Äntligen min racerapport.

Innan vi åkte till Warszawa undrade jag varför jag inte var så taggad för att springa. Jag kom fram att jag hade anmält mig för att jag behövde lite semester från mitt kaos på jobbet. Det sitter alltid bra lite kärlek-semester med älsklingen!

Vi valde ett fem stjärnor hotell mitt i stan. Vi skulle lyxa till lite extra när priserna var så bra.
Vi åkte redan i fredags så vi hann med att göra en massa saker men framför allt hann vi att mysa, njuta och ha det bra.

MÄSSAN

I fredags kväll träffade vi Magda för att hämta våra nummerlappar. Vi åkte buss till mässan och hämtade våra påsar med allt vi behövde: chip, nummerlappen och massa saker plus en fin t-shirt.

Det fanns några bra försäljare med löparsaker. Magda köpte en Buff och jag köpte ett par CEP kompression Calf Sleeves. Jättefina!
Allt var mycket billigare än i Sverige.

Jag kom tillbaka på lördag för att köpa ett SALOMON vätskebälte som jag gillade mycket. I Sverige kostar den cirka 475 kr. Där betalade jag bara 245 kr. Jag ska visa er vad jag köpte i ett annat inlägg.

LOPPET

Hela arrangement var bra. Starten var utanför den Nationella Fotbollsstadion och målet inne i Stadion som byggdes inför EM i somras. Stort och modernt! Imponerande faktiskt!

Vi startade kl. 9:10 och mitt mål var att springa i det tempo som skulle kännas bra. Ville framför allt testa mitt knä. Jag har tränat
ganska mycket styrka och core för att bli av med mitt löparknä.
Vädret var perfekt ca 12-14 grader så valet med kläder var lätt: linne och korta tights.

Det kändes lite tungt de första 3-4 km. Det är alltid så men jag vet också att det släpper och då skulle det kännas bra. Efter det började det att släppa och benen var pigga.

Jag hade ett lagom bra tempo som kändes som jag skulle kunna springa hur långt som helst. Vi sprang förbi många fina byggnader bl.a. Gamla stan, museet, operan mm Magda berättade om allt och jag fick en bra sightseeing tour med en bra guide! 😉

Efter 12 km kom vi på en RAK platt motorväg utanför stan. Där fanns absolut inget att se. Ingenting att se fram emot. Jag tyckte det var rätt tråkigt. Här hade jag börjat att springa ensam, Magda stannade på toan och vi tappade bort varandra.

Det här är ett litet marathonlopp jämfört med Stockholm, Berlin eller andra stora. Vi var ungefär 7,000 personer. Så vid den här tiden sprang jag ganska ensam. Det fanns lite folk då och då men jag kunde inte prata polska med dem.

Vi sprang ungefär 15-20 km som såg ganska lika ut hela tiden. Asfalt, gator, bilar det var allt! #långtråkigt!
Det var inte så mycket att se fram emot mer än den fina stadion. Då skulle betyda att målet var nära.

Än så länge hade jag sprungit bra och jag trodde jag skulle göra en superbra tid. Men…
Jag började att ha en svacka.  Och vad gör man då?
Jo, man försöker hitta en motivation eller tänka på någonting annat för att man vet det försvinner fort och då kommer det att kännas bättre igen.
På med musiken!
Det hjälpte en stund. Men huvudet var inte längre med. Huvudet skrek att jag skulle stanna och inte springa mer. Huvudet skrek hur tråkigt det kändes och huvudet signalerade till benen att det var jobbigt.
Det kändes jobbigt och jag var trött. Ville inte springa mer. Ville stanna och gå till hotellet.
Det är faktiskt första gånget i mitt liv jag funderade på att bryta ett lopp.

Men jag visste att snart skulle jag träffa älsklingen som väntade på mig någonstans vid 30 km. Jag sprang och sprang i långsammare tempo.
Ja, han var där! Med sitt stora leende och väntade på mig. Fick en kram och en puss.

Bild:Här kommer jag när jag såg älsklingen!

Nu skulle jag komma till km 35. Jag hade delat loppet i 4x 7km. Efter 35km var det bara ett block kvar.

De sista 7 km blev det lite bättre för det var mer publik och jag försökte verkligen hitta det positiva med att vara där.
Jag funderade på varför var jag där?
Gillar jag att springa sådana lopp?
Jag gillar att springa, ja. Men det börjar att kännas lite ointressant med att springa på gatorna och så mycket asfalt mmm
Nu var det bara 2 km kvar. När vi svängde på en gata såg jag Stadion igen. Då kom Magda bakom mig som hade sprungit ikapp mig.
Vi bestämde oss för att komma tillsammans i mål.
Vi kunde nu prata lite och peppa varandra. Vi kom till bron igen och nu var det 1 km kvar. Många barn var där på kanten och hejade på oss! Det var roligt!

Vi ökade tempo och sprang i in Stadion och in i målet. Tiden  är helt okej. Jag börjat att bli ganska nöjd med tiden som blev inget PB men en bra bit under 5 timmar. Bättre tid än årets Stockholm Marathon hi hi.
Så skönt!
Jag gjorde det igen. Mitt sjätte asfalt-marathon!

Fick min fin medalj, kramade Magda och blinkade till älsklingen som var där uppe på läktaren och hejade på oss. Som vanligt!
Efter vi hade hämtat våra påsar fick vi soppa! Ja, i Polen får man varm tomatsoppa med ris som återhämtningsmat.

Loppets plus: Inget ont, känner mig stark och pigg direkt efter målet. Bra väder, bra arrangemang, publikvänlig.

Loppets minus: Förmycket asfalt och lite ömma tår.

Om du gillar att springa på gatorna jag kan rekommendera att springa Warszawa marathon. En fin stad, med underbart folk, god mat och jättebra priser.

Tack älskling för att du stödjer mig jämt!
Tack Magda för ditt sällskap! Vi gjorde det igen
Tack igen för allt pepp ni ger mig! Ni är bäst!