TEC-200 miles. Richards side of the story

I helgen var det dags igen för ultrafesten i Täby. Ultrafamiljen samlades i Ensta Krog. TEC skulle springas hela helgen i olika distanser: 200-miles, 100-miles, 50-miles och 50-miles natt.

Den här gången var jag inte där som löpare utan som en del av supportteamet som skulle se till att Richard Andersson skulle ta sig i mål på hans 200-milesdebut (322 km).
Supportteamet hade träffats för några veckor sedan för att gå genom Richards planer. I lördags visste vi vad vi skulle göra. Det var bara följa planen. Vi skulle göra allt för att hjälpa honom att komma i mål. Lyckades han med sitt mål?

Alltid redo! Livet som pacer 🙂

Jag tycker det är roligare och mer spännande om Richard själv berättar för er om hans mastodontlopp. Vi gjorde en intervju och han har satt ord på sin upplevelse. Här kommer den!

Berätta om din bakgrund. Har du alltid sprungit? Hur ser din träningskarriär ut?

Mina föräldrar har sagt att jag inte hade mycket att välja på. Spring eller få stryk. Med två bröder som är 7 respektive 10 år äldre än mig så var flykt bästa försvar. Jag minns också att jag i fotbollslaget tidigt fick rollen som innermitt, eftersom det var där jag kunde springa hur mycket jag ville.

Redan som 13-åring började jag löpträna strukturerat i samband med att jag började med orientering. Som tonåring var jag hyfsat bra med på terränglopp på distriktsnivå. Tränade tungt i övre tonåren med 4-5 pass i veckan. Mycket i skog och mycket intervallträning. Från 20-årsåldern och framåt så gillade jag vinterns långpass. Långpass innebar 2-2,5 timmar i skogen.

Sedan var beroendet fast. Jag fortsatte med 3 pass i veckan, trots gubbvad som kom så småningom.

Runt 2010 föddes idén om att börja springa långt och sakta istället för att fokusera på tempo. Det var positivt för vaderna så jag körde på och genomförde 2011 två marathonlopp.

Hur länge har du sprungit ultradistanser?

2012 sprang jag Markusloppet (50 km). 2013 försvann i skador men under rehabträningen anmälde jag mig till ultraVasan 2014. Blev skadad nära inpå loppet men kom på att det fungerar att gå också. Vasan i sig blev en trevlig upplevelse och erfarenheten att det går bra att blanda in gång var positiv. Peppad av den positiva erfarenheten bestämde jag mig för att köra Swedish 100-mile Challenge under 2015.

Har du sprungit TEC förut?

Sprang 100 miles 2015. Tyckte att banan var väldigt fin så jag ville tillbaka.

Vad fick dig att anmäla till 200 miles?

Efter att ha klarat 100-mile Challenge i september 2015 så ville jag prova ännu längre distanser. 200 miles kändes overkligt men jag såg det som ett 54-timmars lopp när jag anmälde mig.

Beskriv ditt träningsupplägg och förberedelserna inför TEC 200.

Sprang Bislett 48 timmars som en första förberedelse. Blev där väldigt besviken på min insats och bestämde mig för att träna mer till fots än vad jag gjort tidigare. För att spara mina vader hade jag länge kört 2 löppass och 2 rullskidpass i veckan. Bestämde mig nu för att byta ut 1 rullskidpass till ett tredje löppass i veckan. Tävlade inte alls under perioden november-april utan istället tränade jag på hårt. Bestämde mig också tidigt för att ha två avstämnings-träningar längs vägen: Ett 22-milapass på Transscania-banan samt ett mega-ultra-intervall pass på 26 mil under 2 dygn.

Transscania-träningen blev väldigt lyckad och gav en skjuts för självförtroendet. Sedan blev ultra-intervall-passet desto mer misslyckat. Avbröt efter 11 mil och fick självförtroendet stukat igen.

Jag var i stort sett nertränad och tung i kroppen non-stop december-mars. Sprang mycket pass i skog i mörker. Till och med ett par långpass med start på kvällen som varade till morgonen efter. För mig var ett sätt att höja kvaliteten på träningen, utan att öka kvantiteten, att byta ut pass på grusväg/asfalt hemmavid mot mörkerpass på Romeleåsen. På Romeleåsen tvingades jag hantera rötter, stenar, lera, grenar som hänger i vägen och kupering.

Misslyckandena på Bislett och intervallpasset var väldigt viktiga för den mentala förberedelsen. De fick mig att inse hur svårt det kommer att bli. Jag blev väldigt härdad mentalt och byggde upp en beredskap.

Ett sätt att förbereda mig mentalt dök spontant upp i mitten av februari. Jag märkte att jag hade börjat tänka igenom loppet och insåg hur mycket det fanns att fundera igenom. Det innebar samtidigt att det finns en himla massa information som mina pacers borde få reda på. Bestämde mig därför för att skriva ett mejl per dag där varje mejl behandlar hur jag tänker mig ett av varven. 28 mejl alltså, ett för varje varv. Det blev en noggrann, nästan meditativ, beskrivelse som fick både mig själv och mina medhjälpare en möjlighet att måla upp en bild av vad som väntar.

Vad hade du för målsättning med loppet?

 När jag anmälde mig var det som sagt att vara på banan i 54 timmar, oavsett distans. Ganska snart blev målet att även klara hela distansen. Så småningom ville jag ha en lite mer offensiv plan också så jag inte skulle starta med endast en plan C.

Hade du en specifik plan för hur du skulle lägga upp loppet och hur såg den ut?

Planen blev att öppna i 8 min/km och sedan efter varje 50 miles sänka farten med 0,5 min/km. I planen var tid för att sova minst en gång samt att byta skor och vårda fötterna.

Hur fungerade planen under loppet?

Riktigt bra de första 18 varven. Det fungerade bra att tänka 50 miles i taget. När jag sedan dippade och inte klarade av att hålla någon plan längre, så spelade det ingen roll. Men för mig passar det bäst att ha en plan att försöka hålla så länge som möjligt.

Vilka var de största svårigheterna med att springa 200 miles? När var det som tyngst?

Största problemet är att loppet aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter helt obarmhärtigt. Det är så långt att allting måste klaffa. Alla små problem som uppstår riskerar att bli stora problem innan man är i mål.

Tyngst var det när jag insåg att jag inte skulle kunna springa mer, utan var hänvisad till att gå. Knäna värkte vid löpning och orken i övrigt var slut. Detta i kombination med att det var 10 mil kvar gjorde att det var tufft att hålla hoppet levande.

Hade du svackor? Hur hanterade du dem?

Jag hade väldigt klart för mig att skulle vara de två nätterna som skulle bli de tuffa för psyket. Vid inträdet av första natten skulle även första stelheten och smärtan komma efter att cirka 8 mil avverkats, men framförallt skulle den jobbiga biten där vara att det är sjukt långt kvar. Andra natten skulle sedan vara tuff på grund av sömnbrist, större fysisk smärta samt alldeles för många km kvar i förhållande till den kraft som finns kvar.

Dessa två demoner var jag helt inställd på skulle finnas längs banan. När första natten kom, så var jag alert. Jag var inte ens särskilt trött. Rutinerat så funderade jag inte alls på hur långt det var kvar utan jag bara fokuserade på planen. Ett varv i taget. En kilometer i taget. Jag var så stark att jag kaxigt sprang och frågade demonerna var de höll hus. Vågade de inte sig fram? Fegisar. Samtidigt gnagde oron lite inom mig. Hade de ett motdrag? Visste de att jag var beredd?

Mycket riktigt så hade de omgrupperat och slog till när jag hade garden nere. Mitt på ljusa dagen kom så demonen och högg tag i mig. Plötsligt försvann flytet och orken. Plötsligt började jag förtvivlat räkna på hur många km det var kvar. Summan virvlade i mitt huvud. Hur ska jag orka så långt till? I vilken takt kommer jag fortsätta tappa fart? Hur sakta kan det till slut gå? Kommer jag hinna innan maxtiden?

Jag hade marginal tack vare det starka första dygnet, men jag är också medveten om att tiden försvinner otroligt snabbt när jag är totalt slut. Det var bara att fortsätta ta mig framåt och göra det i så snabbt tempo som är rimligt med tanke på distansen kvar. Tack och lov så stabiliserade sig läget och rask gång fungerade så pass många varv att jag började se att säkerhetsmarginalen nu såg rimlig ut.

Andra natten innebar ingen större förändring. Jag visste att om jag bara borrar mig genom denna natt, så finns målet någonstans i den efterföljande dagen.

img_6492

Hela teamet

Vad krävdes under loppet för att lyckas komma i mål?

-Att kroppen håller. Mina knän och ena fotled höll inte, men jag hade skaffat mig tillräckligt med marginal så att det gick att fullfölja och skadorna var inte värre än att det gick att ta sig framåt med hänsyn taget till kroppens signaler. Jag antar att en vanlig anledning till DNF är att någonting i kroppen inte håller.

-Att magen håller. Under detta lopp fungerade min mage riktigt bra. Var hyfsat sugen på mat hela tiden. Det var bara några enstaka gånger som maten växte i munnen men jag lyckades få i mig och behålla maten hela tiden.

-Att orken/kraften håller. Jag tyckte att jag höll perfekt tempo första 100 milesen. Ett bestämt men ändå kontrollerat tempo. I efterhand kan jag fundera över om jag ändå inte skulle sparat mig ännu mer, med tanke på att jag inte höll och under de sista varven inte riktigt orkade heller.

-Att huvudet håller. Jag var väldigt väl förberedd på mentala problem. Mycket tack vare tidigare misstag under Bislett 48 och mitt eget ultraintervall-träningspass i februari så visste jag att prövningar kommer. Jag hade motstrategier färdiga. Det var egentligen först under sista varvet som huvudet också havererade. Det varvet hade kunnat gå 10-15 minuter snabbare om inte jag gett upp och slutat bry mig.

-Support. En anledning till att magen, orken och huvudet trots allt höll tillräckligt bra var att mina pacers avlastade mig. Under de sista 10-12 milen behövde jag inte planera någon mat eller dryck utan allt var serverat vid varvningarna. Jag behövde inte heller vara rädd för att något skulle hända längs banan utan att hjälp skulle finnas nära till hands. Vid skobyte och annat byte så behövde jag inte hålla reda på var saker finns eller se till att de stoppas tillbaks. Den hjälpen betyder väldigt mycket.

-Att ha planer. Dessa planer ska vara rimliga och möjliga att hålla. Det kan hända så mycket under ett så långt lopp, därför var det en hjälp att ha plan A, B och C, vilket de flesta verkar ha. När knäna och orken fallerade var det viktigt att tidigt få koll på och räkna om vilka km-tider som gäller för att klara plan C. Det var bara att glömma plan A när förutsättningarna ändrades.

I mål efter 53:35:49 timmar

Vilka är dina framtida planer med löpningen?

 När jag började träna upp mig inför marathon under 2010 så läste jag en liten artikel i tidningen som handlade om TransScania. Året efter var jag med och agerade förlöpare under de första 3 milen som det inte finns någon markerad led. Även om det kändes overkligt då, så föddes en dröm om att själv vara med och genomföra detta trolska lopp. I år är jag anmäld och efter att ha nu klarat 32 mil i Täby så finns hoppet om att kunna uppfylla en riktig löpardröm.

Skulle du vilja springa TEC 200 igen?

 För tidigt att säga. De 14 varven under 2015 års 100 mile samt de första 16 varven i år var fantastiska. Det är oerhört vacker natur längs banan. Under de sista 12 varven detta år så kände jag mig dock ganska mätt. Nu är banan förknippad med smärta och trötthet, så längtan tillbaka är inte lika självklar.

Samtidigt är TEC årets Ultra-fest, så det kan vara svårt att avstå. Vi får se till hösten när anmälan öppnar.

Beskriv loppet med ett ord

 Fruktansvärt

Välj:

Musik – Utan musik. Utan musik
Minimalistiska skor – Dämpade skor. Dämpade skor
Vatten – sportdryck. Sportdryck
Screwed – crewed. Screwed säger jag, eftersom det nu är Transscania som är i siktet och där är det screwed som gäller för min del.
Lågintensiv träning – Högintensiv träning. Ju äldre jag blir, desto mer föredrar jag lågintensiv träning.
LHCF – Husmanskost. LCHF
Intervallpass – Långpass. Långpass.
Yoga – Funktionellträning. Funktionell
Dag – Natt. Intressant fråga. Dag är såklart enklast och bekvämast. Eftersom jag har bakgrund som orienterare där jag sprungit mycket natt, så tror jag att jag är relativt stark på nattlöpning.
Skog – Asfalt. Skog

Vad bled din sluttid?
53:35:49

 


Lätta steg under sista varvet!

Bislett live!

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.

Jag kommer att stå på startlinjen. Jag har tvivlat fram och tillbaka. Efter UTMB i augusti var det så solklart att jag skulle springa 24-timmars men ju mer veckorna gick desto mindre sugen blev jag. Någonting hände!
Jag har tappat motivation och löparglädje och har haft svårt att hitta tillbaka. Allt känns bara tungt. Jag känner mig trött och sliten.

Men jag har bestämt mig för att vara med på ett de roligaste och annorlunda loppen jag har varit med på.
Mitt mål är att springa bara för att det är kul! Jag tror att löparkärleken som kommer att finnas på banan är något jag behöver just nu och jag kommer att suga i mig allt!
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Jag har bestämt mig att lägga ner mina mål och krav på mig själv som jag hade från början.

Det kommer att vara första gången jag är på ett lopp, bara för att… Jag är trött på att alltid ha höga förväntningar på mig själv!

Jag vill hitta glädjen igen! Jag vet jag älskar att springa och vill hitta tillbaka och hoppas på att kroppen kommer att svara och leverera lite ändå när jag väl är på plats. Jag har trots alls tränat mycket under hela året. Men det kan hända tvärtom och kroppen bara kraschar och säger NEJ!
Vi får se!

Men kul kommer jag att ha!

Här kommer jag att spendera det kommande dygnet!

Vill ni följa loppet i morgon?

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter varv under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad om du gör det.
Din pepp kommer att behövas mycket!
Jag kommer att ha min mobil med mig och kommer att läsa allt!
(Mest efter 12 timmar!)
Min Iphone: 073-974 5285

Jag varit på Bislett och har lämnat mina saker. Lotta kommer att ha sina saker bredvid mina! Det var lite kul att vara där igen!

My side of the story: UTMB 2015 – DNF

image

Det är alltid svårt att göra en racerapport och nu känns det ännu svårare när jag inte kom i mål. Men jag vill så gärna berätta om min upplevelse i Chamonix.

Den efterlängtade dagen kom. Det var dags och jag kände mig så redo jag kunde vara. All träning var gjord och allt var planerat in i minsta detalj enligt mig. Alla månader med fokus på ett lopp var över. Men det jag inte kunde göra något åt var bergen. Jag kan inte med ord beskriva chocken jag fick när jag såg Mont-Blanc och omgivningarna! Så stora berg hade jag aldrig sett förut! Skulle jag, lilla jag springa där?

0085

Da’n före da’n

Efter det jag hade hämtat nummerlappen, utrustningen blev godkänd och fått mitt UTMB-armband var jag supernervös, dagen innan loppet! Som tur var träffade jag Kristian på mässan. Han var på väg för att hämta sin nummerlapp och vi snackade en stund. Efteråt kunde jag få en trevlig pratstund med Henrik och Kalle som också skulle springa, båda från Östergötland. Vi satt där i mässan och de drack varsin öl.
image

image

image

Kristian och jag

Dagen D

Jag försökte sova men det gick inte så bra. Hela fredagen ägnade jag åt att skriva lite på bloggen och sociala medier men framför allt med att ladda, packa, förbereda mig. Vi tog tåget från Vallorcine till Chamonix i god tid för att hinna lämna dropbagen. Där blev jag tagen för att vara med i en forskarstudie som jag hade varit valt att delta i. De tog blodprov, jag svarade på massa frågor och de vägde mig. Efter att målet skulle de göra samma procedur igen. Studien handlade om hur sportdryck och elektrolyter reagerar/påverkar kroppen under ett 100-miles lopp. Om man dricker när man är törstig eller om man dricker med ett schema. Intressant!

Lyckligaste på startområdet: jag!
image

Vid startområdet träffade jag Franklin. Redan när vi sprang i Skåne, GAX för honom och Full Moon Race för mig, hade vi sagt vi skulle springa ihop på UTMB. Vi hade kommit överens om att springa första timmarna tillsammans. Han ville inte starta för fort och det passade mig bra. Det kändes tryggt att ha någon jag känner som sällskap, i alla fall under de första timmarna på natten!

image

Franklin och jag

image

Medan vi väntade på startskottet var det som att spela upp en gammal video. Jag hade tittat på UTMB´s video vid starten hur många gånger som helst hemma och nu var jag där också! Musiken med Conquest of Paradise-låten spelades i hela byn och alla var glada och laddade.
Temperaturen var runt 29-30 grader och klockan var 18:00 när alla 2600 löpare äntligen startade!
Vi gick/joggade den långa gatan genom huvudgatan i Chamonix. Publiken på sidorna hejade och high-five:ade oss! Jag har aldrig sett så många videokameror och kameror som försökte fånga stunden!
IMG_0017

IMG_0018
Jag kände mig lycklig och stolt av att vara där! Jag hade förtjänat att vara där!
Loppet startade!

Vi startade den lättaste delen av loppet. De första km är ganska lätta men redan där började jag att ana att det skulle bli svårt. Jag var törstig redan innan loppet och svettades massor. Ju mer vi gick uppåt desto sämre mådde jag. Jag drack för mycket vatten och Tailwind för att släcka törsten. Fel. Magen blev som en stor ballong med vatten. När jag kom upp till första toppen mådde jag så dåligt: kräktes, tappade balansen och det gick verkligen inte att ta ett steg. När jag började att jogga nerför kändes lite bättre men efter första kontrollen hade jag tappat mycket tid.

Upp till nästa topp. Här började solen gå ner och jag upplevde ännu en magisk stund när solen lyste på snön över Mont-Blanc! Jag stannade, njöt stunden och tog en bild, den bilden kommer att stanna i min hjärna för alltid. Det kändes som att jag kunde nå Mont-Blanc med mina händer!
Här är bilden jag tog för att försöka fånga stunden:
IMG_0025

Dags att sätta på pannlampan och att använda stavarna! Jag mådde inte 100 men gav inte upp. Jag visste att det skulle bli bättre. Medan jag kämpade fick jag ett samtal. Älsklingen som var min support ringde och berättade så försiktig han kunde att jag låg efter och om jag inte skyndade mig jag skulle komma 50 minuter efter cut-tiden till nästa kontroll. -Vad? Sade jag. Det kan inte vara sant! Vi är jättemånga som kämpar här nu. Det finns mycket folk bakom mig och mycket folk framför mig. Ska vi alla sluta springa om vi inte kommer i tid? Jag svarade att jag gjorde mitt bästa! Mer kunde jag inte göra!

Fan, tänkte jag och fortsatte!

people

Heja klacken upp på en backe!

Under loppet var det otroligt att få pepp från folk som poppade upp var som helst. Det kunde vara mitt i ingenstans uppe på ett berg. Eller det kunna dyka upp några hus eller stugor och folk som var ute och peppade och erbjöd vatten!

På ett ställe fick jag en risboll från ett par japanska tjejer! Det var en bra grej, den smakade bra! Som en liten sushi men utan fisk! Sen fick jag blöta huvudet i en slang som en man hade utanför sitt hus.
Det kunde också finnas funktionärer var som helst. Speciellt där man inte trodde det skulle vara någon person och funktionär som visade rätt väg.

Det finns mycket som de som arrangerar lopp i Sverige kan lära sig från UTMB! Det var så bra markerat även där uppe på ett berg och även på natten fanns skyltar och pinnar, allt med reflex! Det fanns inte en chans att springa fel! Till exempel, i en by var det markerat på marken med vit färg. Det kunde vara en pil som visade rätt sväng eller ett kors som visade tydlig att det var inte där man skulle svänga!

När jag började jogga nedför igen mot Saint Gervais var det svårt med massa rötter och stenar och smala stigar. Jag sprang förbi en del personer som mådde jättedåligt. Kombinationen höjden och värmen var ingenting att leka med. Mörkret gjorde vägen ner ännu svårare.

Nu var jag på väg till andra kontrollen i Les Contamines. Även om samtalet från älsklingen störde mig lite blev det bra för att jag började pinna på. Jag hade inte tänkt på cut-tiderna tills nu! För mig var det självklart att fortsätta. Loppet hade bara börjat!
Det var lite kul att höra musik och folk som pratade i högtalare på långt håll! Men det var inte så nära. Jag hörde att det var långt bort från mig. Sen kunde jag se ljus där nere och trodde jag var nära! Men det var jag inte. Det tog många km innan jag började närma mig byn.
Då kunde jag springa snabbare och det gick fort sista biten på gatorna men när det var 1.5 km kvar kom en buss och en kille bad oss hoppa in i bussen! Vad? Det ville jag inte! Han förklarade det var slut. Vi skulle inte hinna i tid! Jag vägrade och sa jag skulle springa till kontrollen ändå. Jag kom till Les Contamines bara femton minuter efter cut-tiden och de tog bort mitt chip direkt. Inget att snacka om! Det var slut för den här gången! Jag och alla kring mig fick inte fortsätta!

De har tuffa cut-tider på UTMB och jag tror att de vill bli av med folk fort. Jag förstår det för att om man inte hinner redan då är det inte möjligt att lyckas med hela loppet inom maxtiden.

Mitt äventyr tog slut alldeles för tidigt och jag var jättebesviken så klart! Jag fick varm soppa och något att dricka. Sen var det bara att kliva in på bussen som skulle ta alla löpare till Chamonix. Jag grät hela vägen dit. Som tur mötte jag två stöttande killar som kramade och tröstade mig. Gud vad ledsen jag var! Vi fick vänta en timme innan det kom en buss som skulle köra oss till Vallorcine.
På hotellet duschade jag i varmt vatten och grät lite till. Det var en lång natt och klockan hann bli 04:00 på morgonen. Jag ville inte sova. Jag skulle ju vara ute och springa hela två nätter till! Jag var inte där för att sova!

Dagen efter

Dag efter var vi Cormayeur i Italien för att heja på alla vi kände! Det var så roligt att se hur alla kämpade sig dit efter har varit ute i bergen hela natten. Där fanns möjlighet att vila/sova lite för de som behövde det. Det var även där man får sin dropbag. Temperaturen var ca 30 grader och det märktes hur jobbigt var det för de flesta. Kunde heja på Kristian och Kalle. Träffade Johnny där och han sa att Ellen fick inte fortsätta heller efter hade varit många timmar under natten i berget. Några svenskar bröt tyvärr där: Henrik, Anneli och Franklin bland annat.

Dropbags i Comayeur

Dropbags i Comayeur

Nu, drygt en månad sedan jag var där har jag hunnit smälta hela äventyret. Jag måste erkänna att jag inte hade hunnit i mål den här gången även om jag hade klarat Les Contamines. Det är ett monsterlopp med tuffa cut-tider men framför allt med en tuff-jävlig bana!

Jag är stolt att kunna ha varit där och kunnat stå på startlinjen. Det var något jag förtjänade och det var mina ben som tog mig dit. Jag hade kvalat som alla andra. Det var inte gratis att ha varit där! Bara det gjorde mig till en vinnare!

Här en sammanfattning om min upplevelse. Musiken är precis den låten som spelades vid starten i hela byn. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den! Enjoy!

(Sätt på högtalaren!)

Jag vill komma tillbaka. Jag vill kunna uppleva Alperna och Mont-Blanc. Men just nu är jag inte säker på om jag vill springa UTMB igen. Nu vet jag vad det är och vad som behövs för att kunna klara loppet. Jag vet vad jag gjorde fel, vad jag behöver träna mer och hur. Jag vet också hur mycket höjden påverkade mig, etc.

Det finns många lopp i Alperna man kan springa som inte kräver UTMB-poäng men samtidigt är jag lite revanschsugen också. Vi får se vad det blir om en snar framtid!
Men jag kommer helt säkert tillbaka till Mont-Blanc.
IMGP8579

Mina tankar om mitt kommande äventyr!

IMGP7731-small1200
Det är verkligen nära nu. I min kalender står fyra dagar och bara det gör att det är pirrigt i magen.
Jag packar för fullt och försöker att inte glömma något. I morgon tisdag beger vi oss till Chamonix. UTMB är på fredag med start kl 18:00. Jag kommer att publicera ett inlägg hur kan ni följa med live om ni vill.

Jag har svårt att förstå vad som komma  skall. Tror verkligen inte jag har förstått att jag kommer att vara med på ett av de största och mest prestigefyllda lopp i världen!

Jobbet är klart. Jag har gjort det jag kunde och under mina förutsättningar har jag tränat som jag skulle. Målet Andreas och jag satt från februari var att ha en kontinuerlig träning. Det har vi lyckats! Har inte ens varit förkyld en enda gång. Jag har tränat bra och ganska mycket för att vara jag.

Jag känner att jag är i mitt livs form, i alla fall bättre än någonsin under mina förutsättningar! Tror att träna backar ger mycket bra träningseffekt och jag känner sig starkare och uthålligare!
Men just nu känner jag mig osäker. Jag har tappat självförtroende! Sedan några veckor sen känner jag mig otränad, i dålig form, det gör ont här och där, är seg och nästan säker jag kommer att bli förkyld på fredag.

Jag är jättenervös! Jag antar det är så jag ska vara! Det vore konstigt annars. Jag skall ut på ett fantastiskt äventyr. Tänk om vad jag kommer att få uppleva och se och känna!
Jag kommer att ställa upp på startlinjen till den prestigefyllda Ultra-Trail du Mont-Blanc® 2015. Ett lopp på 170 km, ca 10 000 sammanlagda höjdmeter i Alperna i anslutning till Mont Blanc med högsta höjd ca 2500 m, sträcker sig genom tre länder, från Chamonix i Frankrike via Italien, Schweiz och åter till Chamonix.

Men är det sant? Snälla väck mig! Om det är inte sant vill jag vakna direkt!

En sak är jag säker på, jag lovar att jag kommer att njuta, plågas, leva, andas! Jag lovar att göra mitt bästa!

Jag inser att det är inte många människor på jorden som får möjligheten att starta i UTMB.
Jag är en av dem!
Jag är redan en vinnare!
IMGP7948small1200

Från Höga Kusten till Skåne 1/2

Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!


High Coast Ultra 75 km

Det är en av Sveriges längsta ultratrail  genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.

75 km
Asfalt: 14%
Grus/körvägar: 39%
Stig: 47%
Totalstigning: 2218 höjdmeter
image001(2)

IMG_2956
Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.

Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.

Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:

* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp7

* Nordingrå:  30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer
Etapp4

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation
* Hornöberget: 75km – Mål
Etapp2_2

Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?
IMG_2938

När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.
hcu

Nästan uppe på Fjärdbotten

Nästan uppe på Fjärdbotten.

Uppe på Fjärdbotten

Uppe på Fjärdbotten

När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!

De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.
IMG_2953.JPG
IMGP7257-small

Bron på sikte!

Höga Kustenbron i sikte! Yei!

10 km kvar!

10 km kvar!

Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!

Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!
IMG_0813
IMG_0806

Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!
image001(3)

Min film

Lyckades filma lite med min nya TomTom Bandit kamera. Jag lovar att öva mer!


Återhämtning

Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.

Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!

Skor

* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!

* Nordingrå:  30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!

* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.

Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!

En liten film: Full Moon Race 2015 – 50 miles

Under  helgens äventyr lyckades jag filma lite under loppet.
Jag hade med mig min lilla fina kamera TomTom Bandit och kunde testa att filma. Jag kanske behöver öva lite mer men ganska bra ändå tycker jag! 🙂

Starten gick kl 20:00 i Haväng, Skåne. Vi sprang 50 miles ( 80 km) med månen som sällskap under natten (24 grader) och sen med en stekande sol ( 29 grader) på morgonen.
I videon kan ni först se starten, sen delen inne i Stenshuvuds nationalpark, en fest med massa folk som satt ute och hejade på oss när vi sprang mellan de som dansade, den underbara natten på stranden på väg mot Sandhammaren, Ale stenars område och sista biten efter Nybostrand.

Ett bra minne för livet!
Magisk natt helt enkelt!

Racerapporten kommer snart här på bloggen!
Enjoy!

Förberdelser inför Black River Run 100-miles

Det är bara tre dagar kvar.

Dags för mitt tredje 100-miles lopp nu i Västerås som ingår i The Swedish 100-miles Challenge.
Att springa ett sådant lopp krävs, för min del, att noga gå genom alla detaljer i ett lopp.
Det händer mycket på ett sådant lopp under så många timmar. Man lär sig mycket från varje lopp och man vill gärna göra bättre nästa gång.
Det är verkligen ett underbart sätt att träffa sig själv. Det är då jag vet varför jag gör det!
Det är möte med mig själv och mina tankar.

Träningen har inte gått som jag har velat. Efter GAX vilade jag hela 10 dagar och efter det har det varit svårt på grund av olika orsaker. Det gör att jag inte kan känna mig helt nöjd.
Men jag litar på min grundträning. Jag har tränat bra hela året och jag känner mig stark.

De senaste veckorna har jag inte mått 100%. Jag tror att stressen hemma och för lite vila inte gjorde saken lättare. Men nu har jag vilat ganska mycket och sovit och ätit bra.
Kroppen börjar att bli redo. Jag är såååå sugen att springa!

Vad gör jag?

  • Jag har laddat ordentligt mentalt och längtar efter att springa på lördag
  • Alla förberedelser pågår hemma som det krävs för ett ultralopp!
  • Jag beställde gels, bars, en ny vattenblåsa och en handhållare
  • Jag har börjat att ta fram allt som behövs. Tänka kring tävlingsoutfit, strumpor, skor, etc.
  • Jag kommer att behöva en påse med nattoutfit och en påse med ”det kan behövas kläder”
  • Jag har en Excel fil där ett energischema håller på att ta form
  • Jag får inte glömma att ta med två pannlampor med nya batterier! (lärde mig från GAX!)
  • Min support och jag går genom alla detaljer. Det är viktigt att gå genom loppet med papper och penna. Jag gillar att ha riktig koll
  • Har också pratat med min pacer 🙂
  • Har en inköpslista som ska inhandlas ikväll med bland annat: läsk, kex choklad, papperstallrikar, plastskedar, salta kex
  • Har också gjort en att ta-med-lista med alla små saker som jag kan tänka mig behövas. Från vaselin, nålar, tejp till batterier och en poncho
  • Jag ska baka några scones för att ta med till loppet
  • Har börjat att kolla på vädret varje dag!! Ha ha första tecken på att det är ett lopp på gång! Så typisk ultra-symptom!

Som ni ser! Det är mycket!

En sak är jag säker: Det finns bara BRR i mina tankar just nu! Jag är laddad!

IMG_0322

IMG_0311

IMG_0326

IMG_0327

 

 

 

Skövde 6h- live

Jag är i Skövde och om några timmar går starten.Vi är ca 200 galna löpare som ska ha det kul.
Tävlingen firar i år 10 års jubileum!

Jag är redo. Det kommer att bli roligt! Ett bra långpass med trevligt sällskap!
Vad mer kan man önska sig på en lördag morgon?
Det verkar som vädret är med oss också! Skönt att slippa frysa. Det är några som säger att det ut att bli shortsväder.
Ha ha! Nja, jag väntar en stund till och kör med långa tights!

Starten går kl 10:00.
Vill du följa oss live?
Du kan göra det här!

Planer för hösten

Söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka med nya planer.

Det har gått nu en vecka sedan jag sprang Fjällmaraton och det är dags att sätta i gång och planera hösten.
Det kommer att bli en bra höst.

Jag ska ha med vikten så klart, som vanligt ha ha ( vad hon tjatar!)
Jag ska nå mitt mål. Har varit så nära många gånger! Men nu igen efter har laddat för Fjällmaraton har gått upp lite och efter det har jag fortfarande några kilo kvar. Men jag hoppas kan tappa de snart. Det är bara att göra bra val!
Så målet är att känna mig lättare när jag springer.

Andra mål är att bli stark, jäkla stark i bålen, ryggen och höften. Jag har mitt program som Sirpa gjorde till mig och det är bara köra hårt. Som löpare behöver man mycket styrka och vissa övningar som hjälper mycket.

Sedan har coach Andreas och jag pratat om vad vill jag springa. Målet för i år är att bli ultralöpare på riktigt. Jag menar att jag vill springa ett riktigt ultralopp innan 2012 är slut. Så vi kommer att träna för det. Bara jag håller mig frisk och skadefri så kommer det gå bra!

Jag hoppas bara att mitt knä funkar bättre och bättre. Det känns superbra nu efter fjällmaraton förresten!

Så mina kommande lopp är:

  • 15 sep – Stockholm Halvmarathon (som träningspass)
  • 30 sep – Warszawa Marathon (men min partner Magda)
  • 1 dec- 24 timmar i Bislett, Oslo (Ultra på riktigt)

Nu kör vi!

20120819-231507.jpg
Idag joggade jag i skogen igen. Det blev 7 km i ett känslan-tempo. Så fint!
Kroppen börjar att vakna men är seg fortfarande.
Jag är inte orolig. Det kommer….

Badwater Ultramarathon

The challenge of the champions

Badwater ultramarathon
är ett ultra lopp i USA 16-18 juli.
Det är en av världens mest extrema ultratävlingar. Tävlingen sträcker sig närmare 220k genom Death Valley.
En plats där världens näst varmaste temperatur har uppmätts (57°C). Under tävlingen som är i juli, är det inte ovanligt med temperaturer över 50°C.
Det är extremt tufft lopp.
Jag är stolt över att berätta det var en mexikansk löpare som kom tvån på årets lopp. Han heter Oswaldo Lopez. Han kom i  mål på 23:32: 28.
Han är 40 år gammal och var 40 minuter efter vinnaren Mike Morton från Florida som vann loppet på 22:52:55.
Man blir alltid sugen när man läser om tuffa lopp som finns i världen!

Bästa svensk som kom i mål var Mikael Andersson på 34:05:25. Bra jobbat!
Jag är otroligt imponerad av alla som sprang  där!
Kolla på videon! Är det något för dig?