Half MdS – Del 2. Loppet

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

img_3198

Starten på loppet. Magiskt!

img_3419

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!


img_3203

Vilken miljö!


Dag 2. ca 66km
. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

img_3406

20 km längs havet på sanden!

img_3417

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

img_3217

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

img_3416

Sand, sand och mer sand

img_3245

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen.  Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

img_3427

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

img_3292

Hejdå camping!

img_3305

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

img_3408

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it! 

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!


Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

 

Nästa utmaning: Half MDS

Om exakt fem dagar är jag ute någonstans i Fuerteventura och springer årets stora mål. Det här är inte en spontan anmälan. Tvärtom det har varit inplanerat sedan många månader. Det har varit mycket att tänka på: Jag har läst och frågat runt, jag har valt noggrant all utrustning mm.

LOPPET GÅR DEN 24-27 SEPTEMBER

img_3139

Half Marathon Des Sables är ca 120 km lång tävling i 4 etapper varav en av dagarna är en vilodag. Vi kommer att springa i en för mig helt annorlunda miljö. Något som jag  aldrig har gjort förut. Det verkar vara fantastiskt spännande: öken, berg och strand. Kan man ha det bättre?

Det som har lockat mig mest är att få testa något helt nytt för mig: loppet är 100% självförsöjande. Det innebär att varje löpare måste bära med sig allt som kan behövas för att vara ute på äventyr under fyra dagar.
Det enda vi kommer att få är vatten. Organisationen kräver minst 2000 kcal per dag som energi och en del utrustning som är obligatorisk. Mer om allt detta kommer i ett separat inlägg.
Skärmavbild 2018-09-19 kl. 21.16.44.png

SVÅRIGHET

Det är några saker som kan oroa mig men som gör det ännu mer spännande att våga ta utmaningen. Framför allt när det handlar om saker som är (just nu) utanför min kontroll.

  • Jag är inte så van att springa i 30 grader
  • Inte heller att springa med mycket vikt i ryggsäcken
  • Hur kommer det att bli att springa i öken, i sanden?
  • Kommer jag att kunna vila så många nätter i ett tält?
  • Har jag tillräcklig mat med mig? Kommer jag att bli hungrig?
  • Har jag allt jag behöver? Kläder och mina personliga saker?
  • Vad gör jag om jag får stora blåsor som kan komma om jag har mycket sand i strumporna
    …. you name it!

TEAM

Den här gången springer jag inte ensam. Jag springer med min vän Carina Lindbäck. Vi är anmälda som team och som team måste vi båda komma i mål. Vi träffades förra året när vi båda sprang Göta Kanal Run 2017.  Efter det fick jag en vän för livet och nu ville vi dela en sådan upplevelse tillsammans.

Vi är stolta att heta ”Team Göta Kanal Run”. Vi kommer att stödja varandra och framför allt tycker vi att man blir dubbelt så lyckliga när vi är två och gör det tillsammans.


PROGRAM

Vi åker på söndag från Arlanda och flyger till Fuerteventura. Där ska Apolloresor hämta oss för att transportera alla som flyger i samma flygplan som oss till Playitas.

Samma dag ska vi gå genom utrustningskontroll och registrera oss. Bl. a presentera läkarintyget mm.

Starten går på måndag morgon och vi hoppas komma i mål på torsdag eftermiddag. Alla dagar kommer vi att bo på en camping som heter Bivouac. På dagarna springer vi med alla våra saker. Det blir lättare för var dag eftersom vi kommer att äta en del av sakerna vi har i våra ryggsäckar.

MER OM LOPPET

Här kan ni läsa mer om loppet. 
På söndag när vi är på plats kommer ni att få en länk för att kunna följa oss om ni vill.

Just nu har jag bara loppet i huvudet. Försöker ladda på bästa sättet genom att sova så mycket jag kan och äta bra mat.
Sista detaljerna börjar att falla på plats!!

Packningen pågår…..
Så spännande!

Fortsätt Upp!

En Fat Ass-ultra över och runt Hammarbybacken

Igår var jag i Stockholm och spenderade hela förmiddagen i Hammarbybacken tillsammans med många löpare som också ville ha kul. Vi fick en fantastisk dag och vi fick även sol.
Alla som ville vara med mötes upp i backen och sprang ihop!

Skidbacken var stängd över helgen inför världscupstävlingen i parallellslalom. Vi fick vara i backen om vi respekterade deras arbete. Inga andra löpare sprang där än oss!

Dagen började kl 5.00 på morgonen när väckarklockan ringde hemma hos Magda för att hinna byta om och äta lite frukost. Johnny och Ellen från Pace on earth hämtade mig klockan sex för att vara i god tid i backen.

”Fortsätt Upp!” var ett träningstillfälle på rundbana i Hammarbybacken. Vi kunde springa hur långt vi ville. Det var upp till oss och vi skulle sikta på att vara klara vid 15:30!


Vi var 4-5 personer som startade kl 7:45! Banan gick från vindskyddet i Vemdalsbacken och vidare upp i Trysilbacken och över toppen. Efter en högersväng ner mot skorstenen var det vänster som gällde hela vägen runt Hammarbybacken och tillbaka till vindskyddet. Varvet var knappt två kilometer långt och bjöd på ungefär 90 höjdmeter.
Vid vindskyddet var det en eld igång och vi hade ett tält ståendes där vi kunde lämna eventuell packning. Alltså var det vindskyddet som var start och mål.



Jag testade att springa på banan längst till vänster som var lite mindre halt. Det funkade trots att det var lerigt och halt ändå. Det var så kul att träffa kända ansikten hela tiden. Folk kunde dyka upp lite när de ville. På två olika ställen fick man ta hjälp av rep för att ta sig upp. Jag hade ett par gamla Altra Löne Peak som jag hade dubbat själv, de funkade ganska ok. Men kanske inte alla gånger? Som här på bilden!


Jag pausade vid varje varv och drack lite vatten och kanske åt något. Jag hade energi hela tiden och jag tyckte det var bara kul trots att jag var jätteosäker på hur kroppen skulle kännas. Jag har inte tränat backar sedan i somras och jag hade inte tränat något tufft pass heller.

Jag, Krister och Ellen! Yei!

Heja! Upp upp!

Det enda jag har kört är min runstreak som jag började med i december. Dvs jag har sprungit varje dag sedan dess. Ibland 8-10 km och ibland bara 4-5 km. Men det visade sig att kroppen svarade när jag ville pressa lite. Så kul! Det är kanske inte så dumt det här med runstreak, men jag återkommer med en utvärdering efter den 31 januari som #runstreak2018 slutar.

Jag  var ultranöjd med att åka hem nu med ca 1100 höjdmeter i löparbenen och mycket löparglädje i själen! Jag hann inte springa mer på grund av att bussen åkte hemåt kl 15.00. Klockan 12:45 lämnade jag Hammarbybacken och åkte till T-centralen. Där hann jag med lite mat och kaffe.


Tack Stockholm Multisportklubb – som står bakom Ursvik Ultra för att ni ordnade det! Det var ett fantastiskt sätt att spendera en lördag! Det här måste göras om!

Följ oss live på Bislett 2016

img_4461
Bislett International Indoor Endurance Festival

Här sitter jag på ett hotellrum i Oslo, igen. Det blir fjärde gången jag springer i tunneln under Bislett stadion på den 546 meters långa banan. Men den här gången blir det inte 24-timmars utan jag har bestämt mig för att testa 48-timmars.

Varför? Det kan man undra! Jag funderar starkt på vad det är som gör att jag alltid tar så stora utmaningar?

Efter ett fantastiskt år med många lopp ute i naturen. Uppe på olika bergskedjor och underbara miljöer hade jag svårt att föreställa mig att spendera en hel helg inomhus i november.
Men jag anmälde mig ändå. Jag är otrolig nyfiken på att se hur min kropp reagerar under så lång tid! Den längsta jag har sprungit är 31 timmar och 16 mil. Så nu känner mig jag redo att ett ännu steg vidare.
Om jag någon gång vill springa långt ute på berget vill jag gärna veta hur det känns att inte sova, hur ska jag äta för att orka, etc. Gärna inomhus första gången!

Så loppet kommer att bli en test. Men det betyder inte att jag inte tar det på allvar. Jag jobbar med små förändringar som kan bidra att bli en lite bättre löpare i framtiden.
Jag har en plan. Någonstans måste jag börja och jag började nu i september!

Jag är också medveten att jag saknar en del långpass under hösten. Jag har inte sprungit tillräckligt många, jag vet. Men jag litar på all hård träning jag har gjort under hela  året plus de små saker jag har börjat att ändra.

Det kommer att bli intressant det här! Jag har inga särskilda mål mer än springa längre än 16 mil och framför allt hålla i gång alla timmar. Testa energi, fettförbränning och se till att springa snyggt!
img_4460

I morgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion och målet är på söndag kl 10:00. Jag har nummer 230.

Live uppdatering:
Ni kan följa mig och alla andra löpare som springer, även olika distanser på följande länk:
https://topptid.no/results/dashboard/1248  
Facebooksidan: https://www.facebook.com/BislettInternationalIndoorEnduranceFestival/posts/1682579902072903?notif_t=notify_me_page&notif_id=1479330476142545

Video live:
Förra året hade de en videokameran. Kolla här, jag tror de kommer att sända igen:
video: http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange 
Meddelande till speakern:
Mejla gärna in hälsningar som pepp på bislett48@gmail.com
Han kommer (kanske) att läsa dem!

Min mobil:
Hälsningar direkt till mig kan sms:as 0739745285

Kontakta Göran annars! Han finns på Facebook och kommer att uppdatera där så ofta han kan! Han kommer att läsa era hälsningar och pepp till mig!

Det kommer att bli fest! En stor ultrafest under en helg! Finns det något bättre att göra än spendera 48 timmar där?
Ultravänner och ultrafamiljen är bäst!

Birka 12h på Ultradistans.se

Det blev en del uppmärksamhet i sociala medier angående vårt äventyrpå havet.
Det känns bra och vi är glada för det. Hoppas att många har bidragit till insamlingen och vill fortsätta göra det. Vi sprang för något bra, för de som inte kan: kvinnor i Kongo i Panzissjukhuset.

Det går fortfarande bra att beställa/köpa armbandet!
Maila till coyntha@gmail.com
Vi använder nedanstående konto för insamlingen, varenda krona du sätter in där går direkt till Panzisjukhuset. Skriv gärna ditt namn på insättning tack!

Handelsbanken 6153-609212648

Vårt äventyr var en ultraidé. Vad annars kan ett ultragäng tjejer kan hitta på?
Vi ville springa långt under 12-timmar och det var självklartatt Ultradistans.se ocksåville vara med.

De kom och mötte oss några minuter innan vi gick ombord båten.
Ni kan läsa artikeln genom att klicka på bilden!

Foto: Maria Viberg

Foto: Maria Viberg

 

Alternativ träning

Efter jag kom i mål på Black River Run var jag helt slut. När jag säger helt slut menar jag det. Det fanns ingenting kvar i min kropp. Jag slet i så många timmar så jag inte kunde röra mig.
Jag visste jag skulle betala konsekvenserna efter det.
Följande 30 timmar efter loppet var inte kul. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta, jag kunde inte gå. Inte sova heller. Det kröp i benen och jag hade mycket ont. Framför allt i mina fötter och ben.
Dag efter dag blev allt lite bättre. Men redan då bestämde jag mig att den här gången skulle jag inte börja träna förrän jag var helt återställd.

Jag måste erkänna att första veckan efter loppet ville jag definitiv inte träna. Men efter 8 dagar började suget att komma tillbaka.
Då började att kännas jobbigt att inte kunna träna.
Att vilja träna men känna smärtan i fötterna var inte bra. Dagarna när man inte tränar går ganska långsamt kan jag meddela!

Coachen och jag planerade min comeback.
Jag skulle börja alternativträna för att inte belasta benen och fötter. Inte ett enda löparsteg tills jag är helt frisk.
Sedan förra veckan började jag att gå till gymmet. Jag började med 40 minuter kondition varje dag och lite yoga. Oj vad stel och seg jag var!
Sen i måndags har vi ökat till 60 minuters kondition plus 2-3 styrkepass/yoga. Idag är det torsdag och jag har kört varje dag. Jag börjar till och med att gilla crosstrainern och roddmaskinen, ha-ha (not!)
Så skönt att svettas och få lite endorfiner i kroppen.

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

Jag ska till sjukgymnasten på måndag för att få rehab-övningar och jag vill gärna höra att jag är frisk och kan köra igen.

Jag kanske får testa att jogga lite i helgen. Det jag vet, är jag mår jättebra och har nästan inget ont alls.
När jag börjar att träna igen, då tänker jag inte ha några pauser.

Jag ska komma i mitt livs form i nästa 100-miles i januari!

IMG_0552