Bislett live!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.

Jag kommer att stå på startlinjen. Jag har tvivlat fram och tillbaka. Efter UTMB i augusti var det så solklart att jag skulle springa 24-timmars men ju mer veckorna gick desto mindre sugen blev jag. Någonting hände!
Jag har tappat motivation och löparglädje och har haft svårt att hitta tillbaka. Allt känns bara tungt. Jag känner mig trött och sliten.

Men jag har bestämt mig för att vara med på ett de roligaste och annorlunda loppen jag har varit med på.
Mitt mål är att springa bara för att det är kul! Jag tror att löparkärleken som kommer att finnas på banan är något jag behöver just nu och jag kommer att suga i mig allt!
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Jag har bestämt mig att lägga ner mina mål och krav på mig själv som jag hade från början.

Det kommer att vara första gången jag är på ett lopp, bara för att… Jag är trött på att alltid ha höga förväntningar på mig själv!

Jag vill hitta glädjen igen! Jag vet jag älskar att springa och vill hitta tillbaka och hoppas på att kroppen kommer att svara och leverera lite ändå när jag väl är på plats. Jag har trots alls tränat mycket under hela året. Men det kan hända tvärtom och kroppen bara kraschar och säger NEJ!
Vi får se!

Men kul kommer jag att ha!

Här kommer jag att spendera det kommande dygnet!

Vill ni följa loppet i morgon?

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter varv under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad om du gör det.
Din pepp kommer att behövas mycket!
Jag kommer att ha min mobil med mig och kommer att läsa allt!
(Mest efter 12 timmar!)
Min Iphone: 073-974 5285

Jag varit på Bislett och har lämnat mina saker. Lotta kommer att ha sina saker bredvid mina! Det var lite kul att vara där igen!

My side of the story: UTMB 2015 – DNF

image

Det är alltid svårt att göra en racerapport och nu känns det ännu svårare när jag inte kom i mål. Men jag vill så gärna berätta om min upplevelse i Chamonix.

Den efterlängtade dagen kom. Det var dags och jag kände mig så redo jag kunde vara. All träning var gjord och allt var planerat in i minsta detalj enligt mig. Alla månader med fokus på ett lopp var över. Men det jag inte kunde göra något åt var bergen. Jag kan inte med ord beskriva chocken jag fick när jag såg Mont-Blanc och omgivningarna! Så stora berg hade jag aldrig sett förut! Skulle jag, lilla jag springa där?

0085

Da’n före da’n

Efter det jag hade hämtat nummerlappen, utrustningen blev godkänd och fått mitt UTMB-armband var jag supernervös, dagen innan loppet! Som tur var träffade jag Kristian på mässan. Han var på väg för att hämta sin nummerlapp och vi snackade en stund. Efteråt kunde jag få en trevlig pratstund med Henrik och Kalle som också skulle springa, båda från Östergötland. Vi satt där i mässan och de drack varsin öl.
image

image

image

Kristian och jag

Dagen D

Jag försökte sova men det gick inte så bra. Hela fredagen ägnade jag åt att skriva lite på bloggen och sociala medier men framför allt med att ladda, packa, förbereda mig. Vi tog tåget från Vallorcine till Chamonix i god tid för att hinna lämna dropbagen. Där blev jag tagen för att vara med i en forskarstudie som jag hade varit valt att delta i. De tog blodprov, jag svarade på massa frågor och de vägde mig. Efter att målet skulle de göra samma procedur igen. Studien handlade om hur sportdryck och elektrolyter reagerar/påverkar kroppen under ett 100-miles lopp. Om man dricker när man är törstig eller om man dricker med ett schema. Intressant!

Lyckligaste på startområdet: jag!
image

Vid startområdet träffade jag Franklin. Redan när vi sprang i Skåne, GAX för honom och Full Moon Race för mig, hade vi sagt vi skulle springa ihop på UTMB. Vi hade kommit överens om att springa första timmarna tillsammans. Han ville inte starta för fort och det passade mig bra. Det kändes tryggt att ha någon jag känner som sällskap, i alla fall under de första timmarna på natten!

image

Franklin och jag

image

Medan vi väntade på startskottet var det som att spela upp en gammal video. Jag hade tittat på UTMB´s video vid starten hur många gånger som helst hemma och nu var jag där också! Musiken med Conquest of Paradise-låten spelades i hela byn och alla var glada och laddade.
Temperaturen var runt 29-30 grader och klockan var 18:00 när alla 2600 löpare äntligen startade!
Vi gick/joggade den långa gatan genom huvudgatan i Chamonix. Publiken på sidorna hejade och high-five:ade oss! Jag har aldrig sett så många videokameror och kameror som försökte fånga stunden!
IMG_0017

IMG_0018
Jag kände mig lycklig och stolt av att vara där! Jag hade förtjänat att vara där!
Loppet startade!

Vi startade den lättaste delen av loppet. De första km är ganska lätta men redan där började jag att ana att det skulle bli svårt. Jag var törstig redan innan loppet och svettades massor. Ju mer vi gick uppåt desto sämre mådde jag. Jag drack för mycket vatten och Tailwind för att släcka törsten. Fel. Magen blev som en stor ballong med vatten. När jag kom upp till första toppen mådde jag så dåligt: kräktes, tappade balansen och det gick verkligen inte att ta ett steg. När jag började att jogga nerför kändes lite bättre men efter första kontrollen hade jag tappat mycket tid.

Upp till nästa topp. Här började solen gå ner och jag upplevde ännu en magisk stund när solen lyste på snön över Mont-Blanc! Jag stannade, njöt stunden och tog en bild, den bilden kommer att stanna i min hjärna för alltid. Det kändes som att jag kunde nå Mont-Blanc med mina händer!
Här är bilden jag tog för att försöka fånga stunden:
IMG_0025

Dags att sätta på pannlampan och att använda stavarna! Jag mådde inte 100 men gav inte upp. Jag visste att det skulle bli bättre. Medan jag kämpade fick jag ett samtal. Älsklingen som var min support ringde och berättade så försiktig han kunde att jag låg efter och om jag inte skyndade mig jag skulle komma 50 minuter efter cut-tiden till nästa kontroll. -Vad? Sade jag. Det kan inte vara sant! Vi är jättemånga som kämpar här nu. Det finns mycket folk bakom mig och mycket folk framför mig. Ska vi alla sluta springa om vi inte kommer i tid? Jag svarade att jag gjorde mitt bästa! Mer kunde jag inte göra!

Fan, tänkte jag och fortsatte!

people

Heja klacken upp på en backe!

Under loppet var det otroligt att få pepp från folk som poppade upp var som helst. Det kunde vara mitt i ingenstans uppe på ett berg. Eller det kunna dyka upp några hus eller stugor och folk som var ute och peppade och erbjöd vatten!

På ett ställe fick jag en risboll från ett par japanska tjejer! Det var en bra grej, den smakade bra! Som en liten sushi men utan fisk! Sen fick jag blöta huvudet i en slang som en man hade utanför sitt hus.
Det kunde också finnas funktionärer var som helst. Speciellt där man inte trodde det skulle vara någon person och funktionär som visade rätt väg.

Det finns mycket som de som arrangerar lopp i Sverige kan lära sig från UTMB! Det var så bra markerat även där uppe på ett berg och även på natten fanns skyltar och pinnar, allt med reflex! Det fanns inte en chans att springa fel! Till exempel, i en by var det markerat på marken med vit färg. Det kunde vara en pil som visade rätt sväng eller ett kors som visade tydlig att det var inte där man skulle svänga!

När jag började jogga nedför igen mot Saint Gervais var det svårt med massa rötter och stenar och smala stigar. Jag sprang förbi en del personer som mådde jättedåligt. Kombinationen höjden och värmen var ingenting att leka med. Mörkret gjorde vägen ner ännu svårare.

Nu var jag på väg till andra kontrollen i Les Contamines. Även om samtalet från älsklingen störde mig lite blev det bra för att jag började pinna på. Jag hade inte tänkt på cut-tiderna tills nu! För mig var det självklart att fortsätta. Loppet hade bara börjat!
Det var lite kul att höra musik och folk som pratade i högtalare på långt håll! Men det var inte så nära. Jag hörde att det var långt bort från mig. Sen kunde jag se ljus där nere och trodde jag var nära! Men det var jag inte. Det tog många km innan jag började närma mig byn.
Då kunde jag springa snabbare och det gick fort sista biten på gatorna men när det var 1.5 km kvar kom en buss och en kille bad oss hoppa in i bussen! Vad? Det ville jag inte! Han förklarade det var slut. Vi skulle inte hinna i tid! Jag vägrade och sa jag skulle springa till kontrollen ändå. Jag kom till Les Contamines bara femton minuter efter cut-tiden och de tog bort mitt chip direkt. Inget att snacka om! Det var slut för den här gången! Jag och alla kring mig fick inte fortsätta!

De har tuffa cut-tider på UTMB och jag tror att de vill bli av med folk fort. Jag förstår det för att om man inte hinner redan då är det inte möjligt att lyckas med hela loppet inom maxtiden.

Mitt äventyr tog slut alldeles för tidigt och jag var jättebesviken så klart! Jag fick varm soppa och något att dricka. Sen var det bara att kliva in på bussen som skulle ta alla löpare till Chamonix. Jag grät hela vägen dit. Som tur mötte jag två stöttande killar som kramade och tröstade mig. Gud vad ledsen jag var! Vi fick vänta en timme innan det kom en buss som skulle köra oss till Vallorcine.
På hotellet duschade jag i varmt vatten och grät lite till. Det var en lång natt och klockan hann bli 04:00 på morgonen. Jag ville inte sova. Jag skulle ju vara ute och springa hela två nätter till! Jag var inte där för att sova!

Dagen efter

Dag efter var vi Cormayeur i Italien för att heja på alla vi kände! Det var så roligt att se hur alla kämpade sig dit efter har varit ute i bergen hela natten. Där fanns möjlighet att vila/sova lite för de som behövde det. Det var även där man får sin dropbag. Temperaturen var ca 30 grader och det märktes hur jobbigt var det för de flesta. Kunde heja på Kristian och Kalle. Träffade Johnny där och han sa att Ellen fick inte fortsätta heller efter hade varit många timmar under natten i berget. Några svenskar bröt tyvärr där: Henrik, Anneli och Franklin bland annat.

Dropbags i Comayeur

Dropbags i Comayeur

Nu, drygt en månad sedan jag var där har jag hunnit smälta hela äventyret. Jag måste erkänna att jag inte hade hunnit i mål den här gången även om jag hade klarat Les Contamines. Det är ett monsterlopp med tuffa cut-tider men framför allt med en tuff-jävlig bana!

Jag är stolt att kunna ha varit där och kunnat stå på startlinjen. Det var något jag förtjänade och det var mina ben som tog mig dit. Jag hade kvalat som alla andra. Det var inte gratis att ha varit där! Bara det gjorde mig till en vinnare!

Här en sammanfattning om min upplevelse. Musiken är precis den låten som spelades vid starten i hela byn. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den! Enjoy!

(Sätt på högtalaren!)

Jag vill komma tillbaka. Jag vill kunna uppleva Alperna och Mont-Blanc. Men just nu är jag inte säker på om jag vill springa UTMB igen. Nu vet jag vad det är och vad som behövs för att kunna klara loppet. Jag vet vad jag gjorde fel, vad jag behöver träna mer och hur. Jag vet också hur mycket höjden påverkade mig, etc.

Det finns många lopp i Alperna man kan springa som inte kräver UTMB-poäng men samtidigt är jag lite revanschsugen också. Vi får se vad det blir om en snar framtid!
Men jag kommer helt säkert tillbaka till Mont-Blanc.
IMGP8579

Mina tankar om mitt kommande äventyr!

IMGP7731-small1200
Det är verkligen nära nu. I min kalender står fyra dagar och bara det gör att det är pirrigt i magen.
Jag packar för fullt och försöker att inte glömma något. I morgon tisdag beger vi oss till Chamonix. UTMB är på fredag med start kl 18:00. Jag kommer att publicera ett inlägg hur kan ni följa med live om ni vill.

Jag har svårt att förstå vad som komma  skall. Tror verkligen inte jag har förstått att jag kommer att vara med på ett av de största och mest prestigefyllda lopp i världen!

Jobbet är klart. Jag har gjort det jag kunde och under mina förutsättningar har jag tränat som jag skulle. Målet Andreas och jag satt från februari var att ha en kontinuerlig träning. Det har vi lyckats! Har inte ens varit förkyld en enda gång. Jag har tränat bra och ganska mycket för att vara jag.

Jag känner att jag är i mitt livs form, i alla fall bättre än någonsin under mina förutsättningar! Tror att träna backar ger mycket bra träningseffekt och jag känner sig starkare och uthålligare!
Men just nu känner jag mig osäker. Jag har tappat självförtroende! Sedan några veckor sen känner jag mig otränad, i dålig form, det gör ont här och där, är seg och nästan säker jag kommer att bli förkyld på fredag.

Jag är jättenervös! Jag antar det är så jag ska vara! Det vore konstigt annars. Jag skall ut på ett fantastiskt äventyr. Tänk om vad jag kommer att få uppleva och se och känna!
Jag kommer att ställa upp på startlinjen till den prestigefyllda Ultra-Trail du Mont-Blanc® 2015. Ett lopp på 170 km, ca 10 000 sammanlagda höjdmeter i Alperna i anslutning till Mont Blanc med högsta höjd ca 2500 m, sträcker sig genom tre länder, från Chamonix i Frankrike via Italien, Schweiz och åter till Chamonix.

Men är det sant? Snälla väck mig! Om det är inte sant vill jag vakna direkt!

En sak är jag säker på, jag lovar att jag kommer att njuta, plågas, leva, andas! Jag lovar att göra mitt bästa!

Jag inser att det är inte många människor på jorden som får möjligheten att starta i UTMB.
Jag är en av dem!
Jag är redan en vinnare!
IMGP7948small1200

Från Höga Kusten till Skåne 1/2

Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!


High Coast Ultra 75 km

Det är en av Sveriges längsta ultratrail  genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.

75 km
Asfalt: 14%
Grus/körvägar: 39%
Stig: 47%
Totalstigning: 2218 höjdmeter
image001(2)

IMG_2956
Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.

Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.

Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:

* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp7

* Nordingrå:  30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp4

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation
* Hornöberget: 75km – Mål
Etapp2_2

Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?
IMG_2938

När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.
hcu

Nästan uppe på Fjärdbotten

Nästan uppe på Fjärdbotten.

Uppe på Fjärdbotten

Uppe på Fjärdbotten

När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!

De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.
IMG_2953.JPG
IMGP7257-small

Bron på sikte!

Höga Kustenbron i sikte! Yei!

10 km kvar!

10 km kvar!

Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!

Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!
IMG_0813
IMG_0806

Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!
image001(3)

Min film

Lyckades filma lite med min nya TomTom Bandit kamera. Jag lovar att öva mer!


Återhämtning

Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.

Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!

Skor

* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!

* Nordingrå:  30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.

Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!

En liten film: Full Moon Race 2015 – 50 miles

Under  helgens äventyr lyckades jag filma lite under loppet.
Jag hade med mig min lilla fina kamera TomTom Bandit och kunde testa att filma. Jag kanske behöver öva lite mer men ganska bra ändå tycker jag! 🙂

Starten gick kl 20:00 i Haväng, Skåne. Vi sprang 50 miles ( 80 km) med månen som sällskap under natten (24 grader) och sen med en stekande sol ( 29 grader) på morgonen.
I videon kan ni först se starten, sen delen inne i Stenshuvuds nationalpark, en fest med massa folk som satt ute och hejade på oss när vi sprang mellan de som dansade, den underbara natten på stranden på väg mot Sandhammaren, Ale stenars område och sista biten efter Nybostrand.

Ett bra minne för livet!
Magisk natt helt enkelt!

Racerapporten kommer snart här på bloggen!
Enjoy!

Förberdelser inför Black River Run 100-miles

Det är bara tre dagar kvar.

Dags för mitt tredje 100-miles lopp nu i Västerås som ingår i The Swedish 100-miles Challenge.
Att springa ett sådant lopp krävs, för min del, att noga gå genom alla detaljer i ett lopp.
Det händer mycket på ett sådant lopp under så många timmar. Man lär sig mycket från varje lopp och man vill gärna göra bättre nästa gång.
Det är verkligen ett underbart sätt att träffa sig själv. Det är då jag vet varför jag gör det!
Det är möte med mig själv och mina tankar.

Träningen har inte gått som jag har velat. Efter GAX vilade jag hela 10 dagar och efter det har det varit svårt på grund av olika orsaker. Det gör att jag inte kan känna mig helt nöjd.
Men jag litar på min grundträning. Jag har tränat bra hela året och jag känner mig stark.

De senaste veckorna har jag inte mått 100%. Jag tror att stressen hemma och för lite vila inte gjorde saken lättare. Men nu har jag vilat ganska mycket och sovit och ätit bra.
Kroppen börjar att bli redo. Jag är såååå sugen att springa!

Vad gör jag?

  • Jag har laddat ordentligt mentalt och längtar efter att springa på lördag
  • Alla förberedelser pågår hemma som det krävs för ett ultralopp!
  • Jag beställde gels, bars, en ny vattenblåsa och en handhållare
  • Jag har börjat att ta fram allt som behövs. Tänka kring tävlingsoutfit, strumpor, skor, etc.
  • Jag kommer att behöva en påse med nattoutfit och en påse med ”det kan behövas kläder”
  • Jag har en Excel fil där ett energischema håller på att ta form
  • Jag får inte glömma att ta med två pannlampor med nya batterier! (lärde mig från GAX!)
  • Min support och jag går genom alla detaljer. Det är viktigt att gå genom loppet med papper och penna. Jag gillar att ha riktig koll
  • Har också pratat med min pacer 🙂
  • Har en inköpslista som ska inhandlas ikväll med bland annat: läsk, kex choklad, papperstallrikar, plastskedar, salta kex
  • Har också gjort en att ta-med-lista med alla små saker som jag kan tänka mig behövas. Från vaselin, nålar, tejp till batterier och en poncho
  • Jag ska baka några scones för att ta med till loppet
  • Har börjat att kolla på vädret varje dag!! Ha ha första tecken på att det är ett lopp på gång! Så typisk ultra-symptom!

Som ni ser! Det är mycket!

En sak är jag säker: Det finns bara BRR i mina tankar just nu! Jag är laddad!

IMG_0322

IMG_0311

IMG_0326

IMG_0327

 

 

 

Skövde 6h- live

Jag är i Skövde och om några timmar går starten.Vi är ca 200 galna löpare som ska ha det kul.
Tävlingen firar i år 10 års jubileum!

Jag är redo. Det kommer att bli roligt! Ett bra långpass med trevligt sällskap!
Vad mer kan man önska sig på en lördag morgon?
Det verkar som vädret är med oss också! Skönt att slippa frysa. Det är några som säger att det ut att bli shortsväder.
Ha ha! Nja, jag väntar en stund till och kör med långa tights!

Starten går kl 10:00.
Vill du följa oss live?
Du kan göra det här!

Planer för hösten

Söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka med nya planer.

Det har gått nu en vecka sedan jag sprang Fjällmaraton och det är dags att sätta i gång och planera hösten.
Det kommer att bli en bra höst.

Jag ska ha med vikten så klart, som vanligt ha ha ( vad hon tjatar!)
Jag ska nå mitt mål. Har varit så nära många gånger! Men nu igen efter har laddat för Fjällmaraton har gått upp lite och efter det har jag fortfarande några kilo kvar. Men jag hoppas kan tappa de snart. Det är bara att göra bra val!
Så målet är att känna mig lättare när jag springer.

Andra mål är att bli stark, jäkla stark i bålen, ryggen och höften. Jag har mitt program som Sirpa gjorde till mig och det är bara köra hårt. Som löpare behöver man mycket styrka och vissa övningar som hjälper mycket.

Sedan har coach Andreas och jag pratat om vad vill jag springa. Målet för i år är att bli ultralöpare på riktigt. Jag menar att jag vill springa ett riktigt ultralopp innan 2012 är slut. Så vi kommer att träna för det. Bara jag håller mig frisk och skadefri så kommer det gå bra!

Jag hoppas bara att mitt knä funkar bättre och bättre. Det känns superbra nu efter fjällmaraton förresten!

Så mina kommande lopp är:

  • 15 sep – Stockholm Halvmarathon (som träningspass)
  • 30 sep – Warszawa Marathon (men min partner Magda)
  • 1 dec- 24 timmar i Bislett, Oslo (Ultra på riktigt)

Nu kör vi!

20120819-231507.jpg
Idag joggade jag i skogen igen. Det blev 7 km i ett känslan-tempo. Så fint!
Kroppen börjar att vakna men är seg fortfarande.
Jag är inte orolig. Det kommer….

Badwater Ultramarathon

The challenge of the champions

Badwater ultramarathon
är ett ultra lopp i USA 16-18 juli.
Det är en av världens mest extrema ultratävlingar. Tävlingen sträcker sig närmare 220k genom Death Valley.
En plats där världens näst varmaste temperatur har uppmätts (57°C). Under tävlingen som är i juli, är det inte ovanligt med temperaturer över 50°C.
Det är extremt tufft lopp.
Jag är stolt över att berätta det var en mexikansk löpare som kom tvån på årets lopp. Han heter Oswaldo Lopez. Han kom i  mål på 23:32: 28.
Han är 40 år gammal och var 40 minuter efter vinnaren Mike Morton från Florida som vann loppet på 22:52:55.
Man blir alltid sugen när man läser om tuffa lopp som finns i världen!

Bästa svensk som kom i mål var Mikael Andersson på 34:05:25. Bra jobbat!
Jag är otroligt imponerad av alla som sprang  där!
Kolla på videon! Är det något för dig?

Tjejmarathon 2012

Lördag den 16 juni, 2012.

Var skall man börja  när man skall skriva om ett sådant unikt lopp?
Det var absolut världens första Tjejmarathon som gick av stapeln igår på Roslagsleden.
Det var finaste Annie och Madde som la sina själar , hjärtan och kraft på detta.
Det var deras dröm. Drömmar kan också bli en verklighet.
Vi som var där kunde uppleva, njuta och samarbeta mot samma ändamål!
Så häftigt!

Vi var 39 starka tjejer som startade och det var 39 lyckliga tjejer som kom i mål!
100 % av de som startade gick i mål! Hur ofta händer detta på ett lopp liksom?
Magda, Göran och jag kom i god tid. Göran agerade funktionär och fotograf på loppet.

Innan starten

Tjejmarathon bilen 🙂

Vi hade varit lite oroliga för vädret. Jag ville inte välja fel kläder igen.
Vi hade fint löparväder mest hela tiden utom de sista timmarna där det regnade under en timme typ.

Starten

Kl 9:30 startade vi.
Ganska fort hittade jag ett litet gäng att springa med.
Det kändes bra och det var kul att springa, att bara vara där och uppleva ett nytt ultraäventyr.

Tjoho!

Råden från coachen för dagen var:

  • Ha kul
  • Fyll på bra med energi (före, under och efter)
  • Tänk på att hålla upp överkroppen och spring med lätta ben.

Vi visste att det ”bara” var att följa alla oranga prickarna för att hitta vägen och det var vad vi gjorde.
Vi sprang de första 15 km på olika typ underlag, även asfalt. Det var vackert och jag älskade alla dessa olika former i första delen av loppet: mest hagar, stigar och smala grusvägar.
När vi kom fram till första energikontrollen fanns allt möjligt! Allt vi hade önskat och lite till.

Vad äter jag?

Jag och Wanja

Jag själv tog lite kexchoklad, några chips och vatten. Älsklingen var där och jag fick två små flaskor med Perpetuem. Jag passade på att gå på toan också.
Sedan var det dags att springa igen.

Efter ungefär 25 km började jag att få lite ont i baksidan låret (som vanligt) men jag tänkte inte så mycket på det.
Jag fokuserade på annat, som till exempel pratade vi om hur många blommor det fanns överallt, vi fantiserade att vi kanske skulle få en sommarkrans vid målet, vi njöt av den ”sommar-känsla”, det var fint och grönt över allt.

Jag sa till tjejerna att jag behövde göra nåt med mitt ben i nästa stopp.
Lite innan vi kom till 30 km hade jag fått mer ont. Nu gjorde det ont i knät också och vaden vid varje fucking steg 😦
När vi kom fram till andra energikontrollen fanns Jörgen som var en privatperson som ställde upp och han var naprapat.
Han kollade, fixade, gjorde några övningar och rörelser i mitt ben och jag fick liniment.
Nu hade vi redan sprungit 30 km och vi visste att sista milen var den värsta/svåraste.

Okej. Jag bad tjejerna fortsätta själva för att jag kunde inte fortsätta i samma tempo vi hade.
Det gjorde för mycket ont och jag kunde inte hänga med. Jag sprang en bra bit ensam och det funkade bra också. Jag fokuserade på att inte missa de oranga prickar som med bara lite ouppmärksamhet kunde man missa.
Allt var fint och jag gillade att springa på sådana stigar och i den tjocka skogen. Det var verkligen grönt över allt! S.O.M.M.A.R!

Fint va?

Helt plötsligt var jag helt ensam nära havet och det fanns bara stenar runt omkring mig. Det var den stenstranden jag hade sett på bilderna från för
På bilder ser det ut som om jag var på semester i Mallorca eller hur?
Men ni kan inte se hur jobbigt det var…

Vad? Vad gör jag nu?

Det var bara stora klippblock som vi behövde bestiga, klättra helt enkelt.
Jag fick  panik och jag ville inte vara ensam längre. Så jag väntade till någon skulle komma för att ha någon springa med. Jag var så osäker om vägen. Jag kunde inte hitta någon orange prick där. Jag väntade ca 15 minuter och jag hörde en röst så jag ropade ”Hej” och de svarade. Det var Nina, Catharina och Paulina!
Så skönt att få sällskap igen!

Med ca 4 mil i benen. Vi alla tog oss över detta!!!

Bild av Paulina Ekendahl 

Vi skrattade och svor. Det var den jobbigaste delen av banan och det var nu vid ungefär 38 km. Det tog typ 17 min där!! Den långsamaste kilometern! Men ah…. så vackert!
Nu skulle vi snart komma till den tredje och sista energikontroll. Det skulle finnas vid 40 km. Vi började att jogga igen.
Det gjorde ont, så mycket ont men när jag väl kunde komma igång ville jag inte stanna mer så jag joggade så mycket jag kunde.
Det gjorde speciellt ont när det var nedför 😦
Vi sprang och sprang och vätskekontrollen kom aldrig. Vi började fundera om vi hade missat det! Det skulle bli vid 40 km någonting och det var nu när det började regna mycket. Det var lite kallt. Jag ville inte stanna men behövde äta något mer än min Perpetuem.
Ja, vi hittade den! Det var vid 44 km och jag drack varmt kaffe och åt en bit snickers och kex choklad!

Äntligen efter 44 km!

Bild av Catharina Peterson

Här kom ett litet gäng till, det var Magda och Wanja. Nu var vi ett större gäng som försökte hitta leden igen. Vi sprang fel, fram och tillbaka tills vi hittade de oranga prickarna!

Det var svårt för att det var bara 200 m efter kontrollen som vi skulle svänga in i skogen.
Tjoho! Nu var det sista milen kvar. För det visade sig att loppet var lite längre än 50 km 🙂

Magda och jag återfann varandra igen * kärlek *
Vi hjälpte varandra, vi peppade varandra, vi sjöng och allt detta gjorde att jag ”glömde” min smärta lite. Vi kom nu till riktig terräng.

Andra gången vi ”klättrade” 🙂

Det fanns stora rötter för att ”klättra” och blött var det. Det var ingen idé att försöka undvika vattenpölarna.
Fötterna sjönk ner rejält!! Här blev vi riktig blöta. Men who cares?

Magda, Catharina och jag

Bild av Paulina  Ekendahl

Efter 50 km skulle den sista biten komma. Det var mest skogsstig och lite asfalt. För attäntligen komma till sista stigen. Vi såg en underbar skylt: Du klarade det! Jag kändes hur några tårar kom!

YES! Vi klarade det! Det var en lättnad!

Jag och min partner om crime forever!


Nu skulle det inte göra mer ont. Jag tänkte många gånger på de kvinnor som inte kan gå och transportera sig för att få behandling i  Panzisjukhuset i Kongo.
Jag kunde springa 54.5 km med smärta. Jag vet att jag kommer att mår bra snart igen men dem har det riktigt svårt där borta!
Älsklingen och Peter mötte alla löpare vid mål.
Göran var fotografen för loppet så han fotade oss.
Och jag fick en puss och jättekram förstås!

Tack för ett underbart lopp!
Tack alla mina sponsorer som sprang med mig och gav mig mycket energi under loppet:

Tack Annie, Madde.
Tack för att jag fick vara med och vara en liten del av er dröm!
Och alla funktionärer och alla tjejer som var där och vi tillsammans gjorde vi skillnad!
Vi ses nästa år!

Madde och Annie gråter… igen hi hi!! Ni är fantastiska!! ❤