Nu är det nära.
Jag är på plats och har gjort allt jag kan inför loppet. Som Andreas Falk brukade säga till mig: jobbet är gjort!
Men hur tänker jag egentligen?

Som ni alla vet, jag är höjdrädd och har verkligen jobbat mycket för att bli av den eller åtminstone för att bli lite bättre. Nu tänker ni:-  Hur kan hon vara höjdrädd och hålla på att springa i bergen?
Sant! Mycket sant!
Kan det vara för att jag alltid vill utmana mig till det yttersta?
Kan det vara för att jag alltid vill visa för mig själv att allt kan gå om man bara vill?
Kan det vara för att jag vet att man blir bra på det man tränar?

Jag frågade Camilla, som har sprungit det här loppet några gånger om det fanns ”farliga” ställen på loppet. Hon svarade att – det finns ställen på banan som känns ”farliga” och där du INTE vill ramla.
Frågade även om det fanns några stup. Hon sa kanske inte direkt, men många ställen som är väldigt branta. Oppsan!
Å andra sidan, jag vet att jag normalt sett är ganska rädd av mig, men på lopp kan jag tåla mycket mera. Framåt framåt! Tänk inte mycket!

Det borde gå bra, jag har ju liksom inget annat val än att fortsätta framåt. Alla andra gör ju det 😉 Så jag får inte fundera för mycket!

En annan sak som oroar mig är natten. Även om jag har sprungit och  tränat en del i mörkret och ensam. Efter min nattupplevelse på LTBCN vill jag vara säker att jag kan se hela natten. Jag tänker på hur mycket vikt i västen jag kan bära och om jag orkar ha en extra lampa, det vore katastrof om jag blev utan ljus.

Annars har vi rekat runt omkring här och allt otroligt vackert! Vi bor i en liten by som heter Bourg Saint-Pierre och just här passerar vi på loppet. Här är en av de matkontrollerna.

Jag laddar med den fina energin som finns här. Sover och äter bra.
Det är verkligen magiskt här. Svårt att beskriva.