Axa fjällmaraton 2012

Det tuffaste jag har gjort hittills. Det vackraste också. Helt fantastiskt!

Hur kan jag börja att beskriva en sådan upplevelse?
Jag hittar inte de rätta orden. Det var helt enkelt lite för mycket av allt. Men jag ska försöka ändå.



Vi tävlade som ett lag. Det betyder att båda två måste komma i mål samtidigt.
Vi kom i mål efter 10 timmar. Jag beundrar de som kom först och undrar samtidigt hur kan det vara möjligt att komma i mål på 3.39 i ett sådant lopp?
Grattis till Andreas Svanebo som vann loppet!
Det finns många som tycker säkert om vilken dålig tid vi gjorde!
Men jag tycker att det är minst lika imponerande av vi alla som kom i mål! Att har kämpat i så många timmar är det inte en liten sak. Vi gjorde det!

Jag var rätt nervös inför utmaningen. Jag hade verkligen ingen aning om jag skulle klara loppet. Jag hade läst och hört så mycket men verkligheten är helt en annan sak.
Man måste springa det för att förstå konceptet av fjällmaraton. Det är bara så.

Magda och jag startade näst sist av alla. Vi hade sagt vi skulle köra och försöka njuta men framför allt ville vi inte skada oss. Det var en otroligt bra stämning vid starten.
Alla glada löpare men jag kände direkt att det inte var en lek. Alla såg så proffsiga ut! Skulle jag verkligen göra det? Jag med noll erfarenhet i fjällen?

Jag insåg snart hur jobbigt det skulle bli. Det var blött och själva terrängen var svårt för mig. Vi började snart att springa uppför den första toppen och vi sprang på den smala branta stigen som var ca 600-700 m hela vägen upp .
När vi kom upp däruppe blev jag rädd.
Det var brant och jag tackar Magda som varnade mig och sa: titta inte ner!!! (Jag är ganska höjdrädd!)
En funktionär guidade oss vilken väg skulle vi ta neråt, det fanns snö där och vi skulle inte springa på snön. Jag var rädd för det var halt, blött och superbrant. Men lyckades man komma ner en bit så det var lite enklare att fortsätta ner.

Bild: På den första toppen: Skalknippen  (939 m)

Vi kom till första vätskekontrollen vid Ottsjö.  Här kunde vi se hur stor Ottfjällen var!

Där träffade vi våra killar som var lite oroliga. Det tog mycket längre tid än vad vi hade räknat med så de trodde vi hade skadat oss. Jag åt en kanelbulle och drack vatten.




Fick en puss och det var dags att fortsätta. Vi behövde skynda oss om vi skulle hinna till nästa stopp vid Nordbotten. Där behövde vi komma kl 14:20 annars får man inte fortsätta.
Det var det mest tekniska partiet av loppet. Jag som inte har tränat tillräckligt mycket terräng tyckte det var ännu jobbigare.
Jag var verkligen fokuserad  och se vart man sätter sina fötter för att inte trampa snett. Det var otroligt lerigt och geggigt.
Skogen här hade mer lera och svårsprungna partier.
Vi bestämde att Magda skulle springa fortare för att se om hon kunde hinna i tid för att vi ville förstås få fortsätta och springa hela loppet. Vi lyckades.
Där  serverades pasta,  kanelbullar, kakor, godis, buljong, kaffe, saltgurka och vatten. Jag var inte hungrig men åt lite pasta och tog lite buljong och några saltgurkor, jag drack  kaffe också. Sedan passade jag på och  fyllde mer vatten i min ryggsäck.
Här träffade vi ett annat lag, två systrar och vi bestämde oss för att fortsätta tillsammans och peppa varandra. Det är alltid lättare om vi är fler.
En trevlig funktionär sa: det är nu som loppet börjar!! ha ha.… och han skojade inte!

Vi började nu mot den branta stigningen Ottfjället. Det var brant och bara brant. Jag kände som det aldrig tog slut!


Här började jag att bli riktigt trött, mådde illa, hade inte så mycket kraft. Mina ben var tunga och det var tufft. Jag var tyst och ville bara komma till toppen.
Att ha låg energi i kroppen var inte bra och jag började att frysa. Jag hade ätit och druckit dålig så det blev ännu svårare.
Det blev inte heller bättre av att det var så hög höjd. Åt en Snickers jag hade med mig och petade i mig några tabletter perpetuem solids.

En supertrevlig funktionär kom och möte oss 200 m innan toppen. Vi kom äntligen upp till Vindskyddet. Här var vi i 35 km och i ca 1100 m höjd, högsta punkten i loppet.
Herre Gud! Det var så vackert, annorlunda miljö, kallt, så jag kände som vi var i en annan planet!
Här blåste enormt mycket. Det var kallt och dimmigt.

Bild: Ottfjället högsta punkten

Vi fick expresso, cola och massa chips.
De hade en liten stuga (Ottfjällets vindskydd) och vi fick komma in för att skydda oss lite från vinden och värma oss lite.

Efter det var jag fit to fight igen. Kraften kom sakta men säkert tillbaka och det var bara köra de sista 8 km till målet.
Vi hittade ett bra tempo Magda och jag och kunde samtidigt njuta. Det var någon av mina twitterkompisar som sa att vi borde inte glömma att titta då och då på omgivningen.
Det är när fjällöpning är som bäst!
Jag har aldrig upplevt så mycket och så vackert i mitt liv. Där var jag ensam med allt bara för mig! Det var magiskt!

Nu hade vi börjat resan neråt till målet.
Det var fortfarande blött ja, vi sprang utför och vi sprang/gick ännu mer  i gyttja, i lera, över myrar och vattenhål.
Det spelade ingen roll längre. Vi sprang rakt genom allt.  Det fanns där, de långa hala spångarna, så vi tog det lite försiktigt där med.

Jag sprang hela loppet utan musik. Det enda melodin var den klafs, klafs som följde oss hela vägen! Nice!

Då kom vi till en grusväg och vi visste att nu var vi nästan i mål. Det var typ ca 3 km kvar och då kunde vi trycka på lite. 200 m innan målet var två funktionärer som hejade på oss! Vi ökade och nu kom vi i mål! Några hejade och jublade på oss, de kom från några stugor och de som var i mål! och vi gav det sista vi hade på upploppet! Ja!

Bild: snart i mål!

Underbara Annie väntade på oss! Hon hade lovat en kram i målet!
Systrarna Lena och Mia var också där. Det var med dem vi spenderade många timmar i fjällen! De kom några minuter före oss! Tack för draghjälpen!

Bild: Systrarna Lena och Mia (bild från bloggen Att springa)

Det var helt underbart att har gjort det! Det var inte ett vanligt lopp utan det var mest en upplevelse där vi vandrade, joggade och sprang när det passade.

Bild: i mål!


Bild: Team El MaCo

Mina åsikter vad det gäller terränglöpning har ändrat. Jag har levt så okunnigt!
Jag älskade att springa i fjällen och terräng!
Men nu vet jag vad jag behöver träna mer för framtiden!
Jag vet också nu hur bra pannben jag har som aldrig gav upp!
Som Andreas sa: det var ett bra ultrapass!! 🙂
Tack min älskade vän Magda! Utan dig hade jag inte lyckats! Vad bra vi är!
Tack Andreas för din coaching!
Tack älskling för att du är alltid där! Jag älskar dig!
Och ni alla andra, ni måste veta hur mycket det hjälpte alla peppande ord på sms, facebook och twitter! Ni är bäst!

Nu återhämtar jag mig för att snart börja träna till nästa äventyr!

23 tankar på “Axa fjällmaraton 2012

  1. Underbar läsning! Fantastiska bilder! Jag blir väldigt sugen… Men all den där leran… Jag börjar med Ursvik den 9 i alla fall! Vi ses!

  2. Åh, igen – ni var grymma!
    Så otroligt inspirerande att läsa 🙂 Ända tills ni sprang tänkte jag ”Uh uh, inte en chans att jag någonsin vill springa där”. Nu tänker jag ”Wow, vilken häftig grej det vore att springa där!”.
    Inspirerande var ordet. Och jag säger det också, att hålla på i 10 timmar det kräver sin styrka min vän! Förstår du ens, TIO timmar!
    Stort grattis igen!!

  3. Fantastiska, härliga och envisa du!!
    Jag har läst din blogg i över ett år nu men aldrig kommenterat förrän idag.
    Jag är en 42 årig trebarnsmamma från Lund. Springer hysat långsamt, inte så ofta men med kärlek så mycket jag bara hinner. Jag blir så oerhört inspirerad av dig, av din prestigelöshet, ärlighet och dina mot och medgångar!
    Sluta inte med det du gör.
    Du fyller ett stort syfte 🙂 bland annat så peppar du mig.
    Tack
    Kram
    Anne

  4. Grattis tuffingar! Efter att ha upplevt fjällen i sommar under en 12 dagars vandring och efter att ha läst din, Mirandas och Pers Axa story är jag otroligt inspirerad . Jag vill också!

  5. Vi gjorde det omöjliga, det vi var rädda för i nästan ett år. Vi satte ribban mycket högt och grejade det. Jag hade aldrig haft en tanke på det om det inte var för dig. Tack för att du finns, inspirerar, får mig att göra tokiga saker och spänner löparbågen! Jag är full av beundrar för dig som utmanade dig själv så i den fruktade terrängen., du visar att man mate våga och att man får tävla mot sig själv. Prestigelös, det var rätta ordet! Du är en stark person Conny ch du har nu alla verktygen för din löpning. Du är mer löpare än många snabba på AXA. Våga tro på dig själv. Du behöver inga specialgrejer, manicker och coacher! Jag lovar, du fixar det! Stort tack min hjälte! / hon med saltlakrits mellan tänderna!

  6. Härlig läsning – som att uppleva det igen! Fantastiskt bra jobbat!! Får vi se El MaCo på startlinjen även nästa år?? Systrarna anmäler sig i morgon 🙂 kram från Lena, Systrar på Topp.

  7. Pingback: Planer för hösten | Jag vill vara snygg ….och smal!

  8. Pingback: Ångest: springa eller inte? | Jag vill vara snygg ….och smal!

  9. Pingback: Målet 2013 « Hälsoekvationen

  10. Pingback: Kärlek | Jag vill vara snygg ….och smal!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.