I måndags fick jag en inbjudan om att springa i Hammarbybacken.
Jag bestämde mig så där spontant (som ej svensk) och bestämde mig för att åka till Stockholm och springa med några av tjejerna från fjolårets Tjejmarathon.
Det är så kul att tack vore Tjejmarathon träffas vi och att vi fortsätter göra roliga saker tillsammans.

Jag träffade Magda lite tidigare och vi laddade med tacos i La Neta. Äkta tacos alltså.

Jag hade läst och hört mycket om alla som backtränar i Hammarbybacken och har alltid velat springa där!
Kl 19:00 var vi på samlingsplatsen och där träffade vi Nina och Naiti.
Det var en underbar sommarkväll!

Nina hade bestämt att vi skulle köra 10 vändor.
Det fanns olika olika vägar för att komma upp. Några lite snällare men alla jättebranta!

Vi gick snabbt/joggade alla gånger upp utom den sista.
Vi sprang ner alla gånger. Vid löpningen nedförs fick vi ganska hög fart och i början kändes det lite läskigt men det blev bättre och bättre.

En sak jag lärde mig i trailläger är att ”våga” och jag vågade mer än vanlig!
Det alltid lång tid för att komma igång för mig. Så efter 3-4 km började det att kännas bättre och bättre. Jag blev inte tröttare! (ultra?)

Vi hade redan gjort 7 gånger och vi bestämde oss för att springa en sista gång hela vägen upp.
Vi sa att vi skulle kunde stanna och vila några sekunder för att sedan fortsätta. Dvs springa hela vägen upp.

Vilken grej!
Vi körde 8 vändor!

Jag som hade tränat mycket för några dagar sedan i Slovakien och trodde att benen skulle vara supertrötta.
Jag kunde hade klarat några gånger till!

Kan det vara möjligt att jag börja älska backar?