I helgen var det dags igen för ultrafesten i Täby. Ultrafamiljen samlades i Ensta Krog. TEC skulle springas hela helgen i olika distanser: 200-miles, 100-miles, 50-miles och 50-miles natt.

Den här gången var jag inte där som löpare utan som en del av supportteamet som skulle se till att Richard Andersson skulle ta sig i mål på hans 200-milesdebut (322 km).
Supportteamet hade träffats för några veckor sedan för att gå genom Richards planer. I lördags visste vi vad vi skulle göra. Det var bara följa planen. Vi skulle göra allt för att hjälpa honom att komma i mål. Lyckades han med sitt mål?

Alltid redo! Livet som pacer 🙂

Jag tycker det är roligare och mer spännande om Richard själv berättar för er om hans mastodontlopp. Vi gjorde en intervju och han har satt ord på sin upplevelse. Här kommer den!

Berätta om din bakgrund. Har du alltid sprungit? Hur ser din träningskarriär ut?

Mina föräldrar har sagt att jag inte hade mycket att välja på. Spring eller få stryk. Med två bröder som är 7 respektive 10 år äldre än mig så var flykt bästa försvar. Jag minns också att jag i fotbollslaget tidigt fick rollen som innermitt, eftersom det var där jag kunde springa hur mycket jag ville.

Redan som 13-åring började jag löpträna strukturerat i samband med att jag började med orientering. Som tonåring var jag hyfsat bra med på terränglopp på distriktsnivå. Tränade tungt i övre tonåren med 4-5 pass i veckan. Mycket i skog och mycket intervallträning. Från 20-årsåldern och framåt så gillade jag vinterns långpass. Långpass innebar 2-2,5 timmar i skogen.

Sedan var beroendet fast. Jag fortsatte med 3 pass i veckan, trots gubbvad som kom så småningom.

Runt 2010 föddes idén om att börja springa långt och sakta istället för att fokusera på tempo. Det var positivt för vaderna så jag körde på och genomförde 2011 två marathonlopp.

Hur länge har du sprungit ultradistanser?

2012 sprang jag Markusloppet (50 km). 2013 försvann i skador men under rehabträningen anmälde jag mig till ultraVasan 2014. Blev skadad nära inpå loppet men kom på att det fungerar att gå också. Vasan i sig blev en trevlig upplevelse och erfarenheten att det går bra att blanda in gång var positiv. Peppad av den positiva erfarenheten bestämde jag mig för att köra Swedish 100-mile Challenge under 2015.

Har du sprungit TEC förut?

Sprang 100 miles 2015. Tyckte att banan var väldigt fin så jag ville tillbaka.

Vad fick dig att anmäla till 200 miles?

Efter att ha klarat 100-mile Challenge i september 2015 så ville jag prova ännu längre distanser. 200 miles kändes overkligt men jag såg det som ett 54-timmars lopp när jag anmälde mig.

Beskriv ditt träningsupplägg och förberedelserna inför TEC 200.

Sprang Bislett 48 timmars som en första förberedelse. Blev där väldigt besviken på min insats och bestämde mig för att träna mer till fots än vad jag gjort tidigare. För att spara mina vader hade jag länge kört 2 löppass och 2 rullskidpass i veckan. Bestämde mig nu för att byta ut 1 rullskidpass till ett tredje löppass i veckan. Tävlade inte alls under perioden november-april utan istället tränade jag på hårt. Bestämde mig också tidigt för att ha två avstämnings-träningar längs vägen: Ett 22-milapass på Transscania-banan samt ett mega-ultra-intervall pass på 26 mil under 2 dygn.

Transscania-träningen blev väldigt lyckad och gav en skjuts för självförtroendet. Sedan blev ultra-intervall-passet desto mer misslyckat. Avbröt efter 11 mil och fick självförtroendet stukat igen.

Jag var i stort sett nertränad och tung i kroppen non-stop december-mars. Sprang mycket pass i skog i mörker. Till och med ett par långpass med start på kvällen som varade till morgonen efter. För mig var ett sätt att höja kvaliteten på träningen, utan att öka kvantiteten, att byta ut pass på grusväg/asfalt hemmavid mot mörkerpass på Romeleåsen. På Romeleåsen tvingades jag hantera rötter, stenar, lera, grenar som hänger i vägen och kupering.

Misslyckandena på Bislett och intervallpasset var väldigt viktiga för den mentala förberedelsen. De fick mig att inse hur svårt det kommer att bli. Jag blev väldigt härdad mentalt och byggde upp en beredskap.

Ett sätt att förbereda mig mentalt dök spontant upp i mitten av februari. Jag märkte att jag hade börjat tänka igenom loppet och insåg hur mycket det fanns att fundera igenom. Det innebar samtidigt att det finns en himla massa information som mina pacers borde få reda på. Bestämde mig därför för att skriva ett mejl per dag där varje mejl behandlar hur jag tänker mig ett av varven. 28 mejl alltså, ett för varje varv. Det blev en noggrann, nästan meditativ, beskrivelse som fick både mig själv och mina medhjälpare en möjlighet att måla upp en bild av vad som väntar.

Vad hade du för målsättning med loppet?

 När jag anmälde mig var det som sagt att vara på banan i 54 timmar, oavsett distans. Ganska snart blev målet att även klara hela distansen. Så småningom ville jag ha en lite mer offensiv plan också så jag inte skulle starta med endast en plan C.

Hade du en specifik plan för hur du skulle lägga upp loppet och hur såg den ut?

Planen blev att öppna i 8 min/km och sedan efter varje 50 miles sänka farten med 0,5 min/km. I planen var tid för att sova minst en gång samt att byta skor och vårda fötterna.

Hur fungerade planen under loppet?

Riktigt bra de första 18 varven. Det fungerade bra att tänka 50 miles i taget. När jag sedan dippade och inte klarade av att hålla någon plan längre, så spelade det ingen roll. Men för mig passar det bäst att ha en plan att försöka hålla så länge som möjligt.

Vilka var de största svårigheterna med att springa 200 miles? När var det som tyngst?

Största problemet är att loppet aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter helt obarmhärtigt. Det är så långt att allting måste klaffa. Alla små problem som uppstår riskerar att bli stora problem innan man är i mål.

Tyngst var det när jag insåg att jag inte skulle kunna springa mer, utan var hänvisad till att gå. Knäna värkte vid löpning och orken i övrigt var slut. Detta i kombination med att det var 10 mil kvar gjorde att det var tufft att hålla hoppet levande.

Hade du svackor? Hur hanterade du dem?

Jag hade väldigt klart för mig att skulle vara de två nätterna som skulle bli de tuffa för psyket. Vid inträdet av första natten skulle även första stelheten och smärtan komma efter att cirka 8 mil avverkats, men framförallt skulle den jobbiga biten där vara att det är sjukt långt kvar. Andra natten skulle sedan vara tuff på grund av sömnbrist, större fysisk smärta samt alldeles för många km kvar i förhållande till den kraft som finns kvar.

Dessa två demoner var jag helt inställd på skulle finnas längs banan. När första natten kom, så var jag alert. Jag var inte ens särskilt trött. Rutinerat så funderade jag inte alls på hur långt det var kvar utan jag bara fokuserade på planen. Ett varv i taget. En kilometer i taget. Jag var så stark att jag kaxigt sprang och frågade demonerna var de höll hus. Vågade de inte sig fram? Fegisar. Samtidigt gnagde oron lite inom mig. Hade de ett motdrag? Visste de att jag var beredd?

Mycket riktigt så hade de omgrupperat och slog till när jag hade garden nere. Mitt på ljusa dagen kom så demonen och högg tag i mig. Plötsligt försvann flytet och orken. Plötsligt började jag förtvivlat räkna på hur många km det var kvar. Summan virvlade i mitt huvud. Hur ska jag orka så långt till? I vilken takt kommer jag fortsätta tappa fart? Hur sakta kan det till slut gå? Kommer jag hinna innan maxtiden?

Jag hade marginal tack vare det starka första dygnet, men jag är också medveten om att tiden försvinner otroligt snabbt när jag är totalt slut. Det var bara att fortsätta ta mig framåt och göra det i så snabbt tempo som är rimligt med tanke på distansen kvar. Tack och lov så stabiliserade sig läget och rask gång fungerade så pass många varv att jag började se att säkerhetsmarginalen nu såg rimlig ut.

Andra natten innebar ingen större förändring. Jag visste att om jag bara borrar mig genom denna natt, så finns målet någonstans i den efterföljande dagen.

Hela teamet

Vad krävdes under loppet för att lyckas komma i mål?

-Att kroppen håller. Mina knän och ena fotled höll inte, men jag hade skaffat mig tillräckligt med marginal så att det gick att fullfölja och skadorna var inte värre än att det gick att ta sig framåt med hänsyn taget till kroppens signaler. Jag antar att en vanlig anledning till DNF är att någonting i kroppen inte håller.

-Att magen håller. Under detta lopp fungerade min mage riktigt bra. Var hyfsat sugen på mat hela tiden. Det var bara några enstaka gånger som maten växte i munnen men jag lyckades få i mig och behålla maten hela tiden.

-Att orken/kraften håller. Jag tyckte att jag höll perfekt tempo första 100 milesen. Ett bestämt men ändå kontrollerat tempo. I efterhand kan jag fundera över om jag ändå inte skulle sparat mig ännu mer, med tanke på att jag inte höll och under de sista varven inte riktigt orkade heller.

-Att huvudet håller. Jag var väldigt väl förberedd på mentala problem. Mycket tack vare tidigare misstag under Bislett 48 och mitt eget ultraintervall-träningspass i februari så visste jag att prövningar kommer. Jag hade motstrategier färdiga. Det var egentligen först under sista varvet som huvudet också havererade. Det varvet hade kunnat gå 10-15 minuter snabbare om inte jag gett upp och slutat bry mig.

-Support. En anledning till att magen, orken och huvudet trots allt höll tillräckligt bra var att mina pacers avlastade mig. Under de sista 10-12 milen behövde jag inte planera någon mat eller dryck utan allt var serverat vid varvningarna. Jag behövde inte heller vara rädd för att något skulle hända längs banan utan att hjälp skulle finnas nära till hands. Vid skobyte och annat byte så behövde jag inte hålla reda på var saker finns eller se till att de stoppas tillbaks. Den hjälpen betyder väldigt mycket.

-Att ha planer. Dessa planer ska vara rimliga och möjliga att hålla. Det kan hända så mycket under ett så långt lopp, därför var det en hjälp att ha plan A, B och C, vilket de flesta verkar ha. När knäna och orken fallerade var det viktigt att tidigt få koll på och räkna om vilka km-tider som gäller för att klara plan C. Det var bara att glömma plan A när förutsättningarna ändrades.

I mål efter 53:35:49 timmar

Vilka är dina framtida planer med löpningen?

 När jag började träna upp mig inför marathon under 2010 så läste jag en liten artikel i tidningen som handlade om TransScania. Året efter var jag med och agerade förlöpare under de första 3 milen som det inte finns någon markerad led. Även om det kändes overkligt då, så föddes en dröm om att själv vara med och genomföra detta trolska lopp. I år är jag anmäld och efter att ha nu klarat 32 mil i Täby så finns hoppet om att kunna uppfylla en riktig löpardröm.

Skulle du vilja springa TEC 200 igen?

 För tidigt att säga. De 14 varven under 2015 års 100 mile samt de första 16 varven i år var fantastiska. Det är oerhört vacker natur längs banan. Under de sista 12 varven detta år så kände jag mig dock ganska mätt. Nu är banan förknippad med smärta och trötthet, så längtan tillbaka är inte lika självklar.

Samtidigt är TEC årets Ultra-fest, så det kan vara svårt att avstå. Vi får se till hösten när anmälan öppnar.

Beskriv loppet med ett ord

 Fruktansvärt

Välj:

Musik – Utan musik. Utan musik
Minimalistiska skor – Dämpade skor. Dämpade skor
Vatten – sportdryck. Sportdryck
Screwed – crewed. Screwed säger jag, eftersom det nu är Transscania som är i siktet och där är det screwed som gäller för min del.
Lågintensiv träning – Högintensiv träning. Ju äldre jag blir, desto mer föredrar jag lågintensiv träning.
LHCF – Husmanskost. LCHF
Intervallpass – Långpass. Långpass.
Yoga – Funktionellträning. Funktionell
Dag – Natt. Intressant fråga. Dag är såklart enklast och bekvämast. Eftersom jag har bakgrund som orienterare där jag sprungit mycket natt, så tror jag att jag är relativt stark på nattlöpning.
Skog – Asfalt. Skog

Vad bled din sluttid?
53:35:49

Lätta steg under sista varvet!