målet vid Högakustenbron

BAKGRUND

Jag har tränat ganska många veckor med syftet inställt på sommarens lopp. Det betyder att jag ligger på en mängdperiod just nu. Tanken var att inte att toppforma eller minska träningen för det här loppet. Loppet skulle vara ett sista riktigt långpass med många höjdmeter och med ganska likvärdig svårighet som i Alperna.

Loppet är tufft och långt och det var ett underbart tillfälle att träna allt: utrustning, stavar, skor, energi, etc. Det skulle visa sig att det dessutom skulle regna mycket. Bra! Då kunde man träna också på det.

Sagt och gjort. Jag kom till Höga Kusten men redan med 45 km i benen sen Stockholm marathon och lite styrketräning i kroppen. Vilade dock torsdag och fredag.

UTRUSTING I VÄSTEN

S-lab Salomon väst
Stavar
Vantar utan fingrar
Första förband
Regnjacka

KLÄDER

Sport BH Casall
Långärmad tröja
Linne Nike
Björn Borg Sport trosor
Löparkjol Salomon
3/4 Salomon S-lab tights
Calvs Salomn S-lab
Ull strumpö
Inov8 Ultra Racer

ENERGI

En flaska Tailwind 600 dl
En fläska vatten 600 dl
2 gels
1 Nöttcreme
Salt påsar
1 chokladboll

STARTEN

Jag kom till Hotell Höga Kusten för att ta bussen kl 07:15 som skulle ta oss till starten vid Skule Naturum, Skuleberget.
VI samlades för en racegenomgång med förutsättningar, regler och säkerhet för loppet. Starten gick sedan kl 09:00
Vi kunde skicka en dropbag till antingen Nordingrå eller Fjärdbotten. Jag valde att skicka min till Nordingrå och hade där en tröja, strumpor, Tailwind, en choklad, ett par skor. I den andra matkontrollen skulle Göran träffa mig med ännu en likadan dropbag.

Skuleberget – Nordingrå
30 km

Jag startade i mitt ultra-tempo. Ett tempo som skulle ta mig till mål. Det kändes bra och om jag bara följde planen allt skulle gå bra.
I början kändes det lite konstigt men det brukar alltid vara så. Jag oroade mig inte. Jag märkte att benen svarade bra varje gång jag kom till branta delar eller tekniska delar.
Även om underlaget var svårt hade jag inga problem med att springa eller gå fort. Min plan var att springa/jogga på alla ställen som man kunde göra det. I det här loppet finns många ställen som det helt enkelt inte går att springa.
Efter 20 km började jag min mentala kamp. Det började att kännas långt. När jag räknar hur många km har jag kvar börjar jag att bli orolig.
Jag försökte inte tänka på det och fortsatte till första matkontrollen.
När jag kom fram blev jag välkommen och de tog hand om mig. Här fick jag även min dropbag och passade på att byta till en torr tröja och torr regnjacka. Jag träffade Johnny och Ellen. Jag fick bultön, kaffe, cola och tog med mig två korv med bröd. Precis när jag skulle gå där ifrån kom Mia och Jan-Erik till stugan.

Det regnade.

Nordingrå- Fjärdbotten
55 km

I den här delen ungefär en mil innan nästa matkontroll ligger ett tufft parti innan man kommer till Fjärrbotten.
Precis vid km 45 träffade jag Göran (som en överraskning, vi hade inte kommit överens att ses där) och det var så skönt att få en kram. Jag berättade hur jobbigt det var nu med att hantera distansen.
Det var fortfarande mitt problem. Det kändes så långt! Det kändes som jag inte hade lust att springa så många km till.
Men efter vårt möte ropade han att vi skulle ses vid matkontrollen.
Det kom en svår backe med massa rötter och stenar men det var inte så jobbigt även om jag började att bli trött. Jag trampade på och plötsligt var jag framme i tältet.
Jag trodde jag hade en blåsa under vänster foten och ville tejpa eller punka den. När jag kollade det var bara skinnet som hade veckat sig och spruckit och det gjorde så mycket ont. Bytte strumpor och satte på en compeed. Det kändes bättre.
Efter att ha druckit cola och buljong tog jag med mig en stor ostmacka och började att gå mot vattnet. Där väntade ännu mer överraskningar.

Fjärrbotten- Hornöberget
Mål
75 km

Efter ett par km kom jag fram till stora klippor och klapperstensfält. Stenar precis över allt. Först tappade jag fokus. Jag hade framme mina stavar och de gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och hade ingen balans. Det var halt, det småregnade och jag tappade balans varje gång stavarna inte hade något fäste på stenarna. Bort med stavarna. Jag la dem tillbaka i västen. Nu blev det helt fokus. Jag gillar sådana utmaningar. Det gör att jag lätt glömmer att jag är trött. Bara köra på.
Jag kom ikapp Mia och Jan-Erik och vi körde tillsammans några km tills vi kom ut till nästa vattendepå.

Där träffade jag älsklingen en stund och passade på att gå på toa (läs kissa i skogen). Mia och Jan-Erik fortsatte och jag tappade dem.
När jag fortsatte missade jag leden och kom ner till bilvägen men hittade ingen markering. Åh nej. Jag sprang tillbaka och hittade leden igen men tappade 1.5 km. Men framför allt, det var här jag tappade allt!
Allt energi, allt kraft, allt lust försvann! Plötsligt hade jag ingenting kvar i kroppen!
imgp7257-small
Vad hände? Det var 10 km kvar till mål och jag kunde knappt lyfta fötterna. Jag blev orolig men mest att jag hade ingen lust heller. Allt kändes (igen) långt och tråkigt. I ett ultralopp är en mil är inte så mycket och ännu mindre när det är en mil till målet.

Jag bestämde mig för att gå och hoppades på att det skulle vända! Sista km var i en tät skog och det var ganska mörkt. Jag glömde att ta pannlampan med mig i sista kontrollen så det var svårt att se alla markeringar. Förra året behövdes ingen pannlampa men i år var det molnigt.

Det var långa km och jag grät och svor hela tiden. Orkade inte mer. Jag ville bara sätta mig ner mig ner och bryta.
De var långa sträckor med fortfarande teknisk skog. Det gjorde inte ont men jag hade helt enkelt ingen ork kvar. Men jag tror jag var mentalt färdig för dagen.
Äntligen kom jag ut från skogen och till sista obemannade vattenkontrollen och där stod min älskade man och väntade på mig. När jag såg honom bara kramade jag honom, grät och sa att jag inte ville fortsätta mer. Vi kunde köra hem till vår stuga. Men nejdå! Det gick inte!

Han sa att det bara var 4 km till mål och jag skulle hinna även om jag kröp. Han tillät inte mig att kliva in i bilen. Han gick med mig 1 km. Vi gick tillsammans över bron och jag kunde skymta Högakustenbron på långt håll. Det kändes så jävla långt ändå!

Jag fick för en kort stund hopp. Ja, Göran hade rätt. Jag skulle ångra mig om jag hade brutit där. Jag är inte en sådan som bryter ett lopp. Jag var där för att träna och genomföra hela distansen oavsett tiden. Nu handlade bara att bita ihop. Ja, jag gick och när det var bara den sista backen upp till mål då ökade jag farten. Eller det kändes så i alla fall,ha ha. Bara 500 m kvar! Jag kom i mål och det var slut. Så skönt.

Ängligen i mål!

MIN ANALYS

* Kom trött till loppet
* Jag formtoppade inte
* Jag åt inte tillräckligt
* En ständig kamp mot distansen
* Jag underskattade loppet och distansen

Allt utrustning fungerade bra.
High Coast Ultra är ett av de tuffaste lopp i Sverige men ett av de vackraste också. Kommer jag igen nästa år? Det är inte omöjligt! Jag blev revanschsugen redan nu!

Nu är det laddning som gäller. Snart ska jag på äventyr igen.